Kategori: Berättelser ur livet

Om några veckor, ännu osäkert exakt hur många, börjar terminen här igen. (Just nu lever vi i en halvkaotisk tentamensperiod och arbetstiderna svävar och studsar. Det går bra.) Jag håller på att återvänja mig vid det svenska mediala flödet. Ja, med det menar jag inte att jag under sommaren inte alls följt med i vad man gör eller talar om i Sverige, men nu tvingar jag mig att bli mer systematisk och ihärdig. Här i Kroatien har vi haft val och en ny regering håller möjligen på att ta form. Valets segrare är det konservativa partiet HDZ, men det har ingen egen majoritet utan söker koalitionspartners. Vid sidan av detta och i lite mindre skala pågår det en skandal på filosofiska fakulteten. Dekanen har gjort sig skyldig till ett och annat, bland annat verkar han vilja beskära studentrepresentationen i vissa gremier. Jag har inte någon klar överblick eller någon egentlig överblick alls men den katolska kyrkan och den teologiska fakulteten lär också ha en roll i spelet. Dessutom har dekanen försett sig med någon form av livvakter och någon sa att man anar att det kan bli handgemäng vid ett kommande möte. Nej, nu spårar jag visst ut, jag ville ju tala om svenska media. Kanske missförstår jag alltsammans, men det verkar handla väldigt mycket om könsroller och om hur kvinnor eller män ska vara eller kanske ännu hellre inte ska vara. Och att barnen inte ska vara för tydligt flickor eller pojkar. Min omedelbara reaktion är en känsla av tristess och leda. Det känns som om livet dött eller som om allting behöver korrigeras och om och om igen ska konstrueras. Och jag anar att jag i denna kontext lätt kan uppfattas som nostalgisk och gammaldags. Nostalgisk har jag förstått är helt fel att vara. Ja, och kanske är jag också verkligen dessa saker om man ser mig från ett visst håll? Fast å andra sidan, vem ser mig från det där vissa hållet? Det känns som om livet förlorat sitt kött och blod och friheten, var är den? Det känns som om det måste vara ett väldigt svårt projekt att leva i Sverige idag om man ska kunna passa in och det verkar handla väldigt mycket om att passa in. Ja, och idag när jag på vägen från universitetet gick längs en lantlig gata här i stan, så kände jag att här vid denna bygata skulle jag vilja leva. Gatan heter Vrbaska ulica efter floden Vrbas som flyter någonstans genom Bosnien. (Arma land. Nej, inte på grund av Vrbas.)

Denna gata har fått vara kvar mitt bland moderna hus som det stora glasväggade Hotel International. Den här gatan ger hemkänsla och till vår lycka finns det många sådana gator här i Zagreb. Möjligen misstar jag mig, men är det inte så att man i Sverige försöker få bort sådant här tillsammans med de alltför manliga männen och de alltför kvinnliga kvinnorna? Lägg i sammanhanget märke till att jag har rötter som pojkflicka…

Jag står förvånad inför min värld. Allting lyser med en ny och djupare glöd. Mörkret lyser. Jag deltar i skeendena med full kraft men ändå som om jag inte vore här. Håller sommaren på att tömmas på sin kraft? Kanske. I söndags var jag på Hrelić och det var hett och svettigt för där stannar värmen alltid längst. Hrelić har ett eget väder för Hrelić ligger rakt under himlen. Vi satt hos Borić och åt ćevapi, glada åt skuggan under ”baldakinen”, nej, varför säger jag ”baldakin”?

Och jag drömmer om lövskogar jag aldrig gått i. Men de finns här i verkligheten strax söder om staden. Jag har sett bilderna. Här finns så mycket jag ännu inte sett. Och det finns annat att längta till än havet…

