Författare: Bodil Z

Någon gång tar jag från bokhyllan ner ett litet diktband som bär titeln “Översatt glädje” och läser lite bland dikterna där. Ibland funderar jag lite över Helge Jedenberg, vem han är eller var. Jag hör aldrig någon säga något om honom. Jag läser baksidestexten till den tunna boken, för där finns några ord om författaren:

Helge Jedenberg debuterade 1949 med “Bortom grönskan”, en diktsamling som röjde en livskänsla besläktad med mystikernas. Diktaren sökte sitt fäste i en verklighet bortom hopp och fruktan, “bortom mylla och grön vegetation”.

I den nya samling med vilken diktaren nu återkommer efter lång tystnad, har färden inåt “mot inre landskap” samtidigt kommit att bli en färd mot det närvarande – dikterna berättar om insjömorgnar och kvällsregn, om värmen från en människas hand och om en kvinnas leende. Men bakom bilden av vår sinnliga verklighet, där “allting rör sig om händelser nära en gräns”, skymtar ett annat landskap, en annan verklighet, “som rådjur när de plötsligt stannar”.

Jag ser att “Översatt glädje” kom 1961 och jag funderar lite över tidens gång, att jag då bodde i Bagarmossen och att jag det året fyllde sju år och började i Brotorps skola.

Nu läser jag en dikt som någon – är det jag? – strukit för med blyerts i kanten, ja, det är bara de tre första raderna som strecket löper sida vid sida med:

…

Om dessa dikter

Du talar ofta om dessa dikter du älskar.
Säger att de är klädda i kappor som liknar
             skymningen.
Att de kommer till dig som barn
födda av mödrar som älskade gränstrakter.

Jag delar din kärlek till dessa dikter.
De är som rådjur när de plötsligt stannar
eller som gläntor där de yttersta träden
övats av solljus och vindar att vaka.

…

…

PS Nu finns den andra texten i vår serie “Unga röster” på plats i Salongen.

Jag läser dikter av Jaan Kaplinski igen ur diktantologin ”Någonstans vid världens kant” – och från kanten går jag in till centrum:

Världens centrum är just här.
Jag bär det med mig,
precis som vi alla gör. Världens centrum
har borrat sig genom mig
som en nål genom en insekt.
Som vanligt gör det ont.
Världens centrum är smärtsamt,
är smärta.

Översättningen från estniskan är gjord i samarbete mellan författaren och Juris Kronbergs och Guntars Godins. Boken är utgiven av Ariel Skrifter.

När jag läste den första raden i det femte kapitlet i Mikael Enckells ”Hölderlin”, kunde jag inte hindra att min tanke från att ta ett språng in i en annan diktvärld. Så här lyder denna första mening: ”Två längre elegier står som portaler till avsnittet 1796-1799 i Hölderlins diktning, de är varandras motsatser och komplement.” Och språnget som tanken tog var till Yoko Tawadas essä om Pauls Celans dikters översättbarhet till japanskan, som jag skrivit om här. Tawada berättar i essän om en upptäckt den japanske översättaren gjort, nämligen att radikalen (en radikal är en huvudbeståndsdel av ett japanskt/kinesiskt ideogram) för ”Tor” (på svenska ”port”) spelade en avgörande roll för översättningen av hela diktbandet ”Von Schwelle zu Schwelle” (Från tröskel till tröskel). Radikalen för ”port” dyker gång på gång upp i diktsamlingen och så gott som alltid vid avgörande ställen. Tawada beskriver sedan Celans ord så här:

Celans Wörter sind keine Behälter, sondern Öffnungen. Ich gehe durch die Öffnung der Tore, jedesmal wenn ich sie lese.

Celans ord är inga behållare, utan öppningar. Jag går genom portarnas öppning varje gång jag läser dem.

