Ska jag nu komma här och sparka på en som redan ligger? Men nej, han ligger inte, han har bara tillfälligt lagt sig och det mycket dekorativt. Fast det är sant att jag ändå tvekat några dagar om jag alls skulle publicera den här texten.
Till Sverige når väl inte så mycket av den här Grasshistorien, utom några kortare notiser i DN – kanske delvis för att en och annan känner sig illa till mods med tanke på Nobelpriset han fick (möjligen också av politiska skäl?)- men i Tyskland verkar den väcka en hel del uppmärksamhet.
Günter Grass har plötsligt kommit på idén att i en intervju i FAZ berätta att han som 17-åring frivilligt anslöt sig till Waffen-SS. Vi får där också bland annat veta att han anmälde sig till u-båtsflottan som 15-åring men utan att bli antagen. I övrigt handlar intervjutexten mycket om varför han tigit så länge, men egentligen kommer inget verkligt upplysande fram där.
Hans novell ”Katz und Maus” framstår med ens som mer konkret självbiografisk än jag tidigare tänkt mig. För mig har berättarpersonen Pilenz och huvudpersonen Mahlke varit ett slags bilder av var sin sida av den unge Grass själv, men på ett ganska abstrakt sätt. Nu rycker Mahlkes historia och Grass’ egen plötsligt närmare varandra.
I den här nya Grasshistorien blandas tankar om att han ”ju var så ung då” med tal om att det skulle vara modigt av honom att han nu efter över sextio års tystnad berättar sanningen om det här. Jag är inte ute efter att anklaga Grass för vad han gjorde som sjuttonåring, nej, det som får det att krypa i mig är minnena av alla de tillfällen genom åren då han anklagat andra för liknande saker de gjorde under samma tid, i många fall vid lika unga år. Han har utan att säga ett ord om vad han själv hade i bagaget om och om igen ställt andra till svars för samma felsteg som han själv gjort. Det som saknas i de här ”erkännandena” är en kommentar till detta hans sätt att göra sig till ett samvete för andra, utan att ha täckning för det.
Varför drar han upp den här historien nu, när han ändå inte går in på själva kärnfrågan? Känner han att han glidit ut i en gråzon, där ingen längre ser honom? Är detta ett slags desperat försök att få strålkastarljuset riktat på sig igen?
Sedan tänker jag på novellen ”Im Krebsgang” om fartyget Wilhelm Gustloffs undergång. Gustloff torpederades i januari 1945 av sovjetiska ubåtar och med fartyget följde omkring 9000 passagerare/flyktingar med i djupet. Grass skrev den här novellen precis i fas med att tabuet upphörde att gälla och det började bli politiskt korrekt eller åtminstone mer allmänt accepterat att tala om fördrivningen av tyskarna efter andra världskriget. Grass är en skicklig taktiker.
och en kommunist visar sig vara en nazist, vem ska bli förvånad?
Bodil, jag äcklas av de politiskt korrekta. Grass är varken mer eller mindre än det han var innan han berättade om detta – jag menar att alla de fördömande saknar perspektiv på det historiska skeendet. I DN:s nätupplaga står det idag om ”Grass nazistiska förflutna” och formuleringen känns både äcklig och bjudbjudande. Har Grass ett nazistiskt förflutet? Nej, han har ett tyskt förflutet och av rena ålderskäl blir det ett förflutet som har med nazismen att göra. Jag vägrade värnplikt. Skulle jag ha gjort det i en diktatur? Jag är inte så säker. Vem är dessa människor som sätter sig på så höga hästar att de helt bortser från de omständigheter som bestämmer människors liv? Förmodligen kommer de att kvävas av sin egen godhet. Bodil, jag är mycket glad att du tog upp detta. Tack, det hedrar dig djupt.
Till den andre:
Jag upprepar: Jag tycker att det Grass verkligen borde känna skam över inte är beslutet han fattade som sextonåring, utan detta att han under en mansålder anklagat andra för något han själv också är skyldig till samtidigt som han låtsats oskyldig.
