Kategori: Berättelser ur livet

Efter slummern i sommarens balkanska tidlöshet håller staden på att återvända till kalenderns och Centraleuropas tid. Nej, sommaren är inte slut än, egentligen är den som vackrast just nu: stark sol, blå himmel. Fast sommaren är kanske alltid som vackrast.

Stadens befolkning har återvänt till sina hem och nästan alla mina utländska vänner är tillbaka från sina länder, turisterna byter av varandra med att gå runt på gatorna och torgen. Och kalendertiden bjuder snart in till litteraturfestivalen "Festival svjetske književnosti”. Nu på söndag håller Claudio Magris inledningsanförandet på Kino Europa och det vill jag ju vara med om. Annars finns det fortfarande Bundekdagar och Londi och jag sitter ofta med vännerna på Simpa eller så strövar vi omkring i våra kvarter. Druvorna mognar vid det lilla huset vid Rapska och jag har redan smakat på dem – goda, med stora kärnor och tjocka skal. Jag får plocka för ”Han” har sagt ”samo uzmite” till mig mer än en gång.

Jag förstår att detta inte låter särskilt upphetsande: Igår var jag vid Bundek igen. Spännande? Nå, lite annorlunda var det. Jag kom dit först på eftermiddagen, eftersom dagen trasslade till sig lite i början. Jag tog spårvagnen som vanligt och gick som vanligt den vita vägen längs nasip och jag nådde fram till min korvsjö och slog mig ner på min vanliga fläck nära vattnet. Solen sken och himlen var mycket blå med små tunna molndekorationer här och där. Det var varmt men inte för varmt och det gick bra att läsa. Jag läste och småslumrade om vartannat tills min uppmärksamhets fångades av ett påfallande kraftigt plaskljud i vattnet strax nedanför mig. Jag såg en mycket brunbränd liksom pyramidformad man i knallgula högt uppdragna badbyxor sitta på en handduk ett inte särskilt långt stycke ifrån mig. Han kastade med en viss aggressivitet sten efter sten efter sten i vattnet. Han kastade mycket hårt. Jag kände en oro komma över mig och samtidigt märkte jag att vi var ensamma på den delen av stranden. Snart kastar han en sten i huvudet på mig, tänkte jag och grep mig instinktivt om huvudet. Vad skulle jag göra? Jag tänkte på det där jag lärt mig om älgar under min tid i Onsjöskogarna. Man får varken fly rakt iväg hals över huvud eller gå emot älgen utan man ska lämna platsen på ett lugnt sätt i ett slags båge bort från djuret eller djuren. Jag tänkte på detta och flyttade försiktigt min handduk lite snett uppåt bortåt och la mig ner igen. Mannen hade – slumpvis? – slutat med stenkastande och lagt sig ner. Tillfälligt?

När jag vände mig åt andra hållet märkte jag att vi inte alls var så ensamma som jag nyss hade trott. Från andra hållet närmade sig nu svinfamiljen, ja, ni känner den: pappa, mamma och fyra barn. En av de vita vuxna ställde sig upp på vattnet och visade vingbredden.

Jag vred lite på mig och försökte att inte vara för synlig. Under tiden hade pyramiden börjat kasta sten igen, fort och hårt. Ja, en baddag. Och jag kom hem hel, tro det eller ej.

Augustis sista tredjedel. Det här är tiden när de utländska vännerna börjar återvända till staden mellan Medvednica och Sava. Härom dagen kom Paolo tillbaka från sina sardiska hemtrakter och han hade lite på skoj, lite på allvar med sig den här flaggan till mig:

Vi satt på Mali medo vid Tkalčićeva en eftermiddag och åt diverse korvar, köttstycken och grillade grönsaker och berättade för varandra om sommaren, ja, den bit av den som har gått. Jag sa något om Varberg, om Käringhålan och om Bundek här och om det sorglösa tidlösa Simpa-livet. Och Paolo berättade om glada dagar med syskonbarnen men också om hårda stunder. Han berättade om strider mellan bröder om markerna – i terreni – hur han satt ut hörnstolparna till sina delar och om sin ovilja att strida inom familjen. Han berättade om faderns ord till honom på dödsbädden: Non ti arrendere (Ge dig inte)! Non ti arrendere mai! Och jag såg och förstod att Paolo är en son av dessa hårda karga jordar och människor och att han inte kan frigöra sig från deras makt. Jag vet hur rättskaffens han är och vad det kostar honom. Och jag tänkte att Sardinien är mycket äldre än det fladdriga och ombytliga Europa. Sardinien fanns före allt annat här. Och den som har sina rötter där vet om detta och måste leva med detta.

