Kategori: Berättelser ur livet

Igår kväll gick Vesna och jag längs Vukovarska ända bort till ”Bandićs fontäner” och sedan vidare till korsningen mellan Ulica Hrvatske Bratske Zajednice och Slavonska. Biltrafiken brusade tungt och luften var varm och fuktig. Vi var på väg till en enligt uppgift ganska nyöppnad zigensk eller romsk restaurang som skulle finnas nära korsningen mellan Miramarska och Slavonska. Medan Vesna berättade märkliga historier för mig gick vi ett stycke längs Slavonska hela tiden med blickarna riktade mot söder in bland träden och buskarna. Var den kanske där? Nej. Och inte där heller. Vi gick förbi HRT:s (kroatiska radio-televisonen) taggiga byggnader och strax efteråt nådde vi korsningen med Miramarska, ja, det är väl egentligen ingen riktig korsning för Miramarska ser ut som en småväg som nästan obemärkt rullar av från Slavonska. Vi gick nerför en liten trappa och gick på ett lite lägre plan några steg tillbaka mot ett ganska litet vitt hus där vi upptäckte en skylt med texten ”Romska kuhinja” under en stor och våmlig Konzum-skylt. Vi var framme.

Bakom huset såg vi ett slags podium eller terrass med ett par bord. Runt omkring sträckte sig ett grönt förvildat fält kantat med några skjul. Vi gick upp på podiet och satte oss vid ett bord. Vid de andra borden satt en grupp män och en liten familj. Det enda som fanns på borden var öl och kanske något vattenglas. Vesna sa något om att det zigenska köket innehåller mycket kött, att de är ”starka med kött”, ja, det är ett riktigt Balkankök. Och så tillade hon lite beklagande att hon är halvvegtarian. Så kom då servitrisen eller snarare värdinnan fram till oss och log lite skyggt. Vesna frågade om de serverade mat. Javisst – och så räknade hon upp rätterna. Jag slog till med sarma i vinlöv och Vesna kunde inte hitta något mer vegetariskt än burek med ost. Och till det beställde vi varsin flaska Ožujsko.

Vesna började pratade med den ena mannen vid bordet bredvid och frågade honom om han möjligen var ordföranden för den zigenska föreningen. Jo, det stämde och restaurangen hade han med sin fru, Vesna. De bor i också i huset, fick vi veta. Han berättade också att vem som vill får vara med i föreningen för 100 kuna om året och för det får man vara med på alla festerna som firas under året. Braco räknade upp dem och såg nöjd ut. Ja, många. Och Vesna kom ut med ölet till Vesna och mig.

Vi skålade lite på skoj och tog några klunkar. Vesna berättade något underligt om en stor fest på nedgrävda hönor som nödsakats på grund av någon sjukdom. ”Man ska inte överdriva det där med hygien. Ingen blev sjuk varken den gången eller någon annan.” Jag nickade.

Så kom maten ut, men Vesna råkade bränna sig när hon skulle sätta ner fatet med sarma framför mig. Det ena ölglaset splittrades och bitarna for iväg åt olika håll. Vi plockade ihop dem vi hittade, den blöta delen av duken veks bort och jag fick ett nytt glas. Lite vilt, men sarman var underbart god. Strax efter att mörkret fallit reste vi oss från bordet, betalade och gick uppför den lilla trappan mot Slavonska igen. En bra kväll.

Sitter på Simpa och tänker på sommaren. Jag dricker kaffe och Londi dricker isvatten, hon förstår sig på sådant.

Ja, jag åker till Sverige något i juli för jag har fått löfte om Londi-vakt, men i augusti kommer jag att vara här och augusti är en stor och tung månad. Och slutet av juli skojar väl inte heller. Mest tungt är det för Londi förstås, men vi har luftkonditionering, så det ska nog gå. Jag har bestämt mig för att inte ha varken önskningar eller planer, åtminstone inte av ett sådant slag att andra också skulle kalla dem planer. Kanske kan jag kalla det små överlevnadsstrategier. Vi ska gå upp tidigt om morgnarna och sitta just här på Simpa med kaffe och isvatten innan det blir för varmt. På dagarna ska vi vara inne och vila och sova och skriva och läsa. Jag ska flytta bordet från balkongrummet – där luftblåset sitter – och ställa det i tomrummet, som ju har mycket plats. Vissa dagar kanske jag tar spårvagnen till Bundek för att simma några varv bland fiskarna där. Sena kvällar och nätter ska vi vara ute i ”parken” under lindarna, björkarna och valnötsträden. Kanske kommer någon som vill uppleva Balkanstiltjet från dess djupaste insida och hälsar på. Sådant går inte att förutse. Jag ska varje dag äta min hemlagade gazpacho och svarta oliver i mängder och jag ska dricka vatten och vitt vin. Och citronen ska också få en hedersplats. Londi får det hon behöver och hittar säkert lite extra i buskarna. Vi åker ingenstans för Londi reser inte mer.

Gårkvällen var mycket varm och början av natten också, så Londi och jag väntade länge innan vi gick vår sista runda. Den inträffade vid en punkt nästan mitt emellan kväll och morgon. Den punkten finns nog inte, men det var då vi var ute. En stund stannade vi under balkongrummet och jag tittade upp mot de öppna fönstren och tänkte något om att där innanför bor vi. Londi nosade på ett intressant hörn och den kroatiska flaggan gungade lojt. Den är kvar fastän Kroatien åkt ut ur fotbollsturneringen. Inget mer grillat kött hos Slobodan i baren…

Tidigt imorse vaknade jag av kastvindar som visslade in genom sovrumsjalusierna. Sedan kom regnet och nu andas Londi äntligen lite lugnare.