Hans försök att nu som gammal och kanske lite förvirrad försöka vinna tillbaka uppmärksamheten till sin person irriterar mig bara måttligt. Det som verkligen stör mig är tanken på att han som ung, som medelålders i alla dessa tvärsäkra uttalanden om andras skuld tagit avstamp i en lögn om sig själv.
Thomas,
med risk för att jag blir tjatig(och jag tror i och för sig att du förstår vad jag menar): Jag är inte upprörd över vad Grass gjorde som sextonåring, men det blir förstås lätt det som passar in i vad man tycker om att säga i svenska media. Det som jag blir så rasande över är att ingen verkar bry sig om (inte i Sverige, men inte i Tyskland heller – inte klart och tydligt i alla fall) det som verkligen är djupt omoraliskt i Grass’ handlande – detta att ha moraliserat över andra som gjort liknande saker som han själv, saker han förtigit fram tills nu. Han gjorde sig för en lång lång tid till en hög moralisk instans väl medveten om att han byggde detta på en lögn om sig själv.
Bodil, med ett dygns eftertanke ser jag ju att du har alldeles rätt i ditt påpekande. Det finns något obehagligt i hans eget sätt att hantera saken. Jag reagerade dock så starkt på den politiskt korrekta opinionens ryggmärgsreaktion att jag bara såg den sidan av saken. Tack igen Bodil, och en riktigt god helg!
Thomas, min reaktion beror väl på att jag har hållit på så mycket med Grass genom åren. Jag har läst hans böcker (inte alla), sett filmatiseringar av böcker, läst politiska artiklar av honom, hört honom i debatter. Det blir lite mycket när man får se hur stor del av det politiska som bygger på lösan sand och när det dessutom i vissa kretsar betraktas som modigt att komma med ett sådant här sent avslöjande, då har jag näsan full, fast jag kommer förstås ändå att läsa hans böcker i fortsättningen.
Trevlig helg!
Jag läser just boken.
Agnes, jag ska inte fråga dig om boken mer konkret – ännu i alla fall – men jag undrar i stället hur du rent allmänt ser på den här Grassmanövern (det sena avslöjandet) i förhållande till Grass’ roll som andras samvete eller självutnämnd åklagare genom åren.
Das ist die Gretchenfrage…
Eller kanske snarare: Det är material för en D-uppsats. Men så här mitt i natten, lite kort:
Manöver, säger du. Och det verkar onekligen just som en manöver. Tidiga bokrecensenter ska (ryktesvis) inte ha fäst särskilt mycket uppmärksamhet vid ”avslöjandet”, utan det ska ha kommit in i världen först när Grass själv i den ökända FAZ-intervjun påtalade sitt skrivna faktum. Nu läser jag ju boken och har redan lite intryck, men sparar det ändå…
Ser man till själva faktum, indragen till Waffen-SS, men inte frivilligt, finns det inte mycket att kritisera om man noterar att det är en generationsfråga, att han knappt hade ngt val. Waffen-SS var från början en elitenhet, säger A., men blev mot slutet av kriget en nästan ”normal” indragningsenht även för män som inte särskilt traktade fter att tillhöra SS. Man måste alltså nynasera kronologiskt här, vilket säkert är lite ansträngande i kortare tidningskommentarer.
Men att han strax innan, helt frivilligt, anmälde sig till ubåtstjänst i marinen, inte antogs för att han ansågs för ung, visar ändå att det knappast handlar om en dissident eller systemkritiker, vilket han ju heller själv aldrig har påstått. Tvärtom.
Men! Och här vimlar det alltså av tyska kommentatorers kommentarer. 1986. Bitburg. Det är ett viktigt datum i tysk utrikespolitisk historia. För då bjöd Kohl in Reagan att besöka just Bitburg och soldatkyrkogården där. Där ligger inte bara stupade amerikanska och tyska soldater (Wehrmacht) utan också 49 SS-män. Då utlöste det en stor debatt (jag bodde inte i Tyskland då så jag kan bara notera det i efterhand – minns du den historien?). Och Grass var en av kritikerna till att den amerikanske presidenten med sitt besök ”ärade” även dessa SS-män. Dessa bilder har visats om och om igen på tv under veckan som gått. Man undrar onekligen vad det hela skulle vara bra för. Mal bei Seite.
