Ur och Kata

Härom seneftermiddagen smygtog jag en bild på fyra gamla damer från mitt hus som satt på rad på en av bänkarna i ”parken” och pratade och pratade medan timmarna gick och värmen sakta släppte efter, kanske om förr, kanske om saker som hänt nyss och nära.

bild-57

Jag tänker nu bakom deras ryggar prata om något helt annat. Det känns tillåtet att viska och vara lite hemlighetsfull här i skuggan av träden. Jag vill berätta om två unga människor som plötsligt genom en serie oöverblickbara omständigheter kommit i min väg. Hon heter Kata och han kallar sig Ur. Det är lite av saga över dem, kan jag inte låta bli att tänka, fastän de är så helt påtagligt verkliga. Vi träffas då och då på Simpa för att prata svenska för de har ett mål och målet är att börja ett nytt liv i Sverige. Nej, de är inte arbetslösa och inte heller missnöjda med sina arbeten här. De bor i det mytiska jättelika Mamutica och allt är bra. De har familj, vänner, ett omväxlande och stort liv. De tycker om sina hemtrakter, som sträcker sig över stora delar av Kroatien och också bortom. Men de har en dröm. De vill försöka sig på något nytt och annat och de har valt Sverige för detta nya liv. Lyckliga Sverige, tänker jag. När de kom till mig kunde de redan tala svenska tillräckligt bra för, ja, för det mesta egentligen, men språk är ju världar, som Kata säger, så visst återstår mycket att lära. Jag lyssnar nyfiket fascinerat på vad de säger. De är så samspelta och ger gång på gång företräde åt varandra. ”Kata vet”, säger han. ”Ur kan det”, säger hon. De ler och skrattar gärna. Och de trivs med Londi och hon med dem. Ur sa igår att han såg på henne att hon egentligen ville ta ett glädjesprång men att hon på grund av sina gamla ben fick behålla det inom sig och att han tyckte det där inre språnget var en vacker syn. Jag funderar över Katas och Urs sätt att vara, lite förvirrar de mig, lite osannolika är de. Jag försöker förstå. De är mycket anspråkslösa men samtidigt helt trygga i sig själva och helt säkra på att de kan det de vill. De har så klara mål. De berättar till exempel om sina principer när det gäller språkinlärning. Tre principer är det, men nu sviker mitt minne mig och jag kommer bara på den tredje principen. Den är att våga framhärda i formulerandet av tanken utan att oroa sig för eventuella brister i tålamod hos lyssnaren. Jag inser att detta är både djärvt och klokt. Och jag hoppas att svenskarna ska förstå vilken gåva de blir när de kommer…

Och de fyra gamla damerna på bänken vet inte vad jag berättar här, men de skulle nog gärna höra min historia.

2 tankar om “Ur och Kata

  1. Bodil, jag hade förstått kunnat kommentera varje dag, så bra är dina berättelser. Men jag tar tillfället i akt just idag, ty jag blev riktigt rörd av denna. Tack ska du ha!

Kommentera