Författare: Bodil Z

Jag har nyligen avslutat det fjärde kapitlet i Mikael Enckells ”Hölderlin” och jag vill nu på ett möjligen lite självsvåldigt sätt stanna upp vid några citat ur texten och be er att läsa tillsammans med mig. Så här börjar kapitlet:

En intensiv önskan att bli uppmärksammad och erkänd är ett gemensamt behov hos de flesta författarpersonligheter, därom är väl nästan alla ense.

Jag frågar mig här – bortom alla tankar på Hölderlin – om inte "författarpersonligheterna" blivit fler i vår tid utan att det egentligen skulle finnas fler författare i någon allvarlig mening.

Enckell fortsätter sedan med ett slags kommentar till sitt inledande konstaterande:

Den kristet-puritanska traditionen fördömer strängt behovet att hävda sig själv eftersom det innebär att människan strävar efter att vara förmer än sin nästa och glömmer hur skröplig och bristfällig hon under alla omständigheter är inför Vår Herre.

Enckell menar att detta tabu – trots avkristningen – lever med kanske ännu större kraft än förut. Jag är lite osäker där, men möjligen är det så att tabuet som obehag och ”skuldskapare” finns kvar, men att många människor trots detta plågas av ett större behov av att bli sedda än någonsin förr.

Jag flyger över några sidor i kapitlet och är tillbaka hos Hölderlin igen. Enckell talar om dennes extrema utsatthet och om en melankoli som bryts mot hänförelse. Räddningen är hans dikt som liksom bär honom över avgrunden:

Dikten blir ofta en balansgång längs en spång av oerhördheter med depression och självförakt endast på en handsbredds avstånd.

Den formuleringen tycker jag mycket om – särskilt den första delen.

I det här kapitlet talar Enckell med avstamp i dikten ”Griechenland” också om Hölderlins dödslängtan och han beskriver den så här:

Hölderlins dödslängtan uttrycker saknad efter de döda och förlorade. Antikens gestalter företräder de bortryckta och efterlängtade fäderna, till vilka ingen annan väg finns än den som har graven till port.

Enckell återkommer gång på gång till Hölderlins dubbla faderslöshet (hans biologiske far dog när han var två år och styvfadern när han var nio) och vill förklara mycket av Hölderlins bräckliga psyke med denna förlust.

I slutet av kapitlet hittar jag det här intressanta stället:

Vi vet att det mest fruktade ofta sammanfaller med eller ligger näst intill det mest efterlängtade. Undergångstanken hos Hölderlin kan uppfattas som ett likartat centrum i en konflikt. Hans högstämda dikter är en serie uppgåenden i det oerhörda, en förening med Gud, kosmos och en vällustig undergång för det individuella elementet samtidigt som dikten är diktarindividualitetens intensivaste manifestation.

Jag känner mig nästan lite avslöjad av den första meningen här…

Mitt inne bland mitt Hölderlinläsande och mitt läsande av Enckells Hölderlinbok och mellan vandringar i hagar och skogar vill jag med er läsa en dikt av Cesare Pavese ur den lilla diktcykeln ”La terra e la morte” (Jorden och döden). Den är daterad till den 3 december 1945 och den publiceras i tidskriften ”Le tre Venezie” 1947. Efter originalet har jag lagt in en försöksöversättning. På flera punkter är jag lite osäker på den och jag har strax under den skrivit lite om speciellt svåröversatta ställen.

Sei la terra e la morte.
La tua stagione è il buio
e il silenzio. Non vive
cosa che più di te
sia remota dall’alba.

 Quando sembri destarti
sei soltanto dolore,
l’hai negli occhi e nel sangue
ma tu non senti. Vivi
come vive una pietra,
come la terra dura.
E ti vestono sogni
movimenti singulti
che tu ignori. Il dolore
come l’acqua di un lago
trepida e ti circonda.
Sono cerchi sull’acqua.
Tu li lasci svanire.
Sei la terra e la morte.

Du är jorden och döden.
Din årstid är mörkret
och tystnaden. Inget
levande är avlägsnare
än du från gryningen.

När du tycks vakna upp
är du bara smärta,
du har den i ögonen och blodet
men du känner inte. Du lever
som en sten lever,
som den hårda jorden.
Och du är klädd i drömmar
rörelser, snyftningar
som är okända för dig. Smärtan
ängslas och omger dig
som vattnet i en sjö.
Ringar på vattnet.
Du låter dem försvinna.
Du är jorden och döden.

”E ti vestono sogni movimenti singulti che tu ignori” har jag på prov översatt med: ”Och du är klädd i drömmar, rörelser, snyftningar som är okända för dig”. ”Che tu ignori” är mycket mer samlat än ”som är okända för dig” och det gör hela bilden lösare och det känns lite otillfredsställande.

Svårt att översätta är också: ”Il dolore come l’acqua di un lago trepida e ti circonda.” Om man skulle ta bort ”trepida” (trepidare=oroa sig, ängslas) vore det lättare: ”Smärtan omger dig som vattnet i en sjö.” Det där ”ängslas och omger” låter underligt för mig. Har jag kanske missuppfattat något? Sedan vet jag inte riktigt hur jag ska göra med ”Sono cerchi sull’acqua” – varför är det plural här, när det (väl) syftar på ”il dolore” (smärtan)? Jag borde kanske då också skriva ”De är ringar på vattnet.”, men jag vet inte.