Men varför sade Grass inte då, säger många nu, att han faktiskt skulle ha kunnat, med lite otur, vara den 50:e SS-soldaten som låg begraven där? Att dessa 49 SS-män, som alltså förkroppsligade det onda, även i sitt döda tillstånd, var vapenkamrater? Varför låtsades han alltså att det var en oerhörd sak och underlät att vid den tidpunkten avslöja att han själv hade varit en del av Waffen-SS? Det är den springande punkten för dem som just kritiserar det sena avslöjandet, nämligen att han blandat sig i kontroverser där detta stått i centrum, och atthan haft många år på sig att tala om detta. Särskilt då som han verkligen sedan … alltid har uppträtt som nationens samvete.
Men det är lite av en pseudodebatt. Man kan inte i efterhand kritisera den 17-årige nazisten. Man kan däremot kritisera en vuxen, en numera gammal man, som i hela sin skapande verksamhet har pekat mot det tyska såret, den tyska skulden, kriget och skammen och frågetecknet.
Boken i sig är, tror jag, en nyckel till vad som inte stämmer med Günther Grass. Och jag ber att få återkomma till detta.
Dessutom vill jag hänvisa till en lysande analys (det stämmer inte att man i Tyskland inte har påtalat det suspekta i Grass agerande, det har man på ett flertal ställen, detta är ett av dem): Die Zeit, Jens Jessen. Här är länken.
http://www.zeit.de/2006/34/Leiter-1-34
Agnes,
tack för din ”korta” kommentar. Jag stryker i tanken ett ”frivilligt”, men det ändrar inte själva andemeningen i min text. Jag är inte ute efter att anklaga Grass för vad han gjorde som 15- eller 17-åring och inte heller är jag särskilt arg på honom nu när han som gammal man kommer med ett möjligen taktiskt avslöjande, det irriterar mig, men det är allt. Det som är mitt huvudärende och som verkligen gör mig upprörd är Grass’ uppträdande som samvete för andra under egentligen hela sin mannaålder (jag menar den ålder då han varken var för ung eller för gammal för att kunna betraktas som till fullo ansvarig för sina göranden och låtanden) och att han gjorde detta samtidigt som han dolde sina egna tillkortakommanden. Det är något oerhört skevt och omoraliskt i dessa hans korståg mot andras skuld.
Du ger ett konkret exempel på det här:
”Men varför sade Grass inte då, säger många nu, att han faktiskt skulle ha kunnat, med lite otur, vara den 50:e SS-soldaten som låg begraven där? Att dessa 49 SS-män, som alltså förkroppsligade det onda, även i sitt döda tillstånd, var vapenkamrater? Varför låtsades han alltså att det var en oerhörd sak och underlät att vid den tidpunkten avslöja att han själv hade varit en del av Waffen-SS? Det är den springande punkten för dem som just kritiserar det sena avslöjandet, nämligen att han blandat sig i kontroverser där detta stått i centrum, och atthan haft många år på sig att tala om detta. Särskilt då som han verkligen sedan … alltid har uppträtt som nationens samvete.”
Men sedan skriver du så här och här värjer jag mig lite:
”Men det är lite av en pseudodebatt. Man kan inte i efterhand kritisera den 17-årige nazisten. Man kan däremot kritisera en vuxen, en numera gammal man, som i hela sin skapande verksamhet har pekat mot det tyska såret, den tyska skulden, kriget och skammen och frågetecknet.”
”Pseudodebatt” och ”Man kan inte i efterhand kritisera den 17-årige nazisten.” Nej, men det är väl inte det man gör i den här Bitburg-frågan och inte heller är det det jag gör här. Det handlar inte om att anklaga en 15- eller 17-åring för oövertänkta eller omogna beslut. Det handlar om Grass’ långa falskspel ett spel som pågått under hela hans vuxna liv fram till denna punkt.
Sedan vet jag inte om jag har sagt att man i Tyskland inte har påtalat det suspekta i Grass’ agerande. Jag ska lusläsa min egen text igen och se om jag hittar något sådant.
