Nej, titeln gäller nog mer bilden än texten, men något ska ju saken heta. Jag fortsätter att återanpassa mig till mitt zagrebska liv. Mycket handlar om att vädra på rätt sätt, så att luften i lägenheten går att andas för Londi. Ja, och så har jag börjat handla frukt och grönsaker hos Marijan igen. Och jag äter mycket lubenica (vattenmelon) även om den inte smakar mycket och jag egentligen tycker att det är en tråkig frukt, men den har ju en sådan stor vattnig saft. Min frukosttallrik idag såg ut så här:
Ni tycker att osten ser stor ut? Det är eller var den, men efter frukosten äter jag mest bara min hemlagade och oäkta gazpacho och svarta oliver… till citronvattnet då. Staden är ganska tom, alla som kan flyr härifrån när sommaren ställer upp sitt stora tunga skåp. Jag rotar bland mina plikter: årsrapport till Svenska Institutet att skriva, studentuppsatser att bedöma och handleda, korrekturläsning av översättningar av turistreklam om Kroatiens ”undersköna kuster och kristallklara hav”, recensioner av ditt och datt att skriva… Jag delar upp sysslorna mellan ”bråttom” och ”halvbråttom” och tänker emellanåt på annat. Och jag försöker vänja mig vid den nya datorn, som antagligen spionerar på mig bättre än den gamla. Detta om spionerandet har jag fått ögonen på genom en text av Håkan Lindgren som jag nyss läste på nätet. Där står det att moderna bilar ”vet” nästan allt om sina förare. Ett ögonblick tänkte jag lättat att jag ju varken har bil eller körkort, så ingen bevakar mig, men haha, min dator ser mig väldigt bra med sin retinablick. Fast som Predikaren säger ”Intet nytt under solen”; under tiden i Varberg läste jag bland annat Karin Boyes Kallocain igen – eller var det första gången jag läste romanen på riktigt? – och där står ju allt om övervakning och kontroll som man någonsin kommer att kunna tänka sig. Hon använder lite andra medel än dagens bilkonstruktörer, men resultatet är detsamma. Men jag tänker då att vi aldrig kommer att kunna maskinöversätta sann poesi. Någon frågar nu vad jag gömmer bakom ”sann”; jag hör det allt. Och visst är det sant att ”sann” är ett gömställe.