Igår hade vi en av de där riktigt djupa varma sommarkvällarna här hos oss. Och vi var den där speciella trion som kanske blir en kvartett förutom hundarna som ju är tre, om alla är med.

Det hela började med en fantastisk måltid hemma hos Đurđica på Zlarinska (som ni ser i seneftermiddagsljus på bilden): fyllda paprikor, vitlöksrullade potatisar och auberginer i olivolja. Alltsammans insvept i eller nersvept med ett kraftigt makedonskt rödvin. Ja, och efteråt fikon från Vodice och ett slovenskt dessertvin. Kvällen kunde ha slutat där, men nej, den fortsatte och efter lite turer hit och dit – jag sov i tio minuter mitt i alltsammans och visste inte var jag var när jag vaknade – sågs vi på Simpa igen och nu var Londi också med. Det surrade av röster både från Simpas inre dunkla rum, det yttre rummet och ”terrassen”. Det var Ivans brorson som skötte serveringen den här kvällen. Unghunden Aron – det är honom jag en gång beskrev som fladdermushyenan – kom förbi med sin husse och Heide kastade sig ner från trädäcket för att leka med honom. Och så lekte de och Londi halvlekte lite i utkanten. Det hördes rop under lindarna som vridit sina torkande löv till krokiga mönster. Jag lyssnade till märkliga historier från Hercegovina, detta land som består av stenar och åter stenar, där får och getter går fria för att alls kunna hitta några strån att suga näring ur. Jag hörde om den treåriga flickan – eller var hon två? – som om och om igen kom bort för att ingen hade tid med henne, för att alla måste vakta på djuren. Gång på gång fann de henne sovande bland stenar på berget, inte sällan intill ett nystan av giftormar. Nej, nu ska jag säga hur det verkligen var: Det var den kvinna som en gång var den där flickan som berättade historien för mig. Hennes mamma kunde inte ta hand om henne så hon fick bo hos sin moster i den där byn i Hercegovina och överallt fanns det bara stenar. Och hon lärde sig att vara trygg bland ormar. Också nu är hon alltid trygg för hon har som liten sovit bland ormar. Och hon är Đurđica och hon kan laga de underbaraste rätter…

Ibland – varken sällan eller ofta – sitter vi under valnötsträdet eller rättare sagt under ett av valnötsträden här i ”parken”. Det är ofta eftermiddag då och jag brukar läsa i någon av de böcker som cirkulerar här hemma just nu: Jugend ohne Gott av Ödön von Horváth, Före festen av Saša Stanišić (det är en översättning från tyskan av Christine Bredenkamp), Samlade dikter av Edith Södergran, Den sista grisen av Horace Engdahl eller Eine Zierde für den Verein av Marieluise Fleißer. Märkligt eller naturligt nog avslutas ingen av böckerna eller om någon av dem ändå skulle avslutas så påbörjas den igen. De här böckerna läses i cirklar, kanske har jag nått kärnan av vad en bokcirkel verkligen eller egentligen är? Detta går inte att veta här under valnötsträdet. Och Londi? Ja, hon vilar, möjligen har hon tråkigt ibland, men inte värre än att hon kan vila med tråkigheten.

Det är grönt här inne under trädet och valnötsgrönskan stöter omärkligt emot en annan grönska nämligen bambugrönskan som markerar gränsen till kinarestaurangens trädgård. Den kinesiska närvaron skänker ett speciellt slags trygghet och ibland kommer två eller tre unga kineser ut på vår sida med störar och försöker locka ner päronen ur valnötsträdets granne som är just ett päronträd. Jag har sett dem lyckas. Päronen är ganska kantiga och gulgröna. Jag vet inte om de är goda, har inte prövat. Jag håller mig till valnötterna.