För övrigt såg jag nyss (för en timme sedan eller så) en repris av Kulturzeit där en intervju med Grass ingick. Det här antecknade jag under intervjun:
Reporter: Warum haben Sie so lange geschwiegen?
Grass: Es lag die ganze Zeit in mir begraben.
Mer om det långa tigandet av något som helst informationsvärde kom inte.
Och som sagt – jag hade aldrig vänt mig mot det här tigandet och det sena avslöjandet om han inte under låtsad oskuld hade ägnat så mycket kraft åt att anklaga andra för sådant han själv gjort sig skyldig till.
Nej det är ingen pseudodebatt, varför skrev jag det?? Inte den som går ner på djupet alltså. Däremot Grass eget agerande i det här, hans avslöjanden och tillbakadraganden – fram och tillbaka. Detta är även en viktig kompositionsprincip i boken s1″ jag återkommer till det.
I din kommentar ovan skriver du: ”Det som jag blir så rasande över är att ingen verkar bry sig om (inte i Sverige, men inte i Tyskland heller – inte klart och tydligt i alla fall) det som verkligen är djupt omoraliskt i Grass’ handlande – detta att ha moraliserat över andra som gjort liknande saker som han själv, saker han förtigit fram tills nu.”
Det var bara en liten petitess att jag tyckte att man nog bryr sig om det i Tyskland. Det är förstås särskilt de som han har kritiserat, altså snarast det konservativa eller högerlägret, eller åtminstone icke-SPD-lägret som ser denna dubbeltydighet, vilket för oss till nästa stadium, nämligen att debatten i sig också speglar intresseförhållanden. men jag är ingen anhängare av Grass, därför förvsarar jag honom inte. Han tillhör en generation, den sista, som bara genom sina liv hela tiden utgör modeller för något, och de har själva tagit på sig den rollen. Det är svårt för dem att lösa sig från sina egna stelnade gipspositioner.
Hej igen Agnes,
nu ser jag att jag blivit något förvildad inne i kommentarfåran. Där skrev jag precis det som du beivrade. Jag irriterade mig på reporterns ganska servila hållning i FAZ-intervjun och på någon tysk TV-reporters ord – det var naturligtvis onyanserat av mig att på grundval av så lite säga att man i Tyskland inte heller brytt sig nämnvärt om den moraliska huvudfrågan. Tack för att du petade upp mig på spåret igen.
Jag tycker att hela den här frågan är mycket intressant, inte minst detta att det är så svårt att skala fram huvudproblemet. I Tyskland handlar det förstås om att vissa är mer intresserade än andra av att få den moraliska huvudfrågan upp i ljuset. Andra är lika intresserade av att hölja in den i lager av grummel. I Sverige vet man i allmänhet för lite om saken och därför blir rapporteringen eller samtalet här ganska platt och man nöjer sig med att säga saker i stil med ”Aha, så Grass var nazist!” Och så blåser man upp det han gjorde som 15- eller 17-åring till att bli själva saken. Grass själv beter sig skenbart som den svenska pressen eller debattvärlden (vad är det?), men hans position är naturligtvis lik deras som avsiktligt vill hölja det hela i grummel: ”Es lag die ganze Zeit in mir begraben.” Hm…
Det här är förvisso en debatt en bra bit över mitt kunnande och mina referenspunkter. Jag har läst alldeles för lite Grass och än mindre studerat hans uttalanden genom åren.
Men undrar lite försynt om det inte på något sätt kan vara sig själv han har pekat på när han som ni säger fördömt andra som varit engagerade i SS eller nazipartiet.
Det är ju inte ovanligt att brottslingar själv vill låta sig ertappas, men inte vågar träda fram. Och det har ju varit hur enkelt som helst för vilken researcher att när som helst under de här 60 åren gräva fram Grass bakgrund.
Ja, jag vet inte. Bara en kort reflektion i debattens kölvatten. Jag dömer honom inte. Varken för hans krigiska insatser eller hans underlåtenhet att annonsera sin egen dystra bakgrund.
