17 juni

Idag för 56 år sedan kulminerade det första större upproret mot kommunistregimerna i Östeuropa. Det var den 17 juni 1953 och under dagen spred sig demonstrationerna från Östberlin till 563 städer och byar i DDR. Den 18 slogs strejker och protester ner med skoningslöst våld av den sovjetiska ockupationsmakten och dennas hantlangare.

Jag ger ordet till Freya Klier (i min översättning):

Den 18 juni – den här dagen går tiotusen anställda vid Warnow-varvet i Rostock i strejk – sätter den sovjetiska ockupationsmakten och deras medhjälpare med stor brutalitet stopp för upproret. Ett nyvaknat demokratiskt medvetande kvävs i sin linda. Tolv demonstranter som antas vara upprorets ledare ställs inför ståndrätt och arkebuseras. Sedan följer en arresteringsvåg: den 17 juni hade det gjorts femhundra arresteringar (fyrhundra av dessa gällde arbetare), under dagarna som följer sätts 13 000 i fängelse.

Spårvagnskonduktören Herbert Buley, tidigare kommunist, räknas till de många upprorsledarna: Dagen innan hade han manat till strejk på spårvagnsbangården i Berlin-Köpenick, regeringen skulle störtas men utan våld, var hans ord. Nu slår partivåldet till emot honom. På kvällen den 18 juni omringas hans hus av elva stasimedarbetare, han arresteras och transporteras till nötkreatursuppfödningen Friedrichsfelde:

”Där tog man ifrån mig allt jag hade och jag fördes in i en stor hall där det tidigare hade stått slaktboskap. Hallen var redan överfull. Där fanns inte bara sådana som hade deltagit i strejken utan också gamla människor, pensionärer som knappt kunde gå med käpp och som uppenbarligen inte visste vad undantagstillstånd innebar för något. De hade brutit mot undantagstilståndet och därför arresterats. När det var alldeles fullt i hallen, släckte man ljuset. Man körde in lastbilar, portarna stängdes och motorerna startades. Avgasen strömmade in i hallen och människorna föll omkull som flugor. Några kastade sig mot fönstren, där det kom in lite luft. Utifrån riktades då maskinpistoler emot dessa och man började skjuta.”

Den unge mannen från Köpenick transporteras tillsammans med andra till stasifängelset i Hohenschönhausen och där tar brutaliteten fart på alllvar:

”Jag kastades ut ur fångtransporten. Några officerare i tjugoårsåldern tog emot mig med hugg och slag. De slog sönder ögonbrynen och ögonen, hela ansiktet på mig. De tvingade mig att vända mig så att mitt ansikte trycktes mot bildörren. Man tog tag i håret på mig och i nacken och slog mitt ansikte gång på gång mot dörren tills alla tänder gick sönder och jag var full av blod. Sedan förde man mig till en cell där vi tvingades att springa runt i en cirkel i 24 timmar.”

Här finns fyra Klier-texter om upproret och dess följder; citatet ovan är hämtat ur den tredje: “Våldets seger”:

Juni 1953, uppror i DDR – Dagen före

Juni 1953, uppror i DDR – Den 17 juni

Juni 1953, uppror i DDR – Våldets seger

Juni 1953, uppror i DDR – Den långa tystnaden

8 tankar om “17 juni

  1. Ja Thomas, jag har en känsla av att det här är något som håller på att sänkas ner i glömskan, så jag försöker hålla emot.

  2. Min förhoppning är att få ut en bok i år som bland annat innehåller en rad Klier-texter i svensk översättning.

  3. Jag är ju som vanligt en ifrågasättande funderare kring den tyska historien, det är ingen nyhet. Kring denna dag, som nu blivit en ny, kan man anbefalla följande läsning: http://www.17juni1953.com/ och artikeln om Günter Grass’ förhållande till skeendet: http://www.spiegel.de/kultur/gesellschaft/0,1518,253089,00.html
    Dessa länkar tror jag ger en hyfsad bild från vår vardagliga sida av världen, men för att provocera en smula, bifogar jag en skugga von drüben: http://www.woschod.de/2009/06/17/bericht-ueber-den-17-juni-1953/
    Så att vi minns historien ur mer än ett perspektiv.

  4. Jag föreslår att du lusläser alla de fyra Klier-artiklarna här ovan, så får du samtidigt den där ”skuggan von drüben” analyserad. Den skuggan kom att hänga över en generation östtyskar – och nu menar jag specifikt det som gäller det av DDR-regimen under decennier (läs speciellt ”Den långa tystnaden”) förvrängda perspektivet på händelserna kring den 17 juni.

    PS Lite Grassiania – att läsa noggrant:

    En Grasshistoria – för att inte låta gräset växa över mig

    Joachim Fest är död

    Grass och Gustloff: Freya Klier

    Det borde ha gått långsammare fast då hade det ju förstås inte gått alls

  5. Nu är det andra gången som någon kallar mig vid efternamn och anser att jag skriver om något helt annat. Förra gången var det om Ûbermensch, nu länkar jag till fascism… Jag begriper inte hur man i hela friden kan finna sådana kopplingar. Skrämmande.

    Ok, Bodil, jag ska läsa Klier. Är det en tillförlitlig historisk källa, blir det intressant. I den första länken jag bifogade, nämns också det faktum att även SED-regimen insåg allvaret i upproret och drog tillbaka de beslut som protesterna urprungligen handlade om, arbetsnormer och prishöjningar. Dessutom nämns att sovjetarmén ingrep med betydligt mildare nypor i DDR än vad den gjorde i Ungern tre år senare. Intressanta detaljer, som jag inte kände till. Att Sovjet reagerade blixtsnabbt på ett uppror i det besegrade och ”återuppståndna” Tyskland, åtta år efter kriget, är väl knappast ämnat att förvåna någon.

Kommentera