En före detta pojkflickas lösa funderingar

Om några veckor, ännu osäkert exakt hur många, börjar terminen här igen. (Just nu lever vi i en halvkaotisk tentamensperiod och arbetstiderna svävar och studsar. Det går bra.) Jag håller på att återvänja mig vid det svenska mediala flödet. Ja, med det menar jag inte att jag under sommaren inte alls följt med i vad man gör eller talar om i Sverige, men nu tvingar jag mig att bli mer systematisk och ihärdig. Här i Kroatien har vi haft val och en ny regering håller möjligen på att ta form. Valets segrare är det konservativa partiet HDZ, men det har ingen egen majoritet utan söker koalitionspartners. Vid sidan av detta och i lite mindre skala pågår det en skandal på filosofiska fakulteten. Dekanen har gjort sig skyldig till ett och annat, bland annat verkar han vilja beskära studentrepresentationen i vissa gremier. Jag har inte någon klar överblick eller någon egentlig överblick alls men den katolska kyrkan och den teologiska fakulteten lär också ha en roll i spelet. Dessutom har dekanen försett sig med någon form av livvakter och någon sa att man anar att det kan bli handgemäng vid ett kommande möte. Nej, nu spårar jag visst ut, jag ville ju tala om svenska media. Kanske missförstår jag alltsammans, men det verkar handla väldigt mycket om könsroller och om hur kvinnor eller män ska vara eller kanske ännu hellre inte ska vara. Och att barnen inte ska vara för tydligt flickor eller pojkar. Min omedelbara reaktion är en känsla av tristess och leda. Det känns som om livet dött eller som om allting behöver korrigeras och om och om igen ska konstrueras. Och jag anar att jag i denna kontext lätt kan uppfattas som nostalgisk och gammaldags. Nostalgisk har jag förstått är helt fel att vara. Ja, och kanske är jag också verkligen dessa saker om man ser mig från ett visst håll? Fast å andra sidan, vem ser mig från det där vissa hållet? Det känns som om livet förlorat sitt kött och blod och friheten, var är den? Det känns som om det måste vara ett väldigt svårt projekt att leva i Sverige idag om man ska kunna passa in och det verkar handla väldigt mycket om att passa in. Ja, och idag när jag på vägen från universitetet gick längs en lantlig gata här i stan, så kände jag att här vid denna bygata skulle jag vilja leva. Gatan heter Vrbaska ulica efter floden Vrbas som flyter någonstans genom Bosnien. (Arma land. Nej, inte på grund av Vrbas.)

bild-60

Denna gata har fått vara kvar mitt bland moderna hus som det stora glasväggade Hotel International. Den här gatan ger hemkänsla och till vår lycka finns det många sådana gator här i Zagreb. Möjligen misstar jag mig, men är det inte så att man i Sverige försöker få bort sådant här tillsammans med de alltför manliga männen och de alltför kvinnliga kvinnorna? Lägg i sammanhanget märke till att jag har rötter som pojkflicka…

Kommentera