Kategori: Berättelser ur livet

Ibland – varken sällan eller ofta – sitter vi under valnötsträdet eller rättare sagt under ett av valnötsträden här i ”parken”. Det är ofta eftermiddag då och jag brukar läsa i någon av de böcker som cirkulerar här hemma just nu: Jugend ohne Gott av Ödön von Horváth, Före festen av Saša Stanišić (det är en översättning från tyskan av Christine Bredenkamp), Samlade dikter av Edith Södergran, Den sista grisen av Horace Engdahl eller Eine Zierde für den Verein av Marieluise Fleißer. Märkligt eller naturligt nog avslutas ingen av böckerna eller om någon av dem ändå skulle avslutas så påbörjas den igen. De här böckerna läses i cirklar, kanske har jag nått kärnan av vad en bokcirkel verkligen eller egentligen är? Detta går inte att veta här under valnötsträdet. Och Londi? Ja, hon vilar, möjligen har hon tråkigt ibland, men inte värre än att hon kan vila med tråkigheten.

Det är grönt här inne under trädet och valnötsgrönskan stöter omärkligt emot en annan grönska nämligen bambugrönskan som markerar gränsen till kinarestaurangens trädgård. Den kinesiska närvaron skänker ett speciellt slags trygghet och ibland kommer två eller tre unga kineser ut på vår sida med störar och försöker locka ner päronen ur valnötsträdets granne som är just ett päronträd. Jag har sett dem lyckas. Päronen är ganska kantiga och gulgröna. Jag vet inte om de är goda, har inte prövat. Jag håller mig till valnötterna.

Vi sa ju härom kvällen, Vesna, Đurđica och jag, att vi skulle gå med i den zigenska föreningen eller klubben, men det har visat sig att det är mer än ett steg dit. Nå, igår kväll satt vi i alla fall på ”Romski restoran” och lät oss serveras sarma och burek av Vesna. Vi åt kungligt som man gör där. Sedan kom Vesna (inte restaurangens Vesna utan ”vår” Vesna) i samtal med Braco (som är gift med restaurangens Vesna) för han hade problem med att få igång sin bil och Vesna hade kanske någon utrustning i sin som kunde vara till hjälp. Det hade hon inte, men han kom iväg ändå – till Sabor, parlamentet, där han skulle försöka skaffa sig en plats som representant för ett knippe olika minoriteter, minns inte vilka nu. I farten hann Vesna säga att vi ville bli medlemmar i klubben och han sa att javisst, nästa gång, och så försvann han i ett moln av vägdamm eller lätta jordpartiklar. Och vi sa till varandra att ja, nästa gång. Och så åt vi och pratade om resor och vilda bergsvandringar, om att leva i bil med hundar. En söt flicka i nedre tonåren, barnbarn till Vesna och Braco torkade av borden och Đurđica och Vesna ställde frågor till henne och gav henne beröm och Vesna sa att ett sådant barnbarn skulle hon vilja ha. Ja, och så vände vi lite på den kroatiska politiken och till sist var vi hos Aida Hadžialić och hennes två glas vin och avgång. Den nyheten hade nått Kroatien blixtsnabbt. Och så funderade vi på om vi ska ses på Amfora eller hos Goran nästa gång. Eller helt enkelt hos mig på Simpa. Vi lät frågan ligga i luften. Under tiden blev solens strålar allt mer horisontella, men värmen fanns ännu kvar. En lätt och torr värme. Rätt värme.

Den här sommaren har sin egen form, fast vilken sommar har inte det? Ingenting upprepar sig någonsin vad vi än hittar på att säga. Den här sommaren rör sig för mig fram och tillbaka mellan Bundek och Simpa, ja, och till några andra ställen. Igår kväll satt hunddamgänget länge på Simpa, vi passerade genom både den blå och den mörkblå timmen in i den svarta. Genom plastskynket – det sitter ännu lite kyla kvar i luften efter regnet – tittade vi upp mot himlaprakten.

En stund skämtade vi lite halvrått om olika balkanska identiteter, särskilt om de där tre som är så lika och ändå så helt olika, fast lika ju eller olika kanske. Vesna sa något om åren i Argentina. Och jag sa något om Bosanski brod. Vad är man där? Vi skålade och så började vi smida planer. En plan är att vi ska gå med i den zigenska föreningen, det hade ju Braco sagt när vi var på hans Romski restoran och åt ciganski gulaš och burek. Han sa att vem som helst får vara med för hundra kuna om året. Då får man vara med på alla fester. ”Där kan man kanske också dansa, utan att alla andra är småbarn eller allt bara är tango eller sådant”, sa Vesna. Det gör vi. ”Och till Amfora vid Dolac måste vi en dag”, tyckte jag, ”ni måste träffa mina underbara servitriser och så ska vi äta lignje na žaru och blitva.” Det blir också. Och så kom jag att tänka på vårens favoritbar ”Goran”, dit måste vi ju också. Så nu har vi ett program.

Och för att visa mig själv att inte allt bara varit prat tog jag denna morgon Londi med mig längs Brijunska för att undersöka om ”Goran” fortfarande fanns, man vet ju aldrig. Saker går under och återuppstår eller inte.