Så har då detta hänt igen, detta underliga och oförutsägbara att tillvaron plötsligt över en natt – eller på ännu kortare tid – vänder blad. Oförutsägbart trots att det hänt mig inte så få gånger förr. Något som nyss varit en självklar öppning eller kanske en flod är nu en vägg som man inte kan se minsta springa eller spår av en springa i. För ett par dagar sedan – eller är det tjugo år som gått? – verkade allt som det var i början av sommaren eller i våras eller i vintras eller ännu mycket tidigare. Jag tänkte saker om mitt arbete här, om festivalerna, om mitt skrivande, om den kommande flytten till Trieste och livet kändes ganska luftigt och rörligt och fyllt med sådant som intresserar (skumt ord det här ”intresserar”) mig och som gör mig igenkännbar för mig själv när jag är i dem. Men någonstans hände något som blev till ett snitt, kanske var det när jag kom hem från Trieste för ungefär en vecka sedan. Jag trodde fortfarande att allt var som vanligt och jag pratade om det intensiva mötet med stadsdelen San Giacomo och om drömmen om flytten dit. Ja, egentligen den vanliga drömmen, men förstärkt med upplevelsen av de där kvarteren i San Giacomo. Jag pratade och insåg inte att jag fallit av från alla de här vanliga sakerna, sysslorna och drömmarna som nyss hörde till min tillvaro. Dagarna gick och jag föll allt längre in i ett märkligt djupt nu och ett djupt och bergfast här. Inget i detta är sorgligt eller innebär någon känsla av förlust. Möjligen är det en förlust, men en förlust av något jag inte behöver. Jag är tidlöst hemma i mitt kvarter med ”invalidklubben”, karlarna och Hana, Kata och Ivan på Simpa, med hundgänget, med Vesna och Đurđica och med alla som bor och arbetar i huset. Nej, inte alla förstås, men så många. Det känns som att leva i det man på tyska kallar ”heile Welt” och som inte anses finnas. Nästan allt handlar om förbindelser mellan oss som lever här, ofta inga märkvärdiga, men att man skrattar lite tillsammans åt sina plågor och glädjeämnen, att man hälsar och ler och pratar om detsamma som dagen innan. Och att någon då och då böjer sig ner och kliar Londi lite. Vägen har givit plats för platsen. Jag strävar inte efter något och jag har egentligen ingenting berätta eller skriva om tillvaron. Den ligger där den ligger och jag sitter kanske på den – bland andra och vi arbetar eller sitter i baren och dricker kaffe i timmar. Ja, och imorgon tänker jag köpa honung av en gubbe som brukar hålla till vid nasip på vägen till Hrelić med sina honungsburkar. Jag får nog sällskap dit. Och idag var jag på den lilla fiskbaren Amfora i ena hörnet av Dolac och åt lignje med Đurđica och Vesna. Vi förde ett muntert och brutalt samtal om kroatiska politiker som jag inte ska återge här.

Min favoritservitris var lite deppig först men mot slutet visade hon en solglimt ur sin själ och jämnvikten återställdes. Jag kände ju ett litet ansvar eftersom det var jag som hade föreslagit att vi skulle dit och Amfora är nu en gång min restaurang precis som Simpa är min bar.

Sommaren har gått över i ett slags barockfas av övermognad och överflöd. Värmen ligger tjock långt in i sena mörka kvällar. Djurlivet utmed nasip tar nya eller återtar urgamla former. Hägrarna blir fler och fler och deras rörelser blir alltmer lättjefullt utstuderade. I ett visst ljus skiftar deras långsträckta gestalter mellan turkost och violett.

Och nu står hägrarna som egendomliga statyer också utmed Bundeks stränder.

Sjön förlorar mer och mer av sin – väl aldrig särskilt utpräglade – anstrykning av mondän badplats för människor. Svanfamiljen uppför extravaganta danser på och över dess yta. Den rosavita jättefisken slår allt oftare och alltmer nonchalant sin höga båge över vattnet. Under den vanliga sommaren var den mycket sparsammare med sina språng.

Men märkvärdigast av alla är Bundeks egen Nessie. Huvudet ser ut som en bepansrad ödlas och längst fram har den något som liknar en anknäbb. Den simmar ganska sakta och liksom planlöst och den tjocka kroppen verkar vara täckt med päls. Den har fyra korta ben som liksom vandrar fram under vattnet. Sommaren är övermogen och tar sig de mest överdådiga former. Och Bundeks yta är täckt med svandun på ett både kittlande vackert och lite motbjudande sätt.

Jag har försökt ta lite bilder av hundlivet framför Simpa så här på morgonen. Det gick väl inte så bra, men kanske förmedlar den här något av livskänslan i vårt torra paradis under träden:

Đurđica och jag sitter uppe på ”rampen” vid ett bord med koppar och glas framför oss. Vi syns inte på bilden, vi tittar på den eller på scenen som blev bilden. Hundgropen eller -gruppen består av valparna eller unghundarna Aron (som jag kallade för ”fladdermushyenan” när han var småvalp, nu är han riktigt stor), Frida (som är sött brunvit och mycket vild) och så Heidi (den underbara schäferflickan). Londi lämnar snabbt ungdomsgänget för att låta sig klias av Fridas husse. Och mannen i turkosblått visslar gång på gång intensivt på Aron som har stängt sitt öra för sådant.