Don’t fuck on dry, Horace!

Jag vet inte om någon av er minns detta, men i början av det här året skrev jag en bloggtext med titeln Horace Engdahl – en kärleksförklaring. Jag hade då just sett honom i serien ”Min sanning” och blivit våldsamt gripen. I min text kan man finna till exempel det här:

Jag har sett Horace Engdahl i programmet ”Min sanning”. Två gånger – och jag vill tillåta mig en tredje också. Jag har förälskat mig i hans sätt beskriva sig själv och världen. Och jag håller fast hans sätt att om vissa speciella ögonblick i livet säga ”det gick mig djupt till sinnes”.

Och slutklämmen i texten ser ut så här:

Horace Engdahl är en ädel man, en man smidd i ett stycke, så helt fristående. Inga falska blygsamheter, inget tuggande på oförrätter begångna mot honom, oåtkomlig för vår sladdriga, självömkande, småskurna tid. Tillhörigheten till en intellektuell elit är bara sockeln under denna gigant inom det rent mänskliga.

Ja, och jag menade allt jag skrev.

Under den här tiden talades det mycket i svenska media om Horace Engdahls och Ebba Witt-Brattströms brustna äktenskap. E W-B yttrade sig i olika sammanhang om saken medan HE höll en lägre profil. Jag såg E W-B i Babel och hörde henne tala ganska illa om HE och jag kände mig olustig och tyckte på något sätt att han ”hade rätt”. Fast vad visste jag om deras äktenskap? Sedan kom tv-serien ”Liv och Horace i Europa” och jag följde den, men under programmens gång naggades min beundran för HE. Plötsligt framstod han för mig inte alls som så intressant och ädel som han gjort i ”Min sanning”. Men på något vis lät jag det passera som något betydelselöst, en bagatell han kanske hade råd med, och jag tänkte att han egentligen var såsom jag tänkt innan. Till saken hör också att jag läst hans bok Ärret efter drömmen om och om igen utan att tycka att den blev tömd på sitt innehåll eller sin laddning. Så trots den där lite larviga Europaresan var han fortsatt för mig en stor man och en stor författare.

Under våren kom både E W-B och HE ut med varsin bok som var och en på sitt sätt anknöt till det gamla förhållandet. Jag läste några utdrag ur E W-B:s Århundradets kärlekskrig och blev snabbt både mätt och illamående. Jag läste inte något ur HE:s Den sista grisen, men jag var hemligt övertygad om att den höll en annan nivå.

Och i maj for jag till Wien på en konferens för centraleuropeiska svensklektorer och vann där i ett boklotteri Den sista grisen. Ja, jag fick alltså ett lågt nummer och kunde därför välja ganska fritt. Jag valde med en viss tvärsäkerhet Den sista grisen bland annat framför Århundradets kärlekskrig. ”Jag vet att Den sista grisen är bra”, sa jag.

bild-60

Sedan dröjde det ett tag innan jag började läsa den. Och till min förvåning eller besvikelse tyckte jag, när jag väl började läsa, inte att den var något särskilt, inte i början i alla fall, fast då och då fångade något stycke mitt intresse, men mycket lite av det jag tyckte om lyckades få fäste i minnet. Nå, läsningen avbröts gång på gång både för att jag hade annat jag måste läsa och för att den här boken inte tog tag i mig på riktigt. Jag tyckte att de där tomsidorna var lite poserande och mycket i texten lättviktigt eller alldeles för uppenbart sårat och liksom småaktigt hämndlystet. Ja, och så det här med kvinnor som han klädde av med blicken, kvinnor som hade långa snygga ben eller liknande attribut och var lite halvunga. Och det lösa pratet om hur kvinnor ”egentligen är” tråkade ut mig samtidigt som jag tyckte lite synd om honom. ”Varför blottar du dig så här?” kunde jag tänka. Passager med något slags kvasifilosofi varvas i boken med elaka småttigheter, riktade särskilt mot kvinnor då. Nu har jag tre sidor kvar och jag ska läsa dem, men jag skriver först det här.

Härom kvällen hittade jag nämligen nyckeln till boken. Jag satt på Simpa med ett litet gäng och två av mina väninnor grälade om Zoran Milanović och hans planer på att bli businessman (tills vidare är han ledare för socialdemokraterna). Den ena fyrade av frasen: ”Ne jebi na suho!” Och jag fick mig för säkerhets skull en översättning tillslängd: ”Don’t fuck on dry!” Jag smakade på frasen både i original och översättning och med ens stod det klart för mig att den gällde Horace Engdahl och hans belägenhet när han skrev Den sista grisen. Någon hade i tid bort säga – till exempel när manuset skickades in: ”Ne jebi na suho!”

Kommentera