Hyperions Schicksalslied

Under läsningen av Enckells Hölderlinbok har jag kommit att tänka mer och mer på Hölderlin och hans diktning. Igår skrev jag några rader om kapitlet som handlar om brevromanen ”Hyperion oder der Eremit in Griechenland” och idag vill jag med er läsa den stora dikten ”Hyperions Schicksalslied”. Jag har också gjort ett försök att översätta den till svenska…

pict6864

Hyperions Schicksalslied

Ihr wandelt droben im Licht
  Auf weichem Boden, selige Genien!
    Glänzende Götterlüfte
      Rühren euch leicht,
        Wie die Finger der Künstlerin
          Heilige Saiten.    

Schicksallos, wie der schlafende  
  Säugling, atmen die Himmlischen;  
    Keusch bewahrt  
      In bescheidener Knospe,  
        Blühet ewig  
          Ihnen der Geist,  
            Und die seligen Augen  
              Blicken in stiller  
                Ewiger Klarheit.

Doch uns ist gegeben,  
  Auf keiner Stätte zu ruhn,  
    Es schwinden, es fallen  
      Die leidenden Menschen  
        Blindlings von einer  
          Stunde zur andern,  
            Wie Wasser von Klippe  
              Zu Klippe geworfen,  
                Jahr lang ins Ungewisse hinab.

Hyperions ödessång

Ni vandrar däruppe i ljuset  
  På mjuka stigar, sälla himlaväsen!  
    Glänsande gudafläktar  
      Vidrör er lätt,  
        Som harpistens fingrar  
          Heliga strängar.

Utan öde, som det sovande  
  Lindebarnet, andas de himmelska;  
    Kyskt bevarad  
      I ödmjuk knopp,  
        Blommar evigt  
          Säll deras själ,  
            Och de saliga ögonen  
              Blickar i stilla  
                Evig klarhet.

Men oss är givet,  
  Att ingenstans få ro,  
    De störtar, de faller  
      De lidande mänskor  
        Blint från stund  
          Till stund  
            Som vatten från klippa  
              Till klippa kastade  
                Genom åren ner i ovissheten.

Här finns två av mina tidigare Hölderlintexter:

Hölderlin – längtan tillbaka till det klassiska Grekland

Källarhändelser – en Hölderlinvind

19 tankar om “Hyperions Schicksalslied

  1. Åh, denna fantastiska Hölderlin-dikt! Speciellt tredje strofen, ord så makalöst täta på innehåll – – –

  2. Ja, fallet ner från klippa till klippa är så ”plastiskt” i strofen att man vid läsningen liksom själv från rad till rad tvingas djupare och djupare ner i avgrunden.

  3. Mycket fin översättning, Bodil. Men lockade det dig (som det definitivt skulle gjort mig) att i rytmhänseende bli gammalmodig i tredje strofens första rad och skriva ”äro”?

  4. Och sen tänkte jag: ”Schicksalslied”… Brahms i sin allra sirapströgaste halvstorvulenhet… Högkulturen har en hel del att svara för.

  5. Gunnar,
    tack, och jag håller med dig om att skulle behövas en stavelse till i den där raden, men ”äro” går väl inte av rent grammatiska skäl; verbet syftar på något i tredje person singular – om jag ska vara petig. Kanske kunde man lite friare säga ”Men vi äro dömda” – nej, det blir nog inte bra. Eller ska man flytta in ett ”åt”? Nej… Kanske kan man hitta ett längre verb i stället för ”givet”?

  6. ”idag vill jag med er läsa…” – jag vill bara säga att jag mycket uppskattar och gärna hörsammar dina inbjudningar!
    Det du bedriver är rena lyriska folkbildningen. Jag letade lite i hyllorna och hittade Erik Blombergs tolkning, i samlingen ”Jorderingen” från 1954. (Vad klokt det var att som ung bära hem kasse efter kasse från antikvariaten och bygga ut hylla efter hylla…)
    En fråga: den succesiva förskjutningen av raderna från vänster till höger, som förstärker det störtande, det fallande i sista strofen – är det originalets typografi? Blomberg har det inte.

  7. Lennart,
    det gör mig glad att höra dig säga detta. Tack! Nu är jag förstås nyfiken på Blombergs tolkning. Kan du kanske visa den på något sätt?

    Vad gäller radförskjutningarna, så kan jag inte säga något med säkerhet. Här hemma har jag på originalspråk en version med ”radfall” och en utan, men mina utgåvor hör nog inte till dem som boksamlare letar efter. Kanske kan någon annan svara på detta – någon som tittar in här?

  8. Bodil,
    här kommer Erik Blombergs tolkning:

    Ni vandrar däruppe i ljus
    på mjuka marker, saliga genier.
    Gudars glänsande luft
    smeker er lätt
    som en spelerskas finger
    heliga strängar.

    Ödesfritt som det sovande
    barnet andas de himmelska.
    Kyskt i skydd
    av den blygsamma knoppen
    blommar evigt
    själen hos dem,
    och med saliga ögon
    blicka de stilla
    i evig klarhet.

    Men oss blev det givet,
    att ingenstädes få ro.
    De svinna, de falla
    de lidande mänskor
    från timma till timma
    nedåt i blindhet,
    likt vattnet som slungas
    från klippa till klippa
    år efter år mot okända djup.

