Igår kom jag iväg till Bundek rätt tidigt och ändå hade Londi och jag hunnit hålla en rätt utsträckt morgonfika på Simpa. När jag bytte spårvagn vid Držićeva såg människorna ännu riktigt fräscha och svettfria ut. Mitt emot mig i vagnen som skulle ta mig över Sava satt ett par i kanske sjuttioårsåldern, fast de var nog inte ett par på det sättet som kallas "par". Jag tittade på dem för att de satt rakt framför mig…och för att jag är nyfiken. Hon hade ett par låga ljusblåa korktofflor på fötterna. Helt okoketta men oklanderliga. Han höll en urblekt påse från Zagrebačka banka i högra handen, Hon måste ha varit snygg – och var det väl fortfarande – lång och rak och stark med mörka ögon och tjockt krusigt hår – numera stålgrått. Jag tänkte att hon i sin ungdom måste ha motsvarat den jugoslaviska drömmen om den naturligt vackra socialistiska arbetarkvinnan. Jag såg henne framför mig på fabriken, på sädesfältet. Han var kanske lite mindre än hon men utan att vara det minsta liten. Hans blåa ögon såg vakna ut och det vita håret var fortfarande tätt. Gång på gång lutade de sig förtroligt mot varandra och sa något – förvånansvärt högt, kanske för att de inte hörde så bra längre. Jag såg att ingen av dem hade någon ring på fingrarna, men vad betyder å andra sidan det i våra dagar? Han lutade sig lite närmare henne igen: Sjećaš li se…? Minns du…? En spårskarv tog bort resten av frågan för mig. Var det ett personligt minne eller bara något mera allmänt från en gången tid? Hon log lite och nickade.
Vid Most mladosti steg jag av och gick nerför trapporna med badrycksäcken på ryggen och huvudet fullt av drömmar och fantasier…