Kategori: Berättelser ur livet

Igår kom jag iväg till Bundek rätt tidigt och ändå hade Londi och jag hunnit hålla en rätt utsträckt morgonfika på Simpa. När jag bytte spårvagn vid Držićeva såg människorna ännu riktigt fräscha och svettfria ut. Mitt emot mig i vagnen som skulle ta mig över Sava satt ett par i kanske sjuttioårsåldern, fast de var nog inte ett par på det sättet som kallas "par". Jag tittade på dem för att de satt rakt framför mig…och för att jag är nyfiken. Hon hade ett par låga ljusblåa korktofflor på fötterna. Helt okoketta men oklanderliga. Han höll en urblekt påse från Zagrebačka banka i högra handen, Hon måste ha varit snygg – och var det väl fortfarande – lång och rak och stark med mörka ögon och tjockt krusigt hår – numera stålgrått. Jag tänkte att hon i sin ungdom måste ha motsvarat den jugoslaviska drömmen om den naturligt vackra socialistiska arbetarkvinnan. Jag såg henne framför mig på fabriken, på sädesfältet. Han var kanske lite mindre än hon men utan att vara det minsta liten. Hans blåa ögon såg vakna ut och det vita håret var fortfarande tätt. Gång på gång lutade de sig förtroligt mot varandra och sa något – förvånansvärt högt, kanske för att de inte hörde så bra längre. Jag såg att ingen av dem hade någon ring på fingrarna, men vad betyder å andra sidan det i våra dagar? Han lutade sig lite närmare henne igen: Sjećaš li se…? Minns du…? En spårskarv tog bort resten av frågan för mig. Var det ett personligt minne eller bara något mera allmänt från en gången tid? Hon log lite och nickade.

Vid Most mladosti steg jag av och gick nerför trapporna med badrycksäcken på ryggen och huvudet fullt av drömmar och fantasier…

Dagar och nätter flyter fram i skön monotoni. Om morgnarna stryker Londi och jag omkring under lindarna, björkarna och valnötsträden hemma i ”parken” eller lite längre bort bakom ”Patriotens hus”. Sedan kommer kaffestunden med isvatten för Londi på Simpa i sällskap av andra eller bara för oss. Det ena är lika bra som det andra och ofta är det svårt att avgöra skillnaden, eftersom människor – och hundar – kommer och går. Ibland rinner hela morgonen iväg på Simpa, men ofta tar jag på förmiddagen spårvagnen till Most mladosti och följer sedan den vita vägen längs ”nasip” till Bundek medan Londi är hemma och vilar bakom fördragna jalusier.

När jag viker av ner ifrån ”nasip” stannar jag ofta en stund i skogsdungen på vägen till eller från min badsjö. Bland träden finns bänkar och bord och små grillplatser. Igår på vägen hemåt gick jag förbi två män som spelade schack i trädskuggan. Det såg så fridfullt ut. Jag satte mig en bit ifrån dem på en bänk och läste i mina medhavda Södergransdikter. Träden omkring mig var popplar, almar och plataner, de flesta mycket höga.

På eftermiddagarna arbetar jag lite med det ena och andra och så sover vi middag för kvällarna är långa. Ibland stämmer jag möte med någon någon annanstans men ganska ofta blir det Simpa igen och sedan går Londi och jag omkring under träden och nosar och tänker tills natten har fallit.

Igår kväll gick jag den gamla vägen till Borovje. Det är den vägen Londi och jag gått så många gånger tillsammans genom åren, en väg vi inte längre går för att Londi inte kan och orkar. Det kändes konstigt och ensamt att gå där utan henne, men jag travade på i ett slags tapperhet för hur skulle jag annars komma framåt? Jag passerade genom tunneln under Slavonska med huvudet full av minnen och gick sedan utmed den där idrottsplatsen som ser så gammaljugoslavisk ut. Några pojkar bollade lite håglöst, två män mumlade något till varandra. Jag upptäckte att en del hus hade fått ny färg och att en brödbutik hade uppstått sedan sist. Jag såg moskéns silhuett och tänkte på champinjonerna jag plockat bland träden där den första eller andra hösten här i staden.