  9. Oj, det blev prosa av det hela. Nytt försök:

    Ni vandrar däruppe i ljus /
    på mjuka marker, saliga genier. /
    Gudars glänsande luft /
    smeker er lätt /
    som en spelerskas finger /
    heliga strängar. //

    Ödesfritt som det sovande /
    barnet andas de himmelska. /
    Kyskt i skydd /
    av den blygsamma knoppen /
    blommar evigt /
    själen hos dem, /
    och med saliga ögon /
    blicka de stilla /
    i evig klarhet. //

    Men oss blev det givet, /
    att ingenstädes få ro. /
    De svinna, de falla /
    de lidande mänskor /
    från timma till timma /
    nedåt i blindhet, /
    likt vattnet som slungas /
    från klippa till klippa /
    år efter år mot okända djup.

  10. Tack Lennart,
    jag försöker ”ordna till strofformen”, så det blir lättare att jämföra och fundera över original och tolkningar:

    Ni vandrar däruppe i ljus
    på mjuka marker, saliga genier.
    Gudars glänsande luft
    smeker er lätt
    som en spelerskas finger
    heliga strängar.

    Ödesfritt som det sovande
    barnet andas de himmelska.
    Kyskt i skydd
    av den blygsamma knoppen
    blommar evigt
    själen hos dem,
    och med saliga ögon
    blicka de stilla
    i evig klarhet.

    Men oss blev det givet,
    att ingenstädes få ro.
    De svinna, de falla
    de lidande mänskor
    från timma till timma
    nedåt i blindhet,
    likt vattnet som slungas
    från klippa till klippa
    år efter år mot okända djup.

  11. Jag har samma Blombergtolkning i ett exemplar av Dikt och tanke II, som någon av söner lämnat kvar i våra hyllor. Sättningen har radfall Det enda som skiljer från Lennarts version är inledningsraden som lyder:

    I vandren där uppe i ljus

  12. En sak som jag funderar på är Blombergs ”genier” i första strofens andra rad.
    Är det bara en nutida läsare som lätt kan tro att det handlar om extremt intelligenta varelser? Och inte om genius, något slags skyddsandar, i pluralis? Bodils ”sälla himlaväsen” måste vara bättre då.
    Efter en ny runda i hyllorna hittar jag band 17 av antologin Litteraturens klassiker (1969). Där finns dikten återgiven i original, med förskjutna rader, och en anonym prosaöversättning. Där har andra raden ”saliga génier”.

    Märklig arkaisering, att ändra i Blombergs tolkning till ”I vandren”. Det strider mot resten av tolkningen, tycker jag.

  13. Jag tror som du Lennart, att ordet ”genier” i en nutida översättning kan föra till missförstånd. Översättningen ”sälla himlaväsen” av ”selige Genien” är naturligtvis bara en av flera möjliga vägar. Man kunde förstås också bilda något med ”saliga…

  14. Bodil. Jag rodnar i förvirring om är och äro. Det var sent. Det var fel. Det var bassisten i mig som reagerade: dunk-dunk-dunk-dunk-DUNK-dunk. You know the feeling.

  15. Jag fann en översättning av Stig Jacobsson i ett programblad för Malmö Symfoniorkester.

    Ni vandrar däruppe i ljus
    På mjuka marker, saliga andar!
    Skimrande gudabrisar
    Rör er lätt,
    Liksom musans fingrar
    Heliga strängar.

    Utan öden, som det sovande
    Spädbarnet, andas de himmelska;
    Kyskt vårdad
    i en blygsam knopp,
    Blommar evigt
    Anden i dem,
    Och de saliga ögonen
    Blickar in i stilla,
    Evig klarhet.

    Men åt oss är givet
    Att ingenstans finns ro,
    Så förtvinar, så falla,
    Lidande människor
    Blint från den ena
    Timman till den andra.
    Som vatten från klippa
    Till klippa kastat.
    Genom år av ovisshet.

  16. Tack Agneta,
    ursäkta det här tekniska. Jag ska försöka sätta in den med radbrytningar. (När jag gör det i en text här använder jag markdown och det innebär att jag lägger in två mellanslag vid varje radslut. När jag försökte ändra i din gick det inte, kanske för att du börjat med riktig html-kod och sedan ”hände något”. PS Jag är inte den rätta att förklara sådant här.)

    Schicksalslied

    Text av Friedrich Hölderlin ur Hyperion
    Svensk översättning av Stig Jacobsson

    Ni vandrar däruppe i ljus
    På mjuka marker, saliga andar!
    Skimrande gudabrisar
    Rör er lätt,
    Liksom musans fingrar
    Heliga strängar.

    Utan öden, som det sovande
    Spädbarnet, andas de himmelska;
    Kyskt vårdad
    i en blygsam knopp,
    Blommar evigt
    Anden i dem,
    Och de saliga ögonen
    Blickar in i stilla,
    Evig klarhet.

    Men åt oss är givet
    Att ingenstans finns ro,
    Så förtvinar, så falla,
    Lidande människor
    Blint från den ena
    Timman till den andra.
    Som vatten från klippa
    Till klippa kastat.
    Genom år av ovisshet.

  17. Gunnar,
    jovisst känner jag till det där dunkandet inne i bollen. Nästa gång är det jag som ”äro”.

  18. På tal om plurala verbformer så var de avskaffade i löpande text då jag började min skolgång. I de böcker som skolan tillhandahöll fanns de dock kvar, så vi uppmanades att försöka tänka bort dem och i stället läsa vad som borde ha stått. I visor, dikter och psalmer skulle de dock finnas kvar och än i dag sjunger vi väl: »Vi äro musikanter … ”

Kommentera