Författare: Bodil Z

Är tystnad en rikedom eller en brist? Sådant kan man fråga sig under dagar, när tiden är någorlunda rymlig. Och svara kan man förstås göra på olika sätt. Ibland verkar tystnad vara ett värde, en öppning, en befrielse från buller, tjat och innehållslöst babbel. Andra gånger ter sig tystnad som ödslighet och frånvaro av närhet.

Jag läser just i texten Silenzio (Tystnad) i Le piccole virtù (De små dygderna) av Natalia Ginzburg. Här följer ett citat ur den korta texten:

Di solito questo vizio del silenzio che avvelena la nostra epoca, lo si esprime con un luogo comune: “Si è perduto il gusto della conversazione”. È l’espressione futile, mondana, di una cosa vera e tragica. Dicendo “ il gusto della conversazione” noi non diciamo niente che ci aiuta a vivere: ma la possibilità di un libero e normale rapporto fra gli uomini, questo sì ci manca, e ci manca al punto che alcuni di noi si sono ammazzati per la coscienza di questa privazione. Il silenzio miete le sue vittime ogni giorno. Il silenzio è una malattia mortale.

Jag översätter stycket på prov:

Vanligen beskriver man den last som tystnaden är och som förgiftar vår epok med en banal fras: “Vi har tappat lusten att konversera”. Det är ett ytligt och mondänt uttryck för något som är sant och tragiskt. När vi säger “ lusten att konversera” säger vi ingenting som hjälper oss att leva: men möjligheten till fria och normala förbindelser människor emellan, den fattas oss och det till en sådan grad att några av oss har tagit sina liv på grund av vetskapen om den här förlusten. Tystnaden skördar sina offer varje dag. Tystnaden är en dödlig sjukdom.

Så kan tystnaden se ut från bristsidan, nästan som om den vore att likställa med ondskan. Och ändå är tystnaden stundtals något mycket värdefullt. När är tystnaden ett hot och när är den en lisa? Beror det på vilken möjlighet vi har att välja den? Och vilken plats har tystnaden i vårt samspel med andra?

PS Det kommer att vara “tyst” här under några dagar nu, men bara några dagar…

Jag ska nu försöka att inte smyga mig förbi själva det psykoanalytiska innehållet i Mikael Enckells Hölderlinbok. På sidan 116 har jag läst följande som stämt mig fundersam:

Psykoanalytikern Helm Stierlin framhåller i en synpunktsrik essä “Hölderlins dichterisches Schaffen” att avbrottet i i relationen till Susette Gontard inte enbart innebar en tragisk förlust, utan även en frigörelse som kommer till uttryck bl.a. i triumfkänslan i de sista avsnitten av “Menons Klagen um Diotima”. Stierlin menar att Hölderlin profiterat på brytningen genom att den försåg hans tillvaro med inslag av betydelsefullt och självupplevt lidande, frigjorde honom från en situation som tvingade till en viss självuppgivelse, men också drev delar av diktarpersonligheten till mognad via förlusten av ett viktigt objekt. (Härvid hänvisar Stierlin till Freuds uppfattning om jaget som ett kondensat av uppgivna objektrelationer.)

I början har jag inte svårt att följa tankegången, alltså det som gäller att avbrottet i relationen till Susette Gontard inte bara innebar att Hölderlin berövades något värdefullt utan också att han fick ett slags ny frihet. Det jag brottas med är det som står i parentesen: Jaget är “ett kondensat av uppgivna objektrelationer”. Är “uppgivna objektrelationer” verkligen en så viktig beståndsdel av jaget? Och menar Freud – eller andra psykoanalytiker – verkligen att jaget bara är detta?

Det skulle vara intressant om någon insatt person ville reda ut det här för mig…

I Trädgårdsföreningen i Göteborg igår stod jag en stund under ginkgoträdet och tänkte på det jag hört om trädets uråldrighet och på lövens märkliga form – små solfjädrar…

I Goethes West-östlicher Divan finns den berömda dikten om ginkgobladets och Goethes egen dubbelhet.

Ginkgo Biloba

Dieses Baums Blatt, der von Osten
Meinem Garten anvertraut,
Gibt geheimen Sinn zu kosten,
Wie’s den Wissenden erbaut.

