En gränshistoria eller två

En sommardag för en del år sedan – om jag säger att det var 1998, så är det kanske ganska riktigt – gjorde vi en liten tur till den friulansk-slovenska gränsen. Vi reste i sällskap med två äldre nyazeeländare – ”your wife…” försökte jag, ”sister”, väste mannen tillbaka – deras bil var en hyrbil med schweiziska registreringsskyltar och vår hade svenska plåtar. Först for vi genom Faedis och sedan vidare uppåt mot den lilla byn Canebola. När vi lämnat Canebola bakom oss, blev vägen brantare.

I slutet av juli i år gör vi en liten utflykt till gränstrakterna. Vi far förbi byn Canebola upp mot bergets högsta punkt. Där allra högst upp finns ett litet kapell med en blåklädd madonna med ängsblommor i träfamnen. Bakom kapellet fortsätter vägen nerför igen, men här är den mycket smalare. En gång har jag hört, att om vintrarna kommer man inte upp över krönet ens med snökedjor.

På vingården La Faula hade vi fått veta att man kunde köpa en underbar ost hos getfarmaren Zaro alldeles vid slovenska gränsen. "Vägen dit är lång och den för över bergen, det är sällan någon åker dit", sade städerskan Grazia, "dessutom vill de helst äta upp osten själva". Nå, vi tänkte ändå att det kunde vara värt ett försök och det nyazeeländska syskonparet hade av någon obegriplig anledning anslutit sig till oss. Inte var det väl för getosten…

När vi kommit en bit nerför sluttningen ser vi ännu ett litet kapell. Framför kapellet står två uttråkade tonåringar och dricker läsk eller vad det är. Kapellet här i den yttersta fliken av Friuli spelar väl ungefär korvkioskens roll i ett svenskt småsamhälle. Den ena av killarna kör ett varv runt kapellet med sin moped. Vad trång världen är! Vi fortsätter vägen fram och kommer till ”Agriturismo Zaro” – "Turismo"? – aha, det är vi som gör det till det. Men var är getterna? Vi ser några kor och en massa hjortar som är ganska hopträngda i sin hage. Jag tycker inte riktigt om det. Vi åker vidare för att ta oss en titt på gränsen först.

Vi nådde krönet på bergen och så bar det av nerför igen. Vägen var knölig och ibland blev den helt enkelt till en del av sluttningen. Efter att ha dunsat fram ett tag såg vi några låga byggnader och runt omkring dem mängder av getter i olika brokiga färgkombinationer. Vi steg av och tittade lite på djuren. Barnen upptäckte till sin glädje några livligt skuttande små killingar. Men ingen människa syntes till. Då bestämde vi oss för att först åka ända fram till gränsen. Nyazeeländarna gjorde som vi.

Vi far den sista kilometern mot gränsen. Där är det lilla gränshuset. Också den här gången sitter det två syditalienare där, utkastade i en främmande värld, långt ifrån sina hemtrakter. En av dem är från Puglia och den andre är calabresare. De kommer ut och vi pratar lite. "Oj, från Sverige. Hit kommer det högst två, tre bilar om dagen och det är alltid samma bilar och samma människor, men i november åker vi hem och efter det är det slut med den här gränsstationen. Sedan blir det slovenerna som får sköta gränsen mot resten av världen…"

Ett litet grått stenhus och en skranglig nerfälld bom i rött markerade gränsen. Vi stannade och ut ur huset kom två unga män i uniform. De sken upp när de såg oss och tittade nyfiket på bilarna. Man hörde genast att de var syditalienare – den ene var napoletanare och den andra från Basilicata, fick vi strax veta. ”Svizzera e Svezia”, sade han från Basilicata andlöst. Och när han sedan fick veta att de två som klivit ur den schweizisiska bilen var nyazeeländare, bara suckade han. Napoletanaren skrattade och sade ”här kommer på sin höjd några getter förbi eller om vi har tur en ko”.

Vi vänder tillbaka till Zaros gård och stannar till där. Vi vill försöka köpa lite ost. Nej, getterna har de inte kvar så det finns bara koost och koricotta. Precis som förra gången vill de egentligen inte sälja något. De här sakerna är så goda… Till sist får vi loss en halv ostform och liten bit av den rökta ricottan.

ost

Efter att på prov ha satt ner fötterna lite på den slovenska sidan av bommen – ”nej, det finns aldrig någon där” – klev vi in i igen bilarna och åkte tillbaka till getgården. Den här gången såg vi en kvinna stå i dörren till ett av de små husen. Vi stannade och gick in och jag frågade om getosten. Kvinnan tittade skyggt och liksom lite motsträvigt på mig. ”Egentligen säljer vi inte någon ost”, började hon. ”Jag vill inte alls ha mycket”, försökte jag. Hon mönstrade mig och till sist gav hon liksom upp och försvann in i ett annat rum. Plötsligt dök det upp två små pojkar. De tittade blygt på mig och fnissade lite, men när de fick syn på Alexandra och Rudolf blev de alldeles stumma, och samtidigt lyste en vild iver ur deras ögon. ”Finns det flera som vi?” såg de ut att fråga. De smög sig försiktigt närmare och den ena lilla pojken sträckte ut handen och rörde vi Rudolfs arm. Sedan rusade han snabbt iväg med den andra lilla pojken efter sig. Vi hörde vilda skratt och tjut bakom hörnet.

Efter mycket förhandlande lyckades jag till sist köpa två små getostar och vi gick mot bilarna för att ta oss tillbaka över berget. Pojkarna syntes inte till längre.

4 tankar om “En gränshistoria eller två

  1. Hm. Hoppas att ingen marknadsföringssnubbe får syn på det här och förvandlar det till en ny trend.

  2. Agnes, att sälja motsträvigt eller hur menar du där med marknadsföring? Äsch, det är nog ingen risk eller så finns det redan överallt. Übrigens:För mig spelar getterna en hemlig huvudroll – jag är ju geting ända in i märgen.

  3. Thomas tack, på sätt och vis är det en liten Schengengränshistoria eller en historia om att gränsvakter i Italien alltid är syditalienare eller om barn som aldrig har sett andra barn eller om livets upprepningar…

Kommentera