Mikael Enckell läser Hyperion

Det tredje kapitlet i Mikael Enckells bok om Hölderlin handlar om dennes kända brevroman.

p10407031

Enckell börjar med att kort återge händelseförloppet och jag vill citera några ställen ur den här sammanfattningen och fylla i lite mellan citaten:

”Hyperion oder der Eremit in Griechenland” är en roman huvudsakligen uppbyggd på en rad återblickande brev från Hyperion till hans vän Bellarmin, i mindre utsträckning naförs också brevväxlingen mellan Hyperion och Diotima.

I första hand kunde man beskriva romanen som en ung mans utveckling.

Enckell berättar om Hyperion olika relationer, den till mentorn Adamas, den till den unge vännen Alabanda och slutligen den till den älskade Diotima.

Känslan för det klassiska Grekland och vad det representerar förenar de unga och i konsekvens med den söker Hyperion i början av andra volymen upp Alabanda och deltar tillsammans med denne i grekernas resning mot turkarna. Entusiasmen förbyts emellertid snart i våldsam besvikelse, när grekerna visar sig vara mänskligt bristfälliga och hänger sig åt lumpet rofferi och meningslöst mördande.

Enckell kommenterar detta.

Hyperions besvikelse över grekernas bristande intresse för att handla enligt de klassiska ideal han själv försökt följa, motsvarar uppenbarligen Hölderlins känslor inför urspårningen av den franska revolutionen.

Ensam, lämnad av Alabanda som inte uthärdat tanken att från sidan bevittna de älskandes lycka, och skild från Diotima av döden, lämnar Hyperion Grekland och styr västerut.

Efter sin sammanfattning av handlingen säger Enckell att denna spelar en underordnad roll och så fortsätter han:

Intrigen är inte bäraren av det väsentliga i verket. Snarare vilar huvudvikten vid två sinnestillstånd, ständigt alternerande, som bryts mot varandra, högre och intensivare varje gång.

Enckell tillägger att ”Hyperion snarare är ett lyriskt verk än ett prosaiskt och så säger han något som får mig att haja till. Jag hajar till för att det verkar så väldigt sant:

Desperationen i Hölderlins värld är av sådan intensitet att den inte helt kan bindas vid ett bestämt händelseförlopp. Den har ryckt sig lös och tilltvingat sig så mycket utrymme på sidan av själva intrigen, att denna inte längre uppfattas som det självklara uttrycket för ångesten.

Jag ska nu inte citera mig igenom resten av kapitlet utan bara ta upp ett ställe till, eftersom det påminner mig så stark om något Enckell ”sa här igår” (jag menar det där med att Hölderlin aldrig finner det ”lämpliga avståndet” till människor). Så här skriver Enckell:

Skräcken för att förintas och uppslukas är Skylla som svarar mot den ödsliga tomhetens Karybdis.

Och så ger han plats för Hölderlin att själv uttrycka detta:

Ich liebte meine Heroen, wie eine Fliege das Licht; ich suchte ihre gefährliche Nähe und floh und suchte sie wieder.

En tanke om “Mikael Enckell läser Hyperion

Kommentera