Ist es ein lebendig Wesen,
Das sich in sich selbst getrennt?
Sind es zwei, die sich erlesen,
Daß man sie als eines kennt?

 Solche Frage zu erwidern,
Fand ich wohl den rechten Sinn;
Fühlst du nicht an meinen Liedern,
Daß ich eins und doppelt bin?

Är bladet ett enda levande väsen som skilt sig i sig självt? Är det två som väljer varandra, så att man ser dem som ett enda?

Här finns en engelskspråkig version.

Jag läser nu det sjätte kapitlet i Mikael Enckells Hölderlin-bok och stundtals känner jag mig lite oroad och förvirrad av den psykoanalytiska vinkeln, även om jag ju vet att det är det just det jag givit mig in på att titta på Hölderlin genom. Min allmänna, ytterst vaga föreställning om detta perspektiv på världen ger mig bilden av att livet i första hand är en mognadsprocess, där olika utvecklingsstadier har en viktig plats och där ibland ett slags återtåg från uppnådda stadier till något mera ursprungligt eller primitivt visar sig – och där detta “primitiva” ibland ter sig märkligt lockande (vilket kanske avslöjar någon “skurrilitet” hos mig). Jag läser till exempel om Hölderlins förhållande till modern:

En utvecklingshämmande faktor, som förefaller sannolik av brevväxlingen mellan mor och son att döma, var deras svårighet att kommunicera på en diffrentierad och utvecklad nivå.

Och:

Ju mer utbytet på ett utvecklat plan försvåras och krymper desto större andel av den inbördes kommunikationen kommer att domineras av destruktiva och primitiva manövrer avsedda att omöjliggöra en frigörelse i den alltmer symbiotiska relationen mellan mor och barn.

Här finns naturligtvis åtskilligt att tänka om gud-vet-vilka-relationer man är involverad i, men jag skjuter ifrån mig sådana funderingar – åtminstone för tillfället. Nu vill jag i stället leta mig tillbaka till Hölderlin. Hans elegi “Brod und Wein” inleds av en dikt, som ofta går under namnet “Die Nacht” och Enckell låter oss veta att Clemens Brentano en gång betecknat den som en av de vackraste dikterna på det tyska språket. Vi läser den – jag ger mig inte på någon översättning den här gången:

Rings um ruhet die Stadt; still wird die erleuchtete Gasse,

Und, mit Fakeln geschmückt, rauschen die Wagen hinweg.

Satt gehn heim von Freuden des Tags zu ruhen die Menschen,

Und Gewinn und Verlust wäget ein sinniges Haupt

Wohlzufrieden zu Haus; leer steht von Trauben und Blumen,

Und von Werken der Hand ruht der geschäftige Markt.

Aber das Saitenspiel tönt fern aus Gärten; vielleicht, daß

Dort ein Liebendes spielt oder ein einsamer Mann

Ferner Freunde gedenkt und der Jugendzeit; und die Brunnen

Immerquillend und frisch rauschen an duftendem Beet.

Still in dämmriger Luft ertönen geläutete Glocken,

Und der Stunden gedenk rufet ein Wächter die Zahl.

Jetzt auch kommet ein Wehn und regt die Gipfel des Hains auf,

Sieh! und das Schattenbild unserer Erde, der Mond

Kommet geheim nun auch; die Schwärmerische, die Nacht kommt,
Voll mit Sternen und wohl wenig bekümmert um uns,

Glänzt die Erstaunende dort, die Fremdlingin unter den Menschen

Über Gebirgeshöhn traurig und prächtig herauf.

Enckell yttrar sig så här gripande och svindlande om den och tvingar mig att läsa om denna dikt:

”Die Nacht” visar sig vara likt dryckeshornet i Utgård, outtömligt. Samma fenomen beskriver Freud då han framhåller att man i drömmar kan finna ett element så mångtydigt, att det förefaller att likt en navelsträng förena drömmen med oändligheten.

Jag stannar här och tänker mig att dikten “Die Nacht” är en plats att uppehålla sig på, för inte kan man så där utan vidare lämna något som är “outtömligt”?