Friuli: Aquileia

Friuli är en italiensk region med en mycket speciell röst och en befolkning som av många inte helt räknas till den italienska. Friulanskan betraktas inte som en italiensk dialekt utan som ett fristående språk som är närmast besläktat med ladino och rätoromanska. Och det märkliga är att det lever, jag har hört både barn och ungdomar tala det så sent som i år. I Italien i övrigt säger man gärna att friulanarna dricker för mycket (både vin och grappa) och att de samtidigt är väldigt flitiga och arbetsamma. Efter den stora jordbävningen 1976 då till exempel staden Gemona så gott som totalförstördes, gick återuppbyggnadsarbetet i svindlande fart och husen i byarna och småstäderna gör på många ställen ett påfallande gediget och stabilt intryck. I andra jordbävningsdrabbade trakter av Italien brukar märkena sitta kvar betydligt längre.

Städerna i Friuli-Venezia Giulia är sinsemellan mycket olika: Grado är som ett litet Venedig, Gorizia och Cormons bär mycket av det gamla Centraleuropa i sig, Udine har delvis en österrikisk prägel, Cividale med sitt lilla langobardiska tempel och sin iskalla bergsflod Natisone för tanken till folkvandringstiden – om man är lagd åt den typen av associationer. Palmanova är en stjärnformad befästningstad som anlades på 1600-talet, vacker men i mitt tycke alltför artificiell. Och Aquileia är en gammal romersk stad som egentligen inte har stigit in i den moderna tiden.

Vi stannar nu upp lite i Aquileia. Här ser ni golvet i en av de romerska villorna som en gång stod här:

villagolv

Och det här är en interiör från den väldiga basilikan. Mina bilder av mosaikgolvet är tyvärr inte värda att visa:

basilica

Men det bästa är egentligen samspelet mellan cypresserna, dessa mäktiga livskraftiga dödssymboler, och katedralens stentyngd:

cypress + pelare

Cypresserna tränger sig fram mot byggnaden och liksom övermannar den:

cypress + torn

Men så lyckas tornet ändå – fast väl bara tillfälligt – hävda sig mot den gröna vildkraften igen:

cypresser+ torn

Den här vägen för till den gamla romerska flodhamnen (porto fluviale). Också här är det cypresserna som anger tonen.

Londi+porto fluviale

11 kommentarer till “Friuli: Aquileia”

  1. Oj, vilka utmärkta frågor. Nu ska vi se hur jag kan svara här:

    Bengt: Jag tar hjälp i Ingmar Karlssons bok ”Det lilla Europa” för att måla upp den historiska bakgrunden:

    ”Under romersk tid var det känt som Patria Fori Julii. Här inrättade sedan langobarderna på femhundratalet sitt första hertigdöme i Italien. Därefter trängde sydslaver in i regionen. Deras närvaro har satt sina spår i ortsnamn som till exempel Gradisca, medan Spilimbergo (Spengelberg) vittnar om tidig tysk invandring.

    Under karolingerna fick området namnet Mark Friaul. På niohundratalet utsattes det för upprepade magyariska anfall. Den tyske kejsaren Otto den Store satte stopp för dessa och förenade år 952 Friuli med Bayern och gjorde därmed området till en del av det tyska riket. År 1077 kom merparten av Friuli under patriarken av Aquileja för att sedan falla under Venedig. En mindre del, grevskapet Görz eller Gorizia, stod kvar inom det tyska riket som ett världsligt furstendöme och tillföll år 1500 huset Habsburg.

    1797 besattes det ventianska Firuli av Napoleon, som gjorde det till en del av sitt italienska kungarike. Efter kejsarens fall tilldelades det år 1814 Österrike men tiden under Wiens överhöghet varade bara till 1866. Då erhöll det nyligen utropade kungariket Italien området som en belöning för sitt deltagande på den preussiska sidan i det tyska enhetskriget. Efter första världskriget tillföll även grevskapet Görz Italien.”

    Så, där har vi en liten bakgrund. Kanske har du något att tillägga eller protestera emot i denna textsnutt, Bengt?

    Nu till språket, som alltså är besläktat med ladinskan och rätoromanskan: Som de andra två anses friulanskan ha sina rötter i vulgärlatinet via ett slags förenklat soldatlatin, som är ett spår av romarnas ockupation av de här områdena kring början av vår tidräkning. Friulanskan har alltså inte utvecklats ur italienskan utan den har kommit till ur latinet parallellt med italienskan (skulle man kunna uttrycka det). Under områdets växlande historia har inslag från venetianska och gemanska dialekter och även ord från slovenskan kommit in i språket.

