Källarhändelser – en Hölderlinvind

Jag återvänder till ”Källarhändelser” för att den här gången gå in i kapitlet/händelsen ”Hölderlinnatt”. För er som inte var med här förra gången lägger jag en gång till in presentatationstexten som finns i bokens bakre pärm:

Sedan 1989 har människor kommit till en enkel källarlokal på Sigtunagatan 14 i Stockholm för att se utställningar och framträdanden, lyssna till musik, poesi, filosofisk reflexion, recitation och litterära föredrag. På Forum – nutidsplats för kultur framträder både unga och etablerade författare och litteraturvetare, musiker, skådespelare, dansare och filosofer i innovativa temaföreställningar under konstnärlig ledning av Jean-Claude Arnault.

I ”Källarhändelser” publiceras ett rikt urval framföranden som skrivits särskilt för Forum, dikter från poeters ”musikaliska rum”, poesi av Almqvist, Stagnelius, Södergran, Hölderlin, Celan, och Sachs och andra texter ur litteraturarvet. Med över 80 medverkande skribenter och konstnärer utgör boken en unik dokumentation av en av Sveriges viktigaste kulturscener, en legendarisk underjordisk mötesplats mitt i staden. Boken innehåller ett flertal tidigare opublicerade texter av bland andra Horace Engdahl, Ulf Linde och Birgitta Trotzig, samt ett fullmatat register över Forums evenemang från 1989 till mars 2007.

Ytterligare några korta upplysningar: 784 sidor, 83 medverkande, utkommer idag, den 25 maj, i bokhandeln vecka 18, förlag: Ersatz

Hölderlins liv klövs itu just när han nådde de högsta höjderna. Det lilla texten ”Kometen Hölderlin” inleder Aris Fioretos med att tala om Hölderlins vandring från Sydtyskland till Bordeaux på hösten 1801, den vandring som blev hans sista. Han skulle vara privatlärare i en tysk familj där nere, men han stannade inte länge. Fioretos beskriver hur han redan våren därpå återvände i ett tillstånd av både själsligt och kroppsligt kaos. Kort därefter fick han också veta att hans älskade, Susette Gontard (som var gift med en bankir i Frankfurt) hade dött. Mellan 1802 och 1806 skrev han sedan de stora hymnerna. Efter det gick han in i mörkret och förblev där resten av sitt liv, i trettiosju år, halva livet ungefär.

Kapitlet ”Hölderlinnatt” innehåller två dikter från den här svindlande perioden i Hölderlins diktarliv ”Der Ister”, på svenska ”Ister” och ”Mnemosyne”, på svenska ”Nymfen Mnemosyne”; båda i översättning av Aris Fioretos.

I den längre texten i den här källarhändelsen, ”Hölderlin och kraften”, som är skriven av Horace Engdahl, får vi först veta lite om den då nittonåriga Bettina Brentanos besök hos Hölderlin under den här dramatiska perioden. Hon skriver till en väninna om intrycket Hölderlin gjorde på henne. Hon talar i brevet om ”en gudomlig makt” som sköljt över honom. Och Hölderlins vän Isaac von Sinclair talar om ”ett djupare vetande” hos honom. Men det kom att dröja innan hymnerna från den här tiden skulle möta andra reaktioner än ett slags fascinerad misstro; de första utgivarna av hans verk betraktade dem som patologiska symtom, inte som läsbara dikter. Först på 1900-talet kom dessa dikter att ges ut för deras egen skull och inte bara som biografiskt intressanta randanmärkningar. Det var germanisten Norbert von Hellingrath som gav ut dem och han menade att de utgjorde höjdpunkten i Hölderlins verk. Engdahl talar om en speciell sorts fasthet i de här dikterna och att denna fasthet beror på att dessa dikter berättar en historia, men på ett annat sätt än vi är vana vid. Han talar om att det finns två tider i dem, å ena sidan den historiska, linjära tiden, å andra sidan den gudarnas tid, som befinner sig i ”tillvarons mitt”, ett slags cirkulär tid, ett evigt nu. Också rummet har en egen form hos Hölderlin, menar Engdahl. En flod ur verkligheten kan till exempel av andliga skäl få ett helt annat lopp i Hölderlins diktvärld och det finns trådar av speciella korrespondenser mellan platser på verklighetens karta. En tredje egendomlighet i Hölderlins diktade verklighet är ett slags sammansmältning av bildligt och bokstavligt. Engdahl talar vidare om Hölderlins intuitiva skapande av något som skulle bli något först i en avlägsen framtid: ”Och det är genom att känna exakt hur han skall hänga upp sina ordsegel för att fånga framtidens vind – den vind som kommer att blåsa på grund av den olyckliga historia som väntar vår världsdel, den vind som kommer att vina genom spillrorna av den poetik som avvisade Hölderlins diktning – som han blir den store författaren.”

Mot slutet av sin text frågar sig Horace Engdahl vem det är som talar i de här dikterna. Han kommer fram till att det inte är en enskild individ som talar eller tänker eller drömmer: ”Om det är någon som drömmer i hymnerna, är det ingen människa, inget vanligt jag. Det är själva Västerlandet. Det är Hesperia som drömmer. Hesperia drömmer om sitt släktskap med Grekland, med Orienten, med gudarnas marker.” Engdahl kastar så en blick på de dikter som Hölderlin skrev efter höjdpunkten när han hamnat i det själsliga mörkret. Om dem säger han: ”Det hemska är att de dikter Hölderlin skrev i tornet vid Neckar och underteckande ”Scardanelli” vittnar om ett uppvaknande från Hesperias dröm. De är klarvakna. De innehåller ingenting.”

Många ansåg att Hölderlin var galen redan medan han skrev hymnerna, men i texterna fanns ännu kraften, egentligen som aldrig förr. Kanske fanns den där så oerhörd för att han stred för sin själs liv, en sista strid. Efteråt tömde vansinnet allt på innehåll och riktning. Dikterna blev till tomma hylsor – där ibland något kraftfullt ännu blixtrade till – till splitter, utströdda koder och chiffer utan nycklar.

Engdahl talar om Hölderlins förmåga att skapa något för framtiden och om något som skulle kunna liknas vid en profetisk blick. När jag läser den korta dikten ”Hälfte des Lebens”, så ser jag i den ett slags profetia. Han skrev den 1804 (eller möjligen något tidigare), ungefär mitt i sin livstid och den har en ljus och en mörk strof.

Hälfte des Lebens

Mit gelben Birnen hänget
Und voll mit wilden Rosen
Das Land in den See,
Ihr holden Schwäne,
Und trunken von Küssen
Tunkt ihr das Haupt
Ins heilignüchterne Wasser.

Weh mir, wo nehm ich, wenn
Es Winter ist, die Blumen, und wo
Den Sonnenschein,
Und Schatten der Erde?
Die Mauern stehn
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen.

Kanske finns höjdpunkten och hymntiden dolda i tomraden mellan första och sista strofen.