När ”Goran” kommit inom gott synhåll, märkte jag att det var något som inte stämde. Inga stolar och inga bord på den trånga lilla ytan innanför det gröna staketet. På dörrens glasruta fanns en lapp som berättade att man håller ”ljetni odmor” (”sommarvila”) till och med den femtonde augusti. Bra, från och med måndag då, tänkte jag. Och så svängde vi in på Paška och gick hemåt igen.

Augusti är en cirkel eller en bild av tillvarons innersta hjul. Mitt liv rullar sakta runt från morgonkaffet på Simpa. Där är början och slutet.

Sedan eller dessförinnan eller både och blir det en runda i parken med Londi. Lindarna ser lite trötta ut, de behöver nog regn, för de vänder bladen så där vädjande. Och efter det stjäl jag mig timmar i eller vid Bundek bland änder och svanar. Jag ser ibland osannolikt stora fiskar vräka sig upp ur det gröna vattnet för att strax daska tillbaka ner genom ytans streck. Utmed nasip spanar jag efter hägrar och människor som lever hemlighetsfullt sommarliv i buskarna vid floden. Och jag anar eller vet att Sava flyter runt Balkan och jorden tillsammans med och på avstånd från sina flodsystrar. Eftermiddagarna ligger slöa i halvmörker bakom åt solsidan slutna jalusier. Londi sover, jag läser, skriver eller sover på den lakansklädda svala divanen. Jag tänker på turkiska ord som jastuk (kudde) och haljina (klänning), dessa bekvämlighetens och behagets ord. Balkanspråken och jag vilar på turkiska kuddar medan duvorna utanför det mot skuggsidan vidöppna fönstret kuttrande berättar sina namn: golub, golub. På kvällarna gör jag ingenting tillsammans med Londi i parken eller med vänner på Simpa eller jag vet inte var. När natten faller vandrar Londi och jag omkring utan mål. Våra rundor är långa i tid men korta i rum.

Augustis linjer är suddiga och vissa heta seneftermiddagar vet jag inte vems blickar jag möter i mörkret i det inre av Simpa. Vem var det förresten som betalade mitt kaffe? Och varför? Därför ja. Och jag är lika okänd och känd för mig själv som för andra. Och genom väggarna sipprar kraftfullt enträgna makedonska sånger och jag tänker att Balkans hjärta ruvar där nere i djupet under tunga mäktiga axlar.

Härom seneftermiddagen smygtog jag en bild på fyra gamla damer från mitt hus som satt på rad på en av bänkarna i ”parken” och pratade och pratade medan timmarna gick och värmen sakta släppte efter, kanske om förr, kanske om saker som hänt nyss och nära.

Jag tänker nu bakom deras ryggar prata om något helt annat. Det känns tillåtet att viska och vara lite hemlighetsfull här i skuggan av träden. Jag vill berätta om två unga människor som plötsligt genom en serie oöverblickbara omständigheter kommit i min väg. Hon heter Kata och han kallar sig Ur. Det är lite av saga över dem, kan jag inte låta bli att tänka, fastän de är så helt påtagligt verkliga. Vi träffas då och då på Simpa för att prata svenska för de har ett mål och målet är att börja ett nytt liv i Sverige. Nej, de är inte arbetslösa och inte heller missnöjda med sina arbeten här. De bor i det mytiska jättelika Mamutica och allt är bra. De har familj, vänner, ett omväxlande och stort liv. De tycker om sina hemtrakter, som sträcker sig över stora delar av Kroatien och också bortom. Men de har en dröm. De vill försöka sig på något nytt och annat och de har valt Sverige för detta nya liv. Lyckliga Sverige, tänker jag. När de kom till mig kunde de redan tala svenska tillräckligt bra för, ja, för det mesta egentligen, men språk är ju världar, som Kata säger, så visst återstår mycket att lära. Jag lyssnar nyfiket fascinerat på vad de säger. De är så samspelta och ger gång på gång företräde åt varandra. ”Kata vet”, säger han. ”Ur kan det”, säger hon. De ler och skrattar gärna. Och de trivs med Londi och hon med dem. Ur sa igår att han såg på henne att hon egentligen ville ta ett glädjesprång men att hon på grund av sina gamla ben fick behålla det inom sig och att han tyckte det där inre språnget var en vacker syn. Jag funderar över Katas och Urs sätt att vara, lite förvirrar de mig, lite osannolika är de. Jag försöker förstå. De är mycket anspråkslösa men samtidigt helt trygga i sig själva och helt säkra på att de kan det de vill. De har så klara mål. De berättar till exempel om sina principer när det gäller språkinlärning. Tre principer är det, men nu sviker mitt minne mig och jag kommer bara på den tredje principen. Den är att våga framhärda i formulerandet av tanken utan att oroa sig för eventuella brister i tålamod hos lyssnaren. Jag inser att detta är både djärvt och klokt. Och jag hoppas att svenskarna ska förstå vilken gåva de blir när de kommer…

Och de fyra gamla damerna på bänken vet inte vad jag berättar här, men de skulle nog gärna höra min historia.