Ja, så har det varit jul, egentligen en härlig jul med mycket solsken och goda vänner. Julaftonen hade för mig sitt hjärta i de där eftermiddagstimmarna med Christine, Hrvoje och deras vänner på det stora torget mitt i stan (Trg bana Jelačića). En ganska skränig och lättviktig musik strömmade ut över våra huvuden och vi försökte en stund hitta en plats med mindre oväsen men gav snart glatt upp och ropade saker till varandra över rakija, kuhano vino och gemišt under de vitpudrade träden som mimade vinter.
På juldagen for Londi och jag ut till Toma och hans mamma i Dubrava till den stora familjemiddagen. De runda fulldukade bordet förde alla nära varandra och allt var tätt och livligt på ett oordnat och ändå välordnat sätt. Jag är fortfarande förvånat stolt över att det var jag som fångade vinflaskan som var på väg att störta av bordet. Jag som inte har något bollsinne alls! Londi lät sig tjuvmatas lite här och där och så blev hon klappad av barnen, särskilt av Luka. Lustigt nog minns jag nästan ingenting alls av vad vi pratade om i alla dessa timmar.
Då och då under juldagarna tittade jag in i julfirandet hos mina föräldrar i Varberg. Alex skötte ”livlinan” och passade samtidigt på att skicka bilder ur albumen från min och mina syskons barndom. Så på nätterna drömde jag märkliga ting om dagarna här och där med tunna strimmor av barndom och ungdomstid invävda. Och om förmiddagarna satt Londi och jag i solkaféet och blundade mot solen.
Ett slags evighet bredde ut sig. Om kvällarna och nätterna smattrade det av smällare och jag var tacksam över Londis upphöjda lugn.