Mikael Enckell: Hölderlin, kapitel 4

p104070311Jag har nyligen avslutat det fjärde kapitlet i Mikael Enckells ”Hölderlin” och jag vill nu på ett möjligen lite självsvåldigt sätt stanna upp vid några citat ur texten och be er att läsa tillsammans med mig. Så här börjar kapitlet:

En intensiv önskan att bli uppmärksammad och erkänd är ett gemensamt behov hos de flesta författarpersonligheter, därom är väl nästan alla ense.

Jag frågar mig här – bortom alla tankar på Hölderlin – om inte "författarpersonligheterna" blivit fler i vår tid utan att det egentligen skulle finnas fler författare i någon allvarlig mening.

Enckell fortsätter sedan med ett slags kommentar till sitt inledande konstaterande:

Den kristet-puritanska traditionen fördömer strängt behovet att hävda sig själv eftersom det innebär att människan strävar efter att vara förmer än sin nästa och glömmer hur skröplig och bristfällig hon under alla omständigheter är inför Vår Herre.

Enckell menar att detta tabu – trots avkristningen – lever med kanske ännu större kraft än förut. Jag är lite osäker där, men möjligen är det så att tabuet som obehag och ”skuldskapare” finns kvar, men att många människor trots detta plågas av ett större behov av att bli sedda än någonsin förr.

Jag flyger över några sidor i kapitlet och är tillbaka hos Hölderlin igen. Enckell talar om dennes extrema utsatthet och om en melankoli som bryts mot hänförelse. Räddningen är hans dikt som liksom bär honom över avgrunden:

Dikten blir ofta en balansgång längs en spång av oerhördheter med depression och självförakt endast på en handsbredds avstånd.

Den formuleringen tycker jag mycket om – särskilt den första delen.

I det här kapitlet talar Enckell med avstamp i dikten ”Griechenland” också om Hölderlins dödslängtan och han beskriver den så här:

Hölderlins dödslängtan uttrycker saknad efter de döda och förlorade. Antikens gestalter företräder de bortryckta och efterlängtade fäderna, till vilka ingen annan väg finns än den som har graven till port.

Enckell återkommer gång på gång till Hölderlins dubbla faderslöshet (hans biologiske far dog när han var två år och styvfadern när han var nio) och vill förklara mycket av Hölderlins bräckliga psyke med denna förlust.

I slutet av kapitlet hittar jag det här intressanta stället:

Vi vet att det mest fruktade ofta sammanfaller med eller ligger näst intill det mest efterlängtade. Undergångstanken hos Hölderlin kan uppfattas som ett likartat centrum i en konflikt. Hans högstämda dikter är en serie uppgåenden i det oerhörda, en förening med Gud, kosmos och en vällustig undergång för det individuella elementet samtidigt som dikten är diktarindividualitetens intensivaste manifestation.

Jag känner mig nästan lite avslöjad av den första meningen här…

Kommentera