Men nu tillbaka till Enckell och de portaler i form av två dikter han tycker sig se till Hölderlins diktning under perioden 1796-1799: De två dikterna är ”An den Äther” och ”Der Wanderer” och Enckell ser dem som uttryck för två polära tillstånd. Enckell beskriver den första som en bild av hur diktaren och skapelsen omsluts av Fader Eter och hur alla väsen längtansfullt strävar uppåt. Mot slutet av dikten finner Enckell ett sorgsnare tonläge. I ”Der Wanderer” ser Enckell en motsatt uppbyggnad. Början i ”Der Wanderer” är tom och ödslig medan slutet är ett uttryck för ro och hemkomst. Så här formulerar Enckell en jämförelse mellan dikterna:

”An den Äther” kan också uppfattas som en fantasi om barndomen, världen är tillmötesgående anpassad till ett växande barns behov. ”Der Wanderer” i sin tur utgår från en utarmad vuxentillvaro men slutar i hemkomst, en återkomst inför ålderdomen och tillvarons final.

Dessa två dikter står alltså för Enckell som två portaler till Hölderlins diktning under sent 1700-tal. Då är de också ett slags öppningar in till det som finns innanför, men till skillnad från Celans öppning mot det japanska är de inte det genom enskilda ord utan som dikthelheter.

Det finns en likhet mellan Tawadas läsning av Celan och Enckells av Hölderlin, men Tawadas ”portar” är mer konkreta än vad Enckells ”portaler” är, som väl är portaler snarast i en överförd bemärkelse.

Som jag väl har nämnt här förr, ägnade jag i början av 2000-talet mycket tid åt Theodor Fontanes mest berömda roman ”Effi Briest”(1896). Fontane blev romanförfattare på allvar först när han var i sextioårsåldern – det har jag nog också sagt. Innan dess skrev han ballader och annan lyrik och under lång tid ägnade han sig mest åt journalistiskt skrivande och teaterkritik. När han började skriva på ”Effi Briest” var han en bra bit över sjuttio och både den fysiska och den psykiska hälsan var åtminstone tidvis ganska vackliga. Under arbetet med romanen råkade han ut för en svår psykisk kris och hans läkare rådde honom då att för en tid lägga romanprojektet åt sidan för att i stället skriva om sin barndom. Det visade sig vara ett gott råd och Fontane arbetade efter ett tag parallellt med barndomsskildringen och romanen och de båda kom att bli till inspiration för varandra. Hjärtat i ”Meine Kinderjahre” är skildringen av tiden mellan Fontanes åttonde och trettonde år, tiden i Swinemünde vid Östersjön, en tid av vilda lekar och stor frihet. I texten byggde han upp en självbild som utstrålade glad energi och tillförsikt.

I ”Effi Briest” har glimtar av de här barndomsåren fått ge stoff till Effis bekymmerslösa uppväxt i Hohen-Cremmen, hennes lekar med väninnorna i godsets park, lekar där Effi alltid var den vildaste och påhittigaste. Miljön i Swinemünde – som i barndomsskildringen bildar en dynamisk bakgrund till lustfyllda äventyr – har däremot fått helt andra förtecken och under namnet Kessin blivit till en mörk och ångestladdad kuliss för Effis svåra år som vilsen och alltför ung hustru till en preussisk ämbetsman.

Nu läser jag romanen ”Graf Petöfy” (och det verkar nästan som om det är för första gången, fastän jag var säker på att jag läst den under min ”Fontanetid”), som kom ut 1884. Till min förvåning ser jag här åter igen Fontanes barndom i Swinemünde och den här gången stämmer både platsen och stämningen överens med den som skildras i ”Meine Kinderjahre”, i alla fall om man bortser från den nostalgiska ton som omger det här berättelsestråket i ”Graf Petöfy”. Det är skådespelerskan Franziska Franz, som gift sig med en betydligt äldre ungersk greve och tillsammans med honom lever i ett ganska isolerat slott i närheten av sjön Balaton, som minns sin äventyrsfyllda barndom i ”den där staden uppe vid Östersjön”.

Den här läsningen låter mig liksom titta in i ett spegelgalleri där Theodor, Effi och Franziska om och om igen byter plats och där Swinemünde än är en plats av lycka och ljus, än en plats av dunkelt hot. Samtidigt får den mig att fundera över barndomens plats under olika efterföljande tider i ett människoliv, hur närhet och avstånd, ljus och mörk avlöser varandra i bilderna vi ser när vi tittar bakåt.