Ibland – varken sällan eller ofta – sitter vi under valnötsträdet eller rättare sagt under ett av valnötsträden här i ”parken”. Det är ofta eftermiddag då och jag brukar läsa i någon av de böcker som cirkulerar här hemma just nu: Jugend ohne Gott av Ödön von Horváth, Före festen av Saša Stanišić (det är en översättning från tyskan av Christine Bredenkamp), Samlade dikter av Edith Södergran, Den sista grisen av Horace Engdahl eller Eine Zierde für den Verein av Marieluise Fleißer. Märkligt eller naturligt nog avslutas ingen av böckerna eller om någon av dem ändå skulle avslutas så påbörjas den igen. De här böckerna läses i cirklar, kanske har jag nått kärnan av vad en bokcirkel verkligen eller egentligen är? Detta går inte att veta här under valnötsträdet. Och Londi? Ja, hon vilar, möjligen har hon tråkigt ibland, men inte värre än att hon kan vila med tråkigheten.
Det är grönt här inne under trädet och valnötsgrönskan stöter omärkligt emot en annan grönska nämligen bambugrönskan som markerar gränsen till kinarestaurangens trädgård. Den kinesiska närvaron skänker ett speciellt slags trygghet och ibland kommer två eller tre unga kineser ut på vår sida med störar och försöker locka ner päronen ur valnötsträdets granne som är just ett päronträd. Jag har sett dem lyckas. Päronen är ganska kantiga och gulgröna. Jag vet inte om de är goda, har inte prövat. Jag håller mig till valnötterna.