Trešnjevka är en stadsdel som jag besöker förvånansvärt sällan med tanke på hur behagligt småruffig den är. Den ligger liksom tillbakalutad i sig själv. Namnet har den fått efter körsbären – trešnje – som en gång växte här. Kanske finns det körsbärsträd kvar i de små lantliga trädgårdarna. Det skulle inte förvåna mig.

Igår kväll tog jag trean hemifrån ända till Trešnjevački trg och steg av där i värmen.

Jag såg mig om efter Gabriella, min ungerska kollega och nya väninna, men hon syntes inte till. Efter en stund surrade mobilen till och det var hon som med andan i halsen berättade att hon hade smällt igen ytterdörren med nyckeln på insidan. Hon bad mig följa Trakošćanska ulica åt hennes håll medan hon ringde låssmeden. Jag hörde knappt vad hon sa för just när hon ringde började kyrkklockorna strax intill bimla och dåna så högt och kaotiskt att jag nästan fick svindel. Men jag uppfattade det vikitigaste och började gå. Då och då stannade jag upp och tog lite bilder inåt tvärgatorna.

Så möttes vi och slog oss ner i en bar på hörnet där hennes gata börjar för att vänta på låssmeden. Tjugo minuter ringde han och sa att han var utanför hennes lägenhet, så vi skyndade dit medan vi funderade högt över om det skulle vara möjligt att få upp låset. Gabriella nämnde gång på gång hur tung dörren är. Så var vi framme vid det gula huset och hon pekade ut sin balkong på andra våningen för mig.

Låssmeden plockade med ryggen mot oss upp något ur sin väska. Det verkade som om han inte vill att vi skulle se vad, men vi glodde båda två intensivt och konstaterade att det var ett slags större kort av kraftig hårdplast. Han lirkade omkring lite i dörrspringan och vips var dörren öppen. 300 kuna utan kvitto blev det. Gabriella och jag gick in i lägenheten för att pusta ut några ögonblick efter upplevelsen, men strax var vi ute igen. Vi sökte upp en annan bar, slog oss ner i skuggan och beställde oss varsin öl och blev sedan sittade där hela kvällen medan samtalen rullade fram på det där oförutsebara sättet som det kan göra när man inte känner varandra men är full av nyfikenhet. Vi pratade en del om Sverige och Ungern och Kroatien ur nya vinklar. ”Vi har en niohundraårig gemensam historia, men det vill man oftast inte låtsas om här”, sa Gabriella. ”Den berömda adliga familjen Zrinski talade förresten bättre ungerska än kroatiska.” Jag försökte ta reda på om ungerskan på ett liknande sätt som finskan ”sitter fast i nuet” och ”känner en olust inför andra tempus”. (Detta om finskan och nuet är en annan historia, som jag inte tänker berätta nu.) Gabriella tyckte att frågan var rolig och sa något om att det är omständligt att uttrycka futurum i ungerskan. Så kom vi in på den ungerske dramatikern Pintér Béla och hans teater Társulat. Jag kunde linte låta bli att fråga om det där med ungerska namn och varför efternamnet kommer före förnamnet. ”I ungerskan går vi alltid från större till mindre”, svarade Gabriella och gav mig några exempel till på detta ”större till mindre”. Tyvärr minns jag inte längre vad, men jag minns med stor tydlighet att det var en bra kväll.

En eftermiddag någonstans i mitten av juni tog Duilio med Alex och mig på en rundvandring i Hrvatsko narodno kazalištes, den stora teaterns, inre. HNK är ju Duilios hemmaplan, det är här han är ballerino sedan fyra år och det är här jag har sett honom dansa.

Duilio tog emot oss i entrén och förde oss efter en slingrig vandring genom korridorer med loger och omklädningsrum in på scenen, där arbetet med den kommande kvällens kulisser var i full gång. ”Teatern sover aldrig”, fick vi veta medan vi tittade ut över den tomma salongen, som log mot oss i dunkelrött och mattguld. Duilio pekade på logerna närmast scenen och berättade lite hemlighetsfullt att delar av orkestern ibland spelar från dem och det är något särskilt.

Vi gick ner i undervåningen och tittade på instrumenten i vila. Duilio visade oss Cristinas harpa som stod innesluten i ett violett fodral. Jag tog en misslyckad bild på den, som ni slipper se.

Vi gick genom lönngånger, de verkade i alla fall lönnliga dessa gångar, upp och nerför trappor täckta med röda mattor, ut på balkonger, in i loger. Då och då hälsade Duilio på någon.

Några gånger gick vi ut på den ena eller andra balkongen och såg ut över staden.

Duilio berättade om den nya underjordiska passagen som för under gatan – minns inte vilken gata, men det bryr ni er kanske inte om – till träningslokalerna på andra sidan. Gången finns sedan ett tiotal år. Förr, Duilio log som om han avslöjade en hemlighet när han sa det, förr kunde man se ballerinorna springa över gatan i nattmörkret i sina vita tyllkjolar…