För någon vecka sedan dök maträtten kotlovina upp i mitt liv med full kraft. Det är en mustig grillad kötträtt med paprika och kraftiga korvar. Londi och jag blev lite slumpvis inbjudna då vi gick förbi dörren till verkstaden i bottenvåningen på huset där vi bor, där några män just stod och rörde om i en stor vid kittel ovanför glöden på våningen under på en grov metallställning. Det var födelsedagsfest med massor av öl och så all denna kotlovina. Vi satte oss på stolar, lådor och gamla ac-apparater. Det var rejält varmt trots att kvällen höll på att falla. Stämningen var munter på ett brett och ganska stillsamt sätt och alla åt med god aptit. Londi låg på golvet och väntade på köttbitar. Och ja, hon fick både en och två. Du satt bredvid mig på en låda. Jag hade en av de få stolarna. Vi talade lite om hundar, kanske eftersom Londi låg alldeles intill. Du sa att du har en hund och att den hunden betyder mer för dig än någon annan hund någonsin betytt och så visade du en bild i mobilen, en bild på två glada halvstora brunsvartvita hundar av obestämd ras. Jag frågade vilken av dem som var din och du log lite både urskuldande och på något vis sorglöst och svarade: ”Jag vet inte, de är så lika. Den andra är min systers. På natten sover han på golvet bredvid min säng.” Och så la du handen på Londis huvud och sa att så här brukar vi somna. Jag hade inga ord till svar och tänkte bara att detta är livet och kanske sanningen och vägen också.
Det här handlar nog inte om kotlovina egentligen
