Jag står förvånad inför min värld. Allting lyser med en ny och djupare glöd. Mörkret lyser. Jag deltar i skeendena med full kraft men ändå som om jag inte vore här. Håller sommaren på att tömmas på sin kraft? Kanske. I söndags var jag på Hrelić och det var hett och svettigt för där stannar värmen alltid längst. Hrelić har ett eget väder för Hrelić ligger rakt under himlen. Vi satt hos Borić och åt ćevapi, glada åt skuggan under ”baldakinen”, nej, varför säger jag ”baldakin”?
Och jag drömmer om lövskogar jag aldrig gått i. Men de finns här i verkligheten strax söder om staden. Jag har sett bilderna. Här finns så mycket jag ännu inte sett. Och det finns annat att längta till än havet…