Intryck från morgonen som just gick förbi

Medan jag gjorde min morgongymnastik på Londis ulltäcke med Londi liggande lite halvt missnöjd bredvid mig på golvet, dök det upp en kort italiensk programpunkt på tv. Man talade om de ökande ljusföroreningarna som gör att vi på många ställen i världen aldrig ser Vintergatan. Jag såg ett av mina kroatiska favoritord flyga förbi på textremsan: svemir – lo spazio – rymden.

PICT1867

En man talade om att flyttfåglarna inte längre hittar sina luftvägar och att växterna blir lurade. Ett barn, uppfostrat i de omgivande vuxnas anda – så är det ju – sa präktigt: ”È meglio guardare le stelle che accendere le luci.” (Det är bättre att titta på stjärnorna än att tända ljuset.) Och jag tänkte att Zagreb nog inte hör till de mest slösaktigt upplysta städerna. Här finns ännu rätt många mörka zoner och vrår.

Så var det slut på gympan och vi genomfor hastigt några rutiner och gick sedan ut för att köpa bröd. Utanför porten fick vi syn på den nya lilla valpen, en vitbrun ullboll, som bara vill leka och upptäcka världen. Londi låtsades inte om dess existens och vi svängde runt hörnet, jag med ögonen i nacken. Och så korsade vi vår lilla park och kom ut på Rapska. Framför huset där barn i olika åldrar lär sig engelska med moderna metoder stod en far och hans lille son. Pojken hade krånglat sig in genom den tunga järngrinden och höll just på att stänga den om sig. Pappan stod på utsidan. Londi och jag var nu alldeles nära och jag såg att det var en lek som pågick där. Pojken hade något utmanande i blicken och jag tittade på hans lilla ansikte. Och så vände jag mig om och kastade en blick på pappan och såg då att han hade exakt likadana ögon som sonen både färgen och snittet var identiska. Inget konstigt med det, men ändå, nog är det märkligt detta med arvet. Luften var kylig men innehöll ett stråk av vår och ett mjukt duggregn började falla lätt lätt.

Kommentera