Egentligen borde jag kanske ägna dagen åt att städa upp efter den nyss gångna terminen – som kanske ändå inte har gått, för i detta ögonblick ramlade ytterligare ett arbete in – eller så borde jag kanske tänka lite på att packa, för imorgon åker jag till Sverige, men kanske just därför och för att jag nyss fått höra så mycket om den svenska sommaren, så gav jag mig av till Bundek i den flimrande hettan. Det är kanske psykologiskt bra att bli rejält svettig en gång till inför två svenskt svala sommarveckor, tänkte jag pudelklokt. Svalkan blir roligare så och mer lockande exotisk.
Och så fann jag mig där gående under solen längs den vitgnistrande vägen utmed ”nasip”. Jag la märke till att det höga gräset på Savas strandängar var nyslaget och att gräset redan höll på att bli till hö. En traktor med en hövändare efter sig for rad upp och rad ner. (Jag har nog inte använt ordet ”hövändare” sedan barndomens somrar i Ingeryd, men ordet sitter fortfarande bra i munnen, märker jag.) Jag tänkte något om att hur snabbt höet torkade. ”Innan natten faller är det torrt.” Jag vred lite på min solhatt. Bra med solhatt.
I dungarna kring Bundek var det ganska mycket folk redan när jag kom. Grillarna var i gång och överallt luktade grillat kött. Stora tunga män vände på köttstyckena. Kvinnorna dukade under träden och ställde upp stora flaskor med vatten.
En annan lukt som nådde min näsa var den av jäsande plommon. Ja, det finns en del plommonträd här. När jag tittade uppåt såg jag massor av röda plommon (de syns dåligt på bilden men de är där). Jag tänkte något om Balkansommaren – dessa mäktiga lukter av grillkött och jäsande plommon och de långsamt vidlyftiga förberedelserna inför det stora ätandet. Flodens närvaro där bakom vallen. Trädsvalkan.
Jag gick ner till min plats, nästan samma som i förrgår, vid sjön. Vattnet var varmare än sist och solen brände över stenstranden. Jag simmade mina rundor, tittade på fiskarna och på en schäfer som tjuvbadade tillsammans med husse och matte. Strandvakten kom ner och lugnt samtal utspann sig om förbudet, så hunden hann svalka sig. Men det finns också en plats för hundar borta vid bron, berättade strandvakten, och jag följde sedan den lilla trion med ögonen tills de nådde den tillåtna platsen. Om ni tittar riktigt noga så ser ni en schäfer komma upp ur vattnet till sina människor.
Jag stannade bara någon timme för sedan blev det för hett. När jag gick tillbaka längs den vita vägen rullade jag in mig i min handduk för att inte bli bränd av de branta solstrålarna och så nådde jag Most mladosti och svalkan därunder bron. Jag passade på att ta en bild på en bild som avbildar en Hrelić-försäljare med sina varor. Det är marknad på Hrelić idag eller det var det på förmiddagen. Nu går det nog inte att vara där.
