Mikael Enckell: Hölderlin och ”det lämpliga avståndet”

När jag tänker på Hölderlin eller kanske snarare på hans liv ser jag ibland ett högt valv framför mig, ett valv som är solbelyst från ena sidan. På den andra sidan råder mörker. Högst uppe på krönet är dikten ”Hälfte des Lebens” inristad på ett sådant sätt att den första strofen överströmmas av solljus medan den andra ligger i skugga.

Mikael Enckells bok ”Hölderlin” kom hit som en glad överraskning för någon månad sedan. Ett par gånger har jag bläddrat i den och läst lite här och där. Bland annat har jag njutit av texten på försättsbladet:

Denna bok är år 1975 utvald av
Finlands Svenska Författarförening
för dess passiva medlemmar.

tryckt i 500 numrerade
exemplar, varav detta är
Nr 211

och egenhändigt signerad av

p1040704

Men nu är det dags att börja läsa den här boken på riktigt:

p1040703

I andra kapitlet, som en är en vandring genom Hölderlins liv, har jag nu just lämnat barndomen bakom mig. Först finns några fakta om modern, om fäderna och deras tidiga död, om syskonen – flera av dem dog i späd ålder – och sedan kommer vi till den unge Friedrichs första skolår. Enckell talar om hans längtan efter en far och svårigheterna i kontakten med andra. Vi möter sedan Hölderlin i några brevcitat och Enckell kommenterar:

Här finns det problem redan uttalat som senare oupphörligt varierades, svårigheten att finna ett lämpligt avstånd till en annan människa, tillräckligt kort för att garantera ömhet, tillgivenhet och vänskap, och samtidigt tillräckligt långt för att möjliggöra självständighet och oberoende. Denna oförmåga bidrar till att ge hans liv en ”ryckig” prägel med ständigt avbrutna planer och projekt.

Det finns något för mig slående i den här tanken om det ”lämpliga avståndet”. Ofta talar man ju om brist på närhet eller ömhetstörst. Eller så talar man om strävan efter självständighet eller hävdandet av en människas individualitet. Men mycket sällan ser man det från båda håll samtidigt och det är då den här bilden med det ”lämpliga avståndet” uppstår. Jag oroas lite av den, men känner ändå eller just därför att här finns något sant. Tanken att det ”lyckliga området” är ganska smalt och att det finns någonstans i mitten ter sig kanske i första taget inte som så lockande som idén om att det skulle finns längst ut eller längst fram någonstans, men den har en gåtfull betvingande övertygelsekraft.

10 kommentarer till “Mikael Enckell: Hölderlin och ”det lämpliga avståndet””

  1. Ja, så kan man också uttrycka det. Samtidigt verkar ”lagom” ganska smalt och liksom hotat från extremerna.

  2. Kan man inte tala om en generell dialektik här, i detta med avstånd och närhet?
    Vi ska älska våra små barn genom närhet och ömhet, hålla dem tät intill oss – men med tiden låta dem ta allt längre steg ifrån oss, för att utvecklas som individer.
    Och i kärleken: alltför tätt intill binder, kväver, hindrar – alltför långt ifrån skapar tomrum, kyla, indifferens.
    ”Det lämpliga avståndet” kan däremot inte generaliseras. Det måste vara mycket olika för olika människor. Och för samma människa variera över tiden. Livet är ju i mycket en balansgång…

  3. Kanske fanns det för Hölderlin bara en linje mellan för nära och för långt bort – ingen plats för det lämpliga avståndet.

  4. Vilken underbar överraskning för dig att du fick den här boken, signerad av förf. själv. Den skulle jag vilja låna av dig, när det passar dig, eller kanske finns den på biblioteket?

  5. Mamma,
    du får gärna låna den. Jag är lite osäker på om den finns på biblioteket, fast vem vet.

  6. Fysiskt vet jag i alla fall vad ett ”olämpligt avstånd” är: det är när man känner andedräkten av en människa man inte är bekant med. Socialt och emotionellt skulle jag nog också lägga upp några riktmärken, om jag kände behov av det (”prata aldrig med mig om drömtydning, Andy Warhol, eller innebandy” till exempel).

    Men jag undrar om vi inte har med något mer författariskt att göra, och att Hölderins lämpliga avstånd kanske har en notsvarighet i Eliots så omskrivna behov av att konstruera ett filter mellan jaget och verkligheten, ett filter som naturligtvis då blev språket, med alla dess storbokstavade underavdelningar i Traditionen, Liturgin, osv.

    Alltså en ”markering”, snarare än ett avstånd?

  7. Det är väl på gränsen till att jag talar med dig om drömtydning här, eftersom det handlar om en psykoanalytisk läsning av Hölderlin. (Men det blir ingen Andy Warhol och absolut ingen innebandy.)

    Ja, det är naturligtvis riskabelt att se personen Hölderlin som identisk med rösten i hans dikter, men samtidigt finns det ju nära band mellan dem och den ena liksom ger den andra.

    Och jag kan föreställa mig att för Hölderlin den ”lämpliga” eller möjliga spelplatsen för harmoniska relationer med andra människor bara var en gränslinje mellan för mycket och för lite.( Jag vet inte om det är det Enckell verkligen säger, men han får mig att tänka den tanken.)

  8. Intressant att se att detta inte är en ny psykologisk problematik utan en allmänmänsklig sådan. Modern psykoanalys är ju sysselsatt med detta som en förment modern identitetsproblematik, där längtan efter närhet och uppgående i den andre samtidigt utgör ett hot mot den egna identiteten. Som psykoteraputisk problematik formuleras den som oförmågan till närhet på grund av en alltför instabil eller bräcklig identitet. Men alltid är det förstås en fråga om en balanspunkt, och ingen härdar väl ut i förälskelsens stadium för evigt…
    Jag skaffade mig Hölderlins Hyperion för några år sedan men har inte kommit mig för att läsa den. Nu blev jag inspirerad till det av ditt inlägg!

  9. Einar,
    jag ser att det finns mycket att hämta i det här med det ”lämpliga avståndet”. Mer och mer ser jag det allteftersom jag läser kommentarerna. