Någon gång tar jag från bokhyllan ner ett litet diktband som bär titeln “Översatt glädje” och läser lite bland dikterna där. Ibland funderar jag lite över Helge Jedenberg, vem han är eller var. Jag hör aldrig någon säga något om honom. Jag läser baksidestexten till den tunna boken, för där finns några ord om författaren:
Helge Jedenberg debuterade 1949 med “Bortom grönskan”, en diktsamling som röjde en livskänsla besläktad med mystikernas. Diktaren sökte sitt fäste i en verklighet bortom hopp och fruktan, “bortom mylla och grön vegetation”.
I den nya samling med vilken diktaren nu återkommer efter lång tystnad, har färden inåt “mot inre landskap” samtidigt kommit att bli en färd mot det närvarande – dikterna berättar om insjömorgnar och kvällsregn, om värmen från en människas hand och om en kvinnas leende. Men bakom bilden av vår sinnliga verklighet, där “allting rör sig om händelser nära en gräns”, skymtar ett annat landskap, en annan verklighet, “som rådjur när de plötsligt stannar”.
Jag ser att “Översatt glädje” kom 1961 och jag funderar lite över tidens gång, att jag då bodde i Bagarmossen och att jag det året fyllde sju år och började i Brotorps skola.
Nu läser jag en dikt som någon – är det jag? – strukit för med blyerts i kanten, ja, det är bara de tre första raderna som strecket löper sida vid sida med:
…
Om dessa dikter
Du talar ofta om dessa dikter du älskar.
Säger att de är klädda i kappor som liknar
skymningen.
Att de kommer till dig som barn
födda av mödrar som älskade gränstrakter.
Jag delar din kärlek till dessa dikter.
De är som rådjur när de plötsligt stannar
eller som gläntor där de yttersta träden
övats av solljus och vindar att vaka.…
…
PS Nu finns den andra texten i vår serie “Unga röster” på plats i Salongen.