Bundek, min sjö

Jag badar i vatten som inte kyler, vatten som knappt svalkar. Jag är fisk, jag är vatten, min egen kropp. Jag letar i de böjliga gränserna. Atomerna gungar mjukt mot varandra och vattnet och världen kluckar. Barnröster, andsnatter, något smäller i fjärran. Eller är det ett eko som studsar från nära till bortom och hit igen?

bild-56

Ordet ”inspiration” flyter ut i tanken, andars andning, änder flyger lågt över vattnet, fiskar simmar högt och blankt invid ytlinjen.

En röst ropar ”nemoj!" (låt bli!) och ordet avskiljer sig från det runda världsbruset. Jag simmar igen eller är det vattnet som simmar i och om mig? Allt luktar insjö, flod och mjukhet. Upplösning, löshet, foglöshet.

En underbart blå badboll rullar ut över det gröna vattnets yta. Den rullar runt globen, är en egen glob…

Från den värld jag tror jag vet något om tränger splitterljud sig på: En far uppfostrar sin bångstyrige son. Stenarna flyger och far genom luften och smattrar mot vattnet. Det är sonen som kastar och det var faderns ”nemoj!" som nyss bröt sig ut ur den slutna rundeln. Nu har han tröttnat och vill gå hem. Han ropar: Ajde! Brzo! Idemo! Sonen stretar emot, spjärnar sig kvar i vattnet, fastnar i ytan. Ajde! Idemo! ljuder faderns uppgivet manande röst igen.

Sömnen övermannar mig ljuvligt lömsk men strax väcks jag igen av att trädskuggan lämnat mitt huvud bart och skyddslöst. Jag skjuter ut i sjön igen som det spjut jag inte är. Mina händer och armar kröker vattnet till vågor. Det plaskar knappt märkbart och världen ligger flaskgrön.

Kommentera