Kategori: Berättelser ur livet

Jag badar i vatten som inte kyler, vatten som knappt svalkar. Jag är fisk, jag är vatten, min egen kropp. Jag letar i de böjliga gränserna. Atomerna gungar mjukt mot varandra och vattnet och världen kluckar. Barnröster, andsnatter, något smäller i fjärran. Eller är det ett eko som studsar från nära till bortom och hit igen?

Ordet ”inspiration” flyter ut i tanken, andars andning, änder flyger lågt över vattnet, fiskar simmar högt och blankt invid ytlinjen.

En röst ropar ”nemoj!" (låt bli!) och ordet avskiljer sig från det runda världsbruset. Jag simmar igen eller är det vattnet som simmar i och om mig? Allt luktar insjö, flod och mjukhet. Upplösning, löshet, foglöshet.

En underbart blå badboll rullar ut över det gröna vattnets yta. Den rullar runt globen, är en egen glob…

Från den värld jag tror jag vet något om tränger splitterljud sig på: En far uppfostrar sin bångstyrige son. Stenarna flyger och far genom luften och smattrar mot vattnet. Det är sonen som kastar och det var faderns ”nemoj!" som nyss bröt sig ut ur den slutna rundeln. Nu har han tröttnat och vill gå hem. Han ropar: Ajde! Brzo! Idemo! Sonen stretar emot, spjärnar sig kvar i vattnet, fastnar i ytan. Ajde! Idemo! ljuder faderns uppgivet manande röst igen.

Sömnen övermannar mig ljuvligt lömsk men strax väcks jag igen av att trädskuggan lämnat mitt huvud bart och skyddslöst. Jag skjuter ut i sjön igen som det spjut jag inte är. Mina händer och armar kröker vattnet till vågor. Det plaskar knappt märkbart och världen ligger flaskgrön.

Jag dekorerar ännu en text om helt andra saker med en havsbild, för havsbilder låter sig gärna visas och ses. Se här, Djupa dräkt en morgon för så där en vecka sedan!

Jag minns vattnet som inte särskilt kallt och ganska djupt, ja, egentligen överraskande djupt. Äntligen passar namnet ”Djupa dräkt”, vad nu ”dräkt” kan tänkas betyda här…

Igår delade jag upp dagen i vaka och sömn enligt ett mönster som hade med värmen att göra, men så föll regnet och kvällen blev lite sval. Ja. Och jag läste ut Stig Dagermans Tysk höst och nu borde jag kanske säga något om den boken utom att den är läsvärd, men jag nöjer mig med att ge ett kort citat ur det första kapitlet som heter just ”Tysk höst”:

En lika klen pedagog är kriget. Försökte man pumpa källartysken på hans lärdomar av kriget fick man dessvärre inte veta att just det lärt honom att hata och förakta den regim som inlett det, helt enkelt därför att ständig dödsfara inte gärna har mer än två saker att lära ut, att vara rädd och att dö.

Om någon tycker att citatet är lösryckt, så svarar jag att ja, det är lösryckt, men att texten det är ryckt ur är nog så sammanhängande. Läs boken, jag vet inte någon som skriver som Dagerman idag. Ingen som ÄR som han.

Och så läser jag Edith Södergrans trotsiga ord i slutraderna i dikten Makt:

Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv.
Jag är människan som tager.

Och den här svindlande luftraden från någon annanstans i hennes diktvärld:

gud är en tom gunga mellan intet och alltet;

Annars går jag i ”parken” med Londi och hälsar lite vagt på håll på männen från fläktfirman i bottenvåningen, där de sitter och håller rast på Simpa i skuggan av Karlovačko-parasollerna, det händer om och om igen. Ofta möter vi under våra promenader den lilla vilda hunden Frida krigiskt släpande på någon alldeles för stor och tung gren. En gång förklarade jag för hennes husse att Frida betyder Mirna. Vi himlade kort med ögonen mot varandra och log lite snett: ”Namn”.

Nej, titeln gäller nog mer bilden än texten, men något ska ju saken heta. Jag fortsätter att återanpassa mig till mitt zagrebska liv. Mycket handlar om att vädra på rätt sätt, så att luften i lägenheten går att andas för Londi. Ja, och så har jag börjat handla frukt och grönsaker hos Marijan igen. Och jag äter mycket lubenica (vattenmelon) även om den inte smakar mycket och jag egentligen tycker att det är en tråkig frukt, men den har ju en sådan stor vattnig saft. Min frukosttallrik idag såg ut så här:

Ni tycker att osten ser stor ut? Det är eller var den, men efter frukosten äter jag mest bara min hemlagade och oäkta gazpacho och svarta oliver… till citronvattnet då. Staden är ganska tom, alla som kan flyr härifrån när sommaren ställer upp sitt stora tunga skåp. Jag rotar bland mina plikter: årsrapport till Svenska Institutet att skriva, studentuppsatser att bedöma och handleda, korrekturläsning av översättningar av turistreklam om Kroatiens ”undersköna kuster och kristallklara hav”, recensioner av ditt och datt att skriva… Jag delar upp sysslorna mellan ”bråttom” och ”halvbråttom” och tänker emellanåt på annat. Och jag försöker vänja mig vid den nya datorn, som antagligen spionerar på mig bättre än den gamla. Detta om spionerandet har jag fått ögonen på genom en text av Håkan Lindgren som jag nyss läste på nätet. Där står det att moderna bilar ”vet” nästan allt om sina förare. Ett ögonblick tänkte jag lättat att jag ju varken har bil eller körkort, så ingen bevakar mig, men haha, min dator ser mig väldigt bra med sin retinablick. Fast som Predikaren säger ”Intet nytt under solen”; under tiden i Varberg läste jag bland annat Karin Boyes Kallocain igen – eller var det första gången jag läste romanen på riktigt? – och där står ju allt om övervakning och kontroll som man någonsin kommer att kunna tänka sig. Hon använder lite andra medel än dagens bilkonstruktörer, men resultatet är detsamma. Men jag tänker då att vi aldrig kommer att kunna maskinöversätta sann poesi. Någon frågar nu vad jag gömmer bakom ”sann”; jag hör det allt. Och visst är det sant att ”sann” är ett gömställe.

Nästan hela den andra och sista Varbergsveckan log vädret ett stadigt solskensleede. Vi åt i trädgården både morgon och kväll i mindre eller större sällskap. De sista fyra eller fem dagarna låg Nilla och jag i timtal i Käringhålan, detta det vackraste och vildaste nakenbadet för kvinnor. Men eftersom det har en oklar gräns på den sidan som vetter mot fästningen, så ingår det bland de badandes bisysslor att mota bort män som förirrar sig in bland de sköna klipporna.

I Käringhålan kan man ligga alldeles intill vattnet på bekvämt rundade hällar. Ofta låg vi och tittade på sjöfåglarna, särskilt några änder (vet inte vilken sort, men kanske kan någon identifiera fåglarna på bilden här) som simmade omkring på matjakt klädda i sjögräsdräkter fångade vår uppmärksamhet och fantasi.

Jag kände mig själv som en sådan gräsklädd and, när jag letade mig ut genom tångbältet och förbi de bumliga stenarna mot öppnare vatten. Denna salta sträva närhet till allt…

Egentligen borde jag kanske ägna dagen åt att städa upp efter den nyss gångna terminen – som kanske ändå inte har gått, för i detta ögonblick ramlade ytterligare ett arbete in – eller så borde jag kanske tänka lite på att packa, för imorgon åker jag till Sverige, men kanske just därför och för att jag nyss fått höra så mycket om den svenska sommaren, så gav jag mig av till Bundek i den flimrande hettan. Det är kanske psykologiskt bra att bli rejält svettig en gång till inför två svenskt svala sommarveckor, tänkte jag pudelklokt. Svalkan blir roligare så och mer lockande exotisk.

Och så fann jag mig där gående under solen längs den vitgnistrande vägen utmed ”nasip”. Jag la märke till att det höga gräset på Savas strandängar var nyslaget och att gräset redan höll på att bli till hö. En traktor med en hövändare efter sig for rad upp och rad ner. (Jag har nog inte använt ordet ”hövändare” sedan barndomens somrar i Ingeryd, men ordet sitter fortfarande bra i munnen, märker jag.) Jag tänkte något om att hur snabbt höet torkade. ”Innan natten faller är det torrt.” Jag vred lite på min solhatt. Bra med solhatt.

I dungarna kring Bundek var det ganska mycket folk redan när jag kom. Grillarna var i gång och överallt luktade grillat kött. Stora tunga män vände på köttstyckena. Kvinnorna dukade under träden och ställde upp stora flaskor med vatten.

En annan lukt som nådde min näsa var den av jäsande plommon. Ja, det finns en del plommonträd här. När jag tittade uppåt såg jag massor av röda plommon (de syns dåligt på bilden men de är där). Jag tänkte något om Balkansommaren – dessa mäktiga lukter av grillkött och jäsande plommon och de långsamt vidlyftiga förberedelserna inför det stora ätandet. Flodens närvaro där bakom vallen. Trädsvalkan.

Jag gick ner till min plats, nästan samma som i förrgår, vid sjön. Vattnet var varmare än sist och solen brände över stenstranden. Jag simmade mina rundor, tittade på fiskarna och på en schäfer som tjuvbadade tillsammans med husse och matte. Strandvakten kom ner och lugnt samtal utspann sig om förbudet, så hunden hann svalka sig. Men det finns också en plats för hundar borta vid bron, berättade strandvakten, och jag följde sedan den lilla trion med ögonen tills de nådde den tillåtna platsen. Om ni tittar riktigt noga så ser ni en schäfer komma upp ur vattnet till sina människor.

Jag stannade bara någon timme för sedan blev det för hett. När jag gick tillbaka längs den vita vägen rullade jag in mig i min handduk för att inte bli bränd av de branta solstrålarna och så nådde jag Most mladosti och svalkan därunder bron. Jag passade på att ta en bild på en bild som avbildar en Hrelić-försäljare med sina varor. Det är marknad på Hrelić idag eller det var det på förmiddagen. Nu går det nog inte att vara där.