…

PS Andra pausträdstexter om Cesare Pavese finns här:

Natalia Ginzburg: Porträtt av en vän

Cesare Pavese lite till

Cesare Pavese: Anche tu sei collina

 

Under läsningen av Enckells Hölderlinbok har jag kommit att tänka mer och mer på Hölderlin och hans diktning. Igår skrev jag några rader om kapitlet som handlar om brevromanen ”Hyperion oder der Eremit in Griechenland” och idag vill jag med er läsa den stora dikten ”Hyperions Schicksalslied”. Jag har också gjort ett försök att översätta den till svenska…

Hyperions Schicksalslied

Ihr wandelt droben im Licht
  Auf weichem Boden, selige Genien!
    Glänzende Götterlüfte
      Rühren euch leicht,
        Wie die Finger der Künstlerin
          Heilige Saiten.    

Schicksallos, wie der schlafende  
  Säugling, atmen die Himmlischen;  
    Keusch bewahrt  
      In bescheidener Knospe,  
        Blühet ewig  
          Ihnen der Geist,  
            Und die seligen Augen  
              Blicken in stiller  
                Ewiger Klarheit.

Doch uns ist gegeben,  
  Auf keiner Stätte zu ruhn,  
    Es schwinden, es fallen  
      Die leidenden Menschen  
        Blindlings von einer  
          Stunde zur andern,  
            Wie Wasser von Klippe  
              Zu Klippe geworfen,  
                Jahr lang ins Ungewisse hinab.

…

…

…

Hyperions ödessång

Ni vandrar däruppe i ljuset  
  På mjuka stigar, sälla himlaväsen!  
    Glänsande gudafläktar  
      Vidrör er lätt,  
        Som harpistens fingrar  
          Heliga strängar.

Utan öde, som det sovande  
  Lindebarnet, andas de himmelska;  
    Kyskt bevarad  
      I ödmjuk knopp,  
        Blommar evigt  
          Säll deras själ,  
            Och de saliga ögonen  
              Blickar i stilla  
                Evig klarhet.

Men oss är givet,  
  Att ingenstans få ro,  
    De störtar, de faller  
      De lidande mänskor  
        Blint från stund  
          Till stund  
            Som vatten från klippa  
              Till klippa kastade  
                Genom åren ner i ovissheten.

…

…

Här finns två av mina tidigare Hölderlintexter:

Hölderlin – längtan tillbaka till det klassiska Grekland

Källarhändelser – en Hölderlinvind

Det tredje kapitlet i Mikael Enckells bok om Hölderlin handlar om dennes kända brevroman.

Enckell börjar med att kort återge händelseförloppet och jag vill citera några ställen ur den här sammanfattningen och fylla i lite mellan citaten:

”Hyperion oder der Eremit in Griechenland” är en roman huvudsakligen uppbyggd på en rad återblickande brev från Hyperion till hans vän Bellarmin, i mindre utsträckning naförs också brevväxlingen mellan Hyperion och Diotima.

•

I första hand kunde man beskriva romanen som en ung mans utveckling.

Enckell berättar om Hyperion olika relationer, den till mentorn Adamas, den till den unge vännen Alabanda och slutligen den till den älskade Diotima.

Känslan för det klassiska Grekland och vad det representerar förenar de unga och i konsekvens med den söker Hyperion i början av andra volymen upp Alabanda och deltar tillsammans med denne i grekernas resning mot turkarna. Entusiasmen förbyts emellertid snart i våldsam besvikelse, när grekerna visar sig vara mänskligt bristfälliga och hänger sig åt lumpet rofferi och meningslöst mördande.

Enckell kommenterar detta.

Hyperions besvikelse över grekernas bristande intresse för att handla enligt de klassiska ideal han själv försökt följa, motsvarar uppenbarligen Hölderlins känslor inför urspårningen av den franska revolutionen.

•

Ensam, lämnad av Alabanda som inte uthärdat tanken att från sidan bevittna de älskandes lycka, och skild från Diotima av döden, lämnar Hyperion Grekland och styr västerut.

Efter sin sammanfattning av handlingen säger Enckell att denna spelar en underordnad roll och så fortsätter han:

Intrigen är inte bäraren av det väsentliga i verket. Snarare vilar huvudvikten vid två sinnestillstånd, ständigt alternerande, som bryts mot varandra, högre och intensivare varje gång.

Enckell tillägger att ”Hyperion snarare är ett lyriskt verk än ett prosaiskt och så säger han något som får mig att haja till. Jag hajar till för att det verkar så väldigt sant:

Desperationen i Hölderlins värld är av sådan intensitet att den inte helt kan bindas vid ett bestämt händelseförlopp. Den har ryckt sig lös och tilltvingat sig så mycket utrymme på sidan av själva intrigen, att denna inte längre uppfattas som det självklara uttrycket för ångesten.

Jag ska nu inte citera mig igenom resten av kapitlet utan bara ta upp ett ställe till, eftersom det påminner mig så stark om något Enckell ”sa här igår” (jag menar det där med att Hölderlin aldrig finner det ”lämpliga avståndet” till människor). Så här skriver Enckell:

Skräcken för att förintas och uppslukas är Skylla som svarar mot den ödsliga tomhetens Karybdis.

Och så ger han plats för Hölderlin att själv uttrycka detta:

Ich liebte meine Heroen, wie eine Fliege das Licht; ich suchte ihre gefährliche Nähe und floh und suchte sie wieder.