    Agnes: Här vet jag egentligen bara ATT cypressen är en dödssymbol. Cypressen är oerhört vanlig på kyrkogårdar i Italien, dvs på kyrkogårdar där det alls finns några träd. Egentligen är jag osäker på om cypressen alls uppfattas som dödssymbol i Sverige…

    Kanske kommer det hit någon kunnig person som kan säga lite mer om detta.

  2. Noterar en fyrbent resenär i förgrunden som vid det här laget är s.a.s. tämligen bevandrad, i Europas undanskymda historiska sevärdheter (ger mig en ovanlig och ganska far-fetched association – en hm, strålande illustration till nationalstaters stegvisa uppluckring, i o m att Europas fyrbenta medborgare i alla tider ändå ansett att Berlinmurar och gränsmarkeringar enbart var till för att signeras med en hundsignatur)…

  3. Tack för svar. Friuli har ju en stor roll i ”Hans Nådes tid”- en av de böcker jag sätter allra högst. Eyvind Johnson använder ju många langobardiska snarare än vulgärlatinska ord där – likheten med nordtyska/skandinaviska är slående. Tråkigt nog har jag inte boken till hands annars skulle jag ha citerat som 17.

    Soldatlatin: Torbjörn Elensky skrev en gång i en kommentar på Errata att ”husarlatinet” användes som ett slags lingua franca i Habsburgsriket till långt inpå 1700-talet. Jag blev rätt förvånad eftersom jag aldrig hört talas om det. På min förfrågan hänvisade T. mig bl.a. till en berättelse av Clemens Brentano med många intressanta passager.

    Länkar. (om man får):

    Brentano: http://gutenberg.spiegel.de/brentano/wehmuell/wehmuell.htm
    En bra essä om Hans Nådes tid och det aktuella Europaprojektet:
    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=179286

  4. Yog, ja den här fyrbenta resenären – Londi heter hon förresten – har rest en hel del. Hon har ett pass, fast det intresserar nog inte henne och det är inte så ofta vi behövt visa det, eftersom hon alltid ligger mycket lågt (hennes instinkt säger henne att det är lämpligt att inte visa upp sig just då) när vi passerar gränser…

  5. Agneta, tack för länken. Jag letar i mitt minne efter en dikt eller sång där cypresser förekommer som dödssymboler. Jag har hittat ett litet avsnitt i Pirandellos ”Uno, nessuno e centomila” (fast det var något annat jag letade efter) som lyder så här: ”’Con tutti quei cipressi lì davanti in fila,’ va dicendo. ’Signori miei, più di venti cipressi, che pare un camposanto.'” Sedan vet jag att det finns en boktitel som lyder så här: ”All’ombra de’ cipressi…” och den handlar om en kyrkogård.

  6. Bengt, nu har jag läst dina intressanta länkar. Brentanos berättelse var spännande, men jag känner mig lite skakig i ögonen efter att ha läst ”hela alltet” på skärmen. I alla fall tog jag med mig ett citat från läsningen: ”Er fragte ihn so auf deutsch und husarenlateinisch zugleich, weil er nicht wußte, ob er ein Deutscher oder ein Ungar sei.”

    ”Hans Nådes tid” har jag tyvärr inte läst och jag ser fram emot att – någon gång i framtiden – få se några exempel på langobardiska ord ur boken. Essän om den läste jag med intresse och jag gladde mig lite extra åt att Cividale dök upp där. Där finns ju det berömda ”tempietto longobardo” helt nära Natisones strand.

    PS Det här har inget med det du skrev att göra men jag klämmer in det ändå: Den trakt av Friuli som jag känner bäst är den strax öster om Udine. Här är några fina bynamn därifrån: Magredis, Attimis, Faedis, Salt. För övrigt arbetar min dotter Alexandra nu på agriturismon/vingården La Faula som ligger i det området.

  7. Tack Agneta, då har vi väl tillsammans utvecklat det här om dödssymboliken något, fast jag ser att cypressen på symbolplanet står för en hel del annat också.

    Jag plockar ut ett litet avsnitt ur länken – Byroncitatet har du ju redan visat fram: ”Europa: Vild särskilt i de östra delarna, Grekland upp till Alperna. Pelarformen odlas mycket i hela Medelhavsområdet; typisk vid kyrkogårdar och kyrkor i Grekland, Italien, Spanien och på Cypern.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *