Enckell: Hölderlin, Die Nacht

Jag läser nu det sjätte kapitlet i Mikael Enckells Hölderlin-bok och stundtals känner jag mig lite oroad och förvirrad av den psykoanalytiska vinkeln, även om jag ju vet att det är det just det jag givit mig in på att titta på Hölderlin genom. Min allmänna, ytterst vaga föreställning om detta perspektiv på världen ger mig bilden av att livet i första hand är en mognadsprocess, där olika utvecklingsstadier har en viktig plats och där ibland ett slags återtåg från uppnådda stadier till något mera ursprungligt eller primitivt visar sig – och där detta “primitiva” ibland ter sig märkligt lockande (vilket kanske avslöjar någon “skurrilitet” hos mig). Jag läser till exempel om Hölderlins förhållande till modern:

En utvecklingshämmande faktor, som förefaller sannolik av brevväxlingen mellan mor och son att döma, var deras svårighet att kommunicera på en diffrentierad och utvecklad nivå.

Och:

Ju mer utbytet på ett utvecklat plan försvåras och krymper desto större andel av den inbördes kommunikationen kommer att domineras av destruktiva och primitiva manövrer avsedda att omöjliggöra en frigörelse i den alltmer symbiotiska relationen mellan mor och barn.

Här finns naturligtvis åtskilligt att tänka om gud-vet-vilka-relationer man är involverad i, men jag skjuter ifrån mig sådana funderingar – åtminstone för tillfället. Nu vill jag i stället leta mig tillbaka till Hölderlin. Hans elegi “Brod und Wein” inleds av en dikt, som ofta går under namnet “Die Nacht” och Enckell låter oss veta att Clemens Brentano en gång betecknat den som en av de vackraste dikterna på det tyska språket. Vi läser den – jag ger mig inte på någon översättning den här gången:

Rings um ruhet die Stadt; still wird die erleuchtete Gasse,

Und, mit Fakeln geschmückt, rauschen die Wagen hinweg.

Satt gehn heim von Freuden des Tags zu ruhen die Menschen,

Und Gewinn und Verlust wäget ein sinniges Haupt

Wohlzufrieden zu Haus; leer steht von Trauben und Blumen,

Und von Werken der Hand ruht der geschäftige Markt.

Aber das Saitenspiel tönt fern aus Gärten; vielleicht, daß

Dort ein Liebendes spielt oder ein einsamer Mann

Ferner Freunde gedenkt und der Jugendzeit; und die Brunnen

Immerquillend und frisch rauschen an duftendem Beet.

Still in dämmriger Luft ertönen geläutete Glocken,

Und der Stunden gedenk rufet ein Wächter die Zahl.

Jetzt auch kommet ein Wehn und regt die Gipfel des Hains auf,

Sieh! und das Schattenbild unserer Erde, der Mond

Kommet geheim nun auch; die Schwärmerische, die Nacht kommt,
Voll mit Sternen und wohl wenig bekümmert um uns,

Glänzt die Erstaunende dort, die Fremdlingin unter den Menschen

Über Gebirgeshöhn traurig und prächtig herauf.

pict5649

Enckell yttrar sig så här gripande och svindlande om den och tvingar mig att läsa om denna dikt:

”Die Nacht” visar sig vara likt dryckeshornet i Utgård, outtömligt. Samma fenomen beskriver Freud då han framhåller att man i drömmar kan finna ett element så mångtydigt, att det förefaller att likt en navelsträng förena drömmen med oändligheten.

Jag stannar här och tänker mig att dikten “Die Nacht” är en plats att uppehålla sig på, för inte kan man så där utan vidare lämna något som är “outtömligt”?


6 tankar om “Enckell: Hölderlin, Die Nacht

  1. Tur för mig att jag hittade en översättning av Erik Blomberg, för jag gick bet på slutet!(och lite överallt!) Vacker dikt och begriplig. Jag har annars tyckt att Hölderlin är svår och för mig oåtkomlig.
    Strindberg måste ha blivit inspirerad för hans Lördagskväll har samma stämning, även om den håller sig kvar på jorden i mycket hög grad.
    Glad sommar i ösregnet!
    kristina

  2. Kristina,
    jag letade lite efter Blombergs översättning på nätet nu, men lyckades inte.

    ”Die Nacht” stupar inte så brant som vissa av Hölderlins dikter, den har ett slags jämnvikt, tycker jag. Samtidigt är den säkert ändå outtömlig som Enckell säger.

    Glad sommar! (Här har vi sol just nu:)

  3. Hej Bodil!

    Jag hittade dikten i min antologi från Litt.vet. Lyrik ur världslitteraturen av Harald Elovson.

    Men nu till Rilke. Har du tittat på de nya översättningarna av Lars-Erik Lindberg av Das Stunden-Buch?
    Jag har lånat den inför sommaren, men har inte hunnit läsa så mycket än.
    Förut hade jag Pilgrimsboken i översättning av Anders Frostenson och jag tycker så mycket om den, men det var ju bara en liten del ur Timmarnas Bok.

    ”Dej skrämmer inte stormens tyngd-
    du sett den växa” (F)

    ”Du tar det med ro att stormen kom,-
    den växte fick du se;- (L)

    Så olika kan man översätta, men nog är det skillnad i nyanser?

    Hälsningar Kristina

  4. Nej, jag har inte läst Lars-Erik Lindbergs översättning av Das Stunden-Buch. Min läsning av Rilke är rätt oorganiserad. Jag har en hel del av Rilke här hemma och jag tar ganska ofta fram någon enskild dikt och läser den – ja, det känns som om idag kunde vara en dag för någon stunds Rilkeläsning.

    Ja, mycket olika ton och syn i tolkningar. Har du originalet till hands av den raden?

  5. Dich wundert nicht des Sturmes Wucht,-

    du hast ihn wachsen sehn;-


    die Bäume flüchten. Ihre Flucht


    schafft schreitende Alleen.


    Da weisst du, der vor dem sie fliehn


    ist der, zu dem du gehst,


    und deine Sinne singe ihn,


    wenn du am Fenster stehst.

    Skickar hela strofen för helheten har ju betydelse för tonen, eller hur.
    Det är en fantastisk dikt i fortsättningen också. Första i Pilgrimsboken.

  6. Tack, spontant tycker jag bättre om den första översättningen – F:s alltså – den andra verkar för ”pratig”, men å andra sidan finns det så mycket att kämpa med innehåll, rim och rytm, att det egentligen är ”orättfärdigt” att kritisera om man inte kan komma med något bättre. Och ändå är jag lite fundersam över bådas översättning av ”wundern” eller snarare ”nicht wundern”.

    Det är ofta en sådan förfärlig kraft i Rilkes dikter. Den där kraften har något utomjordiskt över sig.

Kommentera