Horace Engdahl – en kärleksförklaring

För ungefär ett år sedan föll jag för Kristina Lugn. Jag såg serien om hennes märkliga bokklubb i Hökarängen i stum beundran inför hennes sätt att tala och vara. Andlös satt jag och såg program efter program och jag lät mig dränkas i denna härlighet.

Nu har det hänt mig något liknande, fast det är helt annorlunda. Jag har sett Horace Engdahl i programmet ”Min sanning”. Två gånger – och jag vill tillåta mig en tredje också. Jag har förälskat mig i hans sätt beskriva sig själv och världen. Och jag håller fast hans sätt att om vissa speciella ögonblick i livet säga ”det gick mig djupt till sinnes”.

Att Anna Hedemo, som intevjuade honom, ställde många beskäftiga och trist förutsägbara frågor hade ingen betydelse eller egentligen var det väl så att Engdahl på det viset avtecknade sig i ännu skarpare relief. ”Blev du mobbad?” ”Nej, det tycker jag nog inte, jag tror inte de menade så illa.” Hedemo kunde inte tvinga in honom i någon banaliserad offerroll. Han höll fast vid att vara överseende och det slog mig att det han gjorde var att slita sig ur en schablon och markera sin individualitet.

bild1-50

Och Engdahl berättade om sin väg till att redan tidigt i livet bli en intellektuell. ”Jag utarbetade en inre värld.” Och det som Hedemo kallade mobbing pekade han ut som en orsak till en tidig skepsis mot kollektivet och mot politik. ”Politik går ut på att man går samman och förenklar.”

Hedemo radade upp frågor om rollen som Svenska Akademiens ständige sekreterare och Engdahl svarade tålmodigt-roat-uppriktigt, berättade om dramatiska ögonblick, strider mellan ledamöterna, om vad som var till glädje eller bekymmer. Lite självironiskt gav han inblickar i sin egen och de andra ledamöternas egocentricitet, men när Hedemo ville få detta till att ingen skulle vara beredd att lyssna till någon annan där, klippte han av försöket med orden: ”Akademiarbetet är god träning i lyssnande.” Och när Hedemo ville få alla de akademiska striderna att framstå som käbbel, så förklarade han dem så här: ”Det fanns olika litterära estetiker som stod i konflikt med varandra.”

Då och då förde Hedemo in samtalet på Engdahls implicita eller explicita elitism. Han både bejakade och relativiserade den på ett sätt som hon gång på gång fick problem med att följa med i. Vid ett tillfälle försökte hon sig på tvinga in honom i att tycka att hans sätt att göra skillnad mellan ett exempel på en elits litterära analys och en folkligare sådan för snobberi, men där stängde han en dörr i ansiktet på henne, lugnt men utan att tveka: ”Det kan du ju kalla det. Jag tycker inte att det är snobbism.” Och så beskrev han det som två uppsättningar av värderingar. ”Båda två är legitima.” Hans värdighet och absoluta integritet omintetgjorde varje försök till banalisering.

bild2-50

Och så nådde Hedemo fram till skilsmässan från Ebba Witt-Brattström och det var där som Engdahl kom att höja sig över den omgivning som var Hedemo på ett alldeles särskilt obestridligt sätt. Hon gjorde några försök att närma sig ett skvallerblaskesaktigt grävande i ”spännande” detaljer. Men här skälvde det till i bilden och ett budskap om en förlorad kärlek strömmade rakt emot var och en som var redo att se, samtidigt som en tydlig gräns drogs upp. Engdahl sa. ”Jag vill inte fälla några yttranden om det överhuvudtaget. Det här tillhör bara oss. Det tillhör ingen annan.” Sedan berättade han lite om den tunga tiden efter brytningen, om svår sjukdom och om hur litteraturen genom exemplet Ivan Turgenjevs ”En jägares dagbok” hade räddat honom i en stund av djupaste nöd. Och faktiskt till hans egen förvåning. ”Katastrofen drar försorg om allt. Plötsligt är du fri.”

Egentligen ville jag sluta vid denna höjdpunkt, men det var inte där programmet slutade och jag låter mig föras vidare ytterligare några steg av kronologin. Hedemo kommer in på Engdahls tid i Berlin och på att Engdahl kallat Tyskland för ett land för vuxna. Hedemo pendlar mellan att inte förstå och att låtsas inte förstå. Och Engdahl säger att Tyskland är mindre fånigt än Sverige, att vi svenskar är barnsliga och att vår debatt är tramsig. Hedemo försöker värja sig för nu är hon Sverige. Engdahl säger: ”Jag saknar en genomförd intelligent argumentation, som är beredd att acceptera en motsatt ståndpunkt.” Hedemo ler sötsurt och vill inte förstå, vill ha exempel. Engdahl säger att det exempelvis inte finns någon seriös säkerhetsdebatt, att det finns frågor som, för att de känns obehagliga, man viker bort ifrån. ”Av allt att döma är krig mänsklighetens framtid.” Hedemo: ”Vad? Vad menar du?” Engdahl: ”Vi kommer att fortsätta föra krig. Men i Sverige är vi förtjusta i vissa typer av förnekelser.”

Hedemo väljer att avrunda med några aforismer av Engdahl. En lyder så här: ”Världen tillhör dem som vågar göra sig löjliga.” Och en annan: ”Det värsta en man kan göra en kvinna är att vara obetydlig.” Ett ögonblick för missförstånd äger rum men suddas sedan ut. Och den sista frågan Hedemo efter vissa krumbukter ställer lyder:”Vad är meningen med livet?” Engdahl: ”Meningen med livet är att till slut försona sig med hur det har varit, att allting var gott.”

°°

Horace Engdahl är en ädel man, en man smidd i ett stycke, så helt fristående. Inga falska blygsamheter, inget tuggande på oförrätter begångna mot honom, oåtkomlig för vår sladdriga, självömkande, småskurna tid. Tillhörigheten till en intellektuell elit är bara sockeln under denna gigant inom det rent mänskliga.

15 tankar om “Horace Engdahl – en kärleksförklaring

  1. Bodil, detta var en i alla avseenden vacker kärleksförklaring. Här hemma har vi ”alltid” hållit honom mycket högt. Vi såg också programmet och det ledde till befriande samtal efteråt. Det som alltid gjort intryck på mig är hans allvar. Hans nya bok kommer ju ut nu i vår och det ska bli en glädje att få läsa den. I en av hans böcker, inte den senaste utan boken dessförinnan, har han en större essä om grafomanin. Kanske har du läst den? Jag har sett att du själv använt begreppet. Det är en av de bästa texter jag läst om skrivandet och dess märkliga olika vägar.
    Hälsningar från landet som inte ens är ”Tyskland på lek” – just nu stillastående av evighetsblå himmel och stark kyla.

  2. Tack Thomas, jag tänkte faktiskt på dig både när jag såg programmet och när jag sedan skrev texten. Jag tänkte ”det här ser nog Thomas och ser han det så tycker han om det”. Jag har bara ”Ärret efter drömmen” här och det är möjligt att jag inte har läst någon annan bok av Engdahl. Detta gör mig glad för nu har jag läsupplevelser att se fram emot. Och om jag någon gång mer blir ombedd att önska mig något, så ska jag önska mig en av hans böcker.

  3. Tack Bodil, det var fascinerande – och du hade förstås alldeles rätt. Det är just i Ärret efter drömmen som texten om grafomanin finns, så då har du säkert läst den.

  4. Aha – då kan jag leta fram den… Ja, nu ser jag titeln ”Grafomanerna i litteraturen”! Den läser jag ikväll.

  5. Det var en mycket bra text. För min del fäste jag mig mest vid hur du skoningslöst avslöjar Hedenmo – en journalist som aldrig ens nuddat vid väggarna i åsiktskorridoren.

  6. Tack Bengt (PO – nytt namn, ”hur uttalas det?”) – fast hon är verkligen just bara en bifigur av det slag som det går tretton på dussinet av. Men som kontrast fyllde hon sin uppgift.

  7. Jag har alltid tyckt mycket om Horace Engdahl, vilket väl framgår av någon av mina bloggtexter. Jag har också träffat honom en gång, det var charmerande osnobbigt.
    Det som roade mig här var hur elegant han använde TV-mediet, som en entertainer, samtidigt som han var uppriktig och fast. Men roa kunde han också, hans humor är naturligtvis ett mycket bra vapen i alla sammanhang som hotar att förminska honom. Och jag tänkte redan före intervjun: Han kommer inte att tala om ”det där”. Kulturmansjoxet.
    Däremot var hans allvar i samtal om kärleken detta: Att han med obetydlig inte menade något som har med status att göra, utan att en man ska ha en viss kvalitet, för att vara den som kvinnan kan bejaka. Med följdrepliken: ”att kvinnor ofta älskar mer”. Den inlevelsen satte ett annat lod i djupet än allt bröl om kulturmannen hittills.

  8. Hej Gabrielle, jag har några gånger kontaktat Horace Engdahl, när jag letade efter svaret på någon fråga som gällde litteratur eller det som är runt litteraturen. Jag hittade nyss ett utförligt svar från honom på min fråga om Atterbom någonsin träffade ETA Hoffmann. Så han tog sig tid.

    Jag vet inget om kulturmannen, men antar att det inte är någon nämnvärd förlust.

  9. Bodil, tänkte skriva min iakttagelse och reflektion efter programmet men fann att med din excellenta text finns ingen anledning annat än att länka till den. Min egen text på min Kulturblogg nedan. Anledningen till alla bloggar jag har är just för att kunna äga mitt namn då organiserad PK och rigid konservatism går ut på ryktesdestruering: https://borjeperattmedia.wordpress.com/2016/01/17/horace-engdahl-och-max-raabe-gav-sondagformiddagen-ett-extra-djup/

  10. Bodil, sehr schöne Liebeserklärung. Nu har jag också sett programmet och instämmer i lovorden här. Samtidigt är det ju ett paradexempel på repressiv tolerans. Han sitter där och formulerar, på bästa sändningstid, dessa beska sanningar om tillståndet i allmänhet och nivån på debatten och medieklimatet i synnerhet. Och förmodligen är elva av tio tittare överens med honom – om det mesta. Under just den timme programmet pågår. Sen är förtrollningen bruten och vi är återigen lyckligt återbördade till vår kravlösa vardag av trams. Allt oftare hör man i dag, från alla möjliga ideologiska håll, att den ena eller andra åsikten inte ”får” uttryckas i Sverige. Sanningen är ju snarare den motsatta: allt får sägas, men allt är också bortglömt redan i nästa sekund, och hela det tunga, tröga maskineriet rullar vidare. Men ändå: många bäckar små. Eller: liten droppe urholkar stenen. Kanske.

  11. Lieber Jens, danke. Och det känns bra att veta att du har sett programmet. Nu ska jag försöka tränga in i det här med ”repressiv tolerans” och det här med ”förtrollningen” och när den sedan bryts. Är det inte ändå så att många retar sig på att HE är intellektuell på allvar? Alltså (en del av en) elit på det intellektuella planet? Hon som intervjuade verkade utgå ifrån något sådant, kanske för att hon tänker så för egen del, kanske för att hon tror eller vet att många (?) gör det. Fast det var ju samtidigt tydligt att hon tyckte det var spännande att tala med ”en riktig intellektuell”. Hon sa ju något i stil med att han om någon skulle kunna svara på frågan om livets mening. (Även om just det där med livets mening väl inte har så mycket med det intellektuella att göra, men strunt i det, hon tyckte hon ställde ”en svår fråga” till någon som kunde svara på en sådan.)

    Får allt sägas? Jag har nyligen lärt mig ordet ”åsiktskorridor”, men kanske har jag inte det rätta greppet om det.

  12. Ett underbart inlägg om en lysande språkbegåvning som får grumliga teorier och förutsägbara självklarheter att implodera – till ett varmt leende.

Kommentera