Jag tog vägen förbi fältet med brunnen (bunar), där hundägare och hundar hade brukat ses. Kanske ses de fortfarande där, kanske var det bara fel tid. Så nådde jag fram till den bosniska restaurangen Sofra och slog mig ner vid ett av de små borden utmed den ena husväggen. Någon minut senare såg jag Draženka halta över gatan. Med en suck satte hon sig mittemot mig och berättade om sin underliga ”olycka”. Det gick inte att förstå hur det hade gått till.

Vi hoppade över det dyra bosniska ölet och beställde Karlovačko och jag plockade fram en klokhet ur min tjeckiska ölregelbok och sa att bosniskt öl dricker jag i Bosnien. Ja, och så satt vi där genom timmarna och kvällen och vände och vred på livet och sommaren. Draženka kommenterade lite syrligt det kommande kroatiska nyvalet och jag skämtade om turistbroschyrernas beskrivningar av Kroatien ”kristallklara hav och undangömda grottor”. Som språkgranskare av turisttexter har jag ju fått lite mer än jag kan smälta av ”oförlikneliga naturskönheter”. Men vi pratade också om allvarligare ting…

När jag gick hemåt i mörkret tänkte jag på Londis och mitt liv här. Hur det var de första åren och hur det är nu, hur liten hennes värld har blivit. Fast kan jag verkligen veta något om hur hennes värld ser ut inifrån henne?

Nu har vi augusti och värmen sväller och vet inga mått. Jag äter vattenmelon (denna egentligen så tråkiga frukt!), oliver och citron, allt annat känns för tungt utom på morgonen, då luften ännu har ett stråk av lätthet. Då äter jag frukost (bröd, ost, frukt), dricker kaffe på Simpa, gör allt. Londi lever sitt liv på morgonen. Då stryker hon genom parken, dricker sitt isvatten i baren. Vi har nya vänner i parken och på Simpa: Đurđica och Heidi. Heidi är schäfer och tre månader, ett knippe lek och äventyr.

Londi tycker nog att Heidi är bra, men ibland väl lite för mycket. Men Londi är mild och tålmodig och låter Heidi trängas och dricka först och mest.

Heidi är vild och river omkull stolar och hoppar på dem som försöker passera förbi ”hennes” bord. Imorse lyckades hon tömma ut ett glas vatten över sitt eget huvud. De flesta tycker hon är söt och rolig, men den nya servitrisen – som kanske inte är så ny längre – tycker att hon är lite farlig.

Nej, jag ska inte säga något om världsläget eller världens elände. Vår egen värld är så liten nu och Londi flåsar så högt. Det går egentligen bara att andas om nätterna.

Jag badar i vatten som inte kyler, vatten som knappt svalkar. Jag är fisk, jag är vatten, min egen kropp. Jag letar i de böjliga gränserna. Atomerna gungar mjukt mot varandra och vattnet och världen kluckar. Barnröster, andsnatter, något smäller i fjärran. Eller är det ett eko som studsar från nära till bortom och hit igen?

Ordet ”inspiration” flyter ut i tanken, andars andning, änder flyger lågt över vattnet, fiskar simmar högt och blankt invid ytlinjen.

En röst ropar ”nemoj!" (låt bli!) och ordet avskiljer sig från det runda världsbruset. Jag simmar igen eller är det vattnet som simmar i och om mig? Allt luktar insjö, flod och mjukhet. Upplösning, löshet, foglöshet.

En underbart blå badboll rullar ut över det gröna vattnets yta. Den rullar runt globen, är en egen glob…

Från den värld jag tror jag vet något om tränger splitterljud sig på: En far uppfostrar sin bångstyrige son. Stenarna flyger och far genom luften och smattrar mot vattnet. Det är sonen som kastar och det var faderns ”nemoj!" som nyss bröt sig ut ur den slutna rundeln. Nu har han tröttnat och vill gå hem. Han ropar: Ajde! Brzo! Idemo! Sonen stretar emot, spjärnar sig kvar i vattnet, fastnar i ytan. Ajde! Idemo! ljuder faderns uppgivet manande röst igen.

Sömnen övermannar mig ljuvligt lömsk men strax väcks jag igen av att trädskuggan lämnat mitt huvud bart och skyddslöst. Jag skjuter ut i sjön igen som det spjut jag inte är. Mina händer och armar kröker vattnet till vågor. Det plaskar knappt märkbart och världen ligger flaskgrön.