Svansjön

Bundek igen, Bundek nästan varje dag nu. Jag följer mina ritualer eller bryter lite lätt emot dem när jag tröttnar eller glömmer. En nyhet finns: Svanparet har kommit tillbaka eller i alla fall visat sig för mig igen. De har fyra ungar i år, alla stora och välväxta så vitt jag kan se. Som jag säkert sagt någon gång tycker jag inte om att ligga eller simma alldeles intill dem, det är något med näbbarna, som gör att jag inte kan vara lika svancool som de svanvana zagrebborna. Men jag tycker om att titta på dem på lite håll och jag låter dem föra mina tankar hit och dit. Igår tänkte jag ett slag på Thinka den ryska svanen i Kleists Die Marquise von O…., denna vackra svan som den ryske greven en gång i sin barndom kastade smuts på, men historien förtäljer att svanen sedan bara dök ner i vattnet och kom upp lika ren som hon varit före smutskastningen. Ja, och greven är ju, som en del av er vet, både våldtäktsman och hjälte i berättelsen, bara Kleist kan göra detta. Och jag följde svanfamiljen och deras förehavanden med blicken. De simmade en stund i ”min vik” och plockade lite med något grönt.

Sedan bestämde föräldrarna – så tror jag att det var – att de allesammans skulle stiga upp ur vattnet och klättra uppför stenslänten för att sedan ta sig vidare upp till det gräsbevuxna markerna under träden. Jag såg att en av ungarna kom lite efter. Den hittade något intressant att plocka i sig, men strax blev den anropad och manad till rättning.

Så försvann hela gruppen bakom krönet och jag glömde dem märkligt snabbt och läste lite halvt bländad av solen i Edith Södergrans ”Brokiga iakttagelser”:

Vi likna alla skator och gäddor, vi gripa efter det som glänser – i vår egen håg.

Men så fick jag syn på svanfamiljen igen. Vad hade de egentligen gjort i mellantiden? Betat? Jag kommer inte att få veta det. På rad gick de nerför rundstenssluttningen och en efter en i harmonisk ordning slank de ner i vattnet igen och gungade iväg ut över sjöytan.