Tell, det där du säger om att forskare borde ha kunnat uppdaga det här långt tidigare låter ju bestickande och egentligen är det märkligt att detta aldrig skedde. Väldigt underligt faktiskt.
På slutet säger du:” Jag dömer honom inte. Varken för hans krigiska insatser eller hans underlåtenhet att annonsera sin egen dystra bakgrund.” Inte jag heller gör just detta och det kan du se om du läser min text noga. Det som retar upp mig är att han under många år satt sig till doms över andra utan att själv ha rent mjöl i påsen.
Jo, jag förstår det Bodil och det är ju det jag menar att när han satt sig till doms över andra kanske det har varit hans sätt att egentliga berätta: JAG OCKSÅ!!!
och bara har väntat på att någon skulle hjälpa honom över tröskeln med att göra det här avslöjandet.
Jag hade varit rätt besviken på forskare och undersökande journalister som inte lyckats dra fram detta under alla dessa år om man då också utmanat så som Grass har gjort när han fördömt andra.
Eller också är det helt enkelt så att det har varit en svårare börda för honom medan resten av världen har tyckt- no big deal. Förrän nu, då han låter ridån falla.
Jag är inte med på att stoppa in Grass i en sådan här hjälplös offerroll. Kan man under decennier sätta sig till doms över andra, så är det inte rimligt att vi sedan när han tar bladet från munnen angående de egna handlingarna bara tycker ”åh, du ville egentligen under alla dessa år bara visa på din egen skuld”. Det betyder ju dessutom också att man betraktar Grass som otillräknelig ända sedan ungdomen.
Jag citerar några rader av Niels Barfoed som jag fått av Thomas Nydahl och som jag tycker är underbara:
”Det er ligesom, hvis det pludselig viser sig, at familiens hæderkronede bedstemor på 80 har trukket på gaden, da hun var 17 – hun, der altid på det strengeste og voldsomste har formanet både børn og børnebørn om at holde sig på dydens smalle sti og aldrig gå med lårkort.”
Men det som mer och mer förbryllar mig är det här med forskarnas eller mediernas hållning eller vilka man nu kan tänka mig skulle ingå i den grupp som undersöker sådant här. Varför har ingen kontrollerat det här eller varför har ingenting om detta blivit offentliggjort tidigare? Vad är det för mekanismer som ligger bakom det? Var Grass under många år ”oantastlig” på ett sådant sätt att det förde till den strängaste censur av vad som eventuellt uppdagades om hans förflutna? Eller var det helt enkelt förbjudet att gräva i dokument om honom från Nazitiden? Vem/vilka förbjöd det i så fall? Eller vem/vilka såg till att censuren fungerade perfekt?
bodil, arkiven du syftar på, fanns i ddr?
Min man berättade att det t ex finns ett dokument från USAs armé, där krigsfångarnas och deras rang står, och där står Grass upptagen som medlem i Waffen-SS. Den ska visst vara fritt tillgänglig för den som letar, men var exakt den finns vet jag inte. Dock bör det väl vara i BRD.
Grass har ju också fört sin biograf bakom ljuset, som ska vara rätt sur – men varför gjorde han inte bättre research? Jag tror det kan hänga samman med att ingen ifrågasatt Grass. Hittills.
den andre – Jag syftade egentligen inte på något bestämt arkiv (fast jag tänkte mig nog något i BRD, eftersom det var där han levde efter kriget). Jag tänkte mig mer i allmänhet att det inte kunnat vara omöjligt att få reda på Grass’ militära grader eller förehavanden under andra världskriget.
Agnes: Hur har Grass fört sin biograf bakom ljuset?
Vad gäller det där med att ifrågasätta Grass, så har nog en del gjort det tidigare, men de hörde inte till dem som fick höras eller som fick gehör.
tell
intressant teori du har
GG anklagar alla för krigsförbrytelse i hopp om att bli avslöjad själv som förbrytare, coolt!
Han sa att han var ”Flakhelfer”, han sa inte att han tjänstgjorde i Waffen-SS.
Men en biograf borde kanske kolla sånt?
Borde och borde… det kan ju bli en oändlighet att kolla. Jag vet inte, man det var väl främst Grass som hade bort…