Så har då detta hänt igen, detta underliga och oförutsägbara att tillvaron plötsligt över en natt – eller på ännu kortare tid – vänder blad. Oförutsägbart trots att det hänt mig inte så få gånger förr. Något som nyss varit en självklar öppning eller kanske en flod är nu en vägg som man inte kan se minsta springa eller spår av en springa i. För ett par dagar sedan – eller är det tjugo år som gått? – verkade allt som det var i början av sommaren eller i våras eller i vintras eller ännu mycket tidigare. Jag tänkte saker om mitt arbete här, om festivalerna, om mitt skrivande, om den kommande flytten till Trieste och livet kändes ganska luftigt och rörligt och fyllt med sådant som intresserar (skumt ord det här ”intresserar”) mig och som gör mig igenkännbar för mig själv när jag är i dem. Men någonstans hände något som blev till ett snitt, kanske var det när jag kom hem från Trieste för ungefär en vecka sedan. Jag trodde fortfarande att allt var som vanligt och jag pratade om det intensiva mötet med stadsdelen San Giacomo och om drömmen om flytten dit. Ja, egentligen den vanliga drömmen, men förstärkt med upplevelsen av de där kvarteren i San Giacomo. Jag pratade och insåg inte att jag fallit av från alla de här vanliga sakerna, sysslorna och drömmarna som nyss hörde till min tillvaro. Dagarna gick och jag föll allt längre in i ett märkligt djupt nu och ett djupt och bergfast här. Inget i detta är sorgligt eller innebär någon känsla av förlust. Möjligen är det en förlust, men en förlust av något jag inte behöver. Jag är tidlöst hemma i mitt kvarter med ”invalidklubben”, karlarna och Hana, Kata och Ivan på Simpa, med hundgänget, med Vesna och Đurđica och med alla som bor och arbetar i huset. Nej, inte alla förstås, men så många. Det känns som att leva i det man på tyska kallar ”heile Welt” och som inte anses finnas. Nästan allt handlar om förbindelser mellan oss som lever här, ofta inga märkvärdiga, men att man skrattar lite tillsammans åt sina plågor och glädjeämnen, att man hälsar och ler och pratar om detsamma som dagen innan. Och att någon då och då böjer sig ner och kliar Londi lite. Vägen har givit plats för platsen. Jag strävar inte efter något och jag har egentligen ingenting berätta eller skriva om tillvaron. Den ligger där den ligger och jag sitter kanske på den – bland andra och vi arbetar eller sitter i baren och dricker kaffe i timmar. Ja, och imorgon tänker jag köpa honung av en gubbe som brukar hålla till vid nasip på vägen till Hrelić med sina honungsburkar. Jag får nog sällskap dit. Och idag var jag på den lilla fiskbaren Amfora i ena hörnet av Dolac och åt lignje med Đurđica och Vesna. Vi förde ett muntert och brutalt samtal om kroatiska politiker som jag inte ska återge här.
Min favoritservitris var lite deppig först men mot slutet visade hon en solglimt ur sin själ och jämnvikten återställdes. Jag kände ju ett litet ansvar eftersom det var jag som hade föreslagit att vi skulle dit och Amfora är nu en gång min restaurang precis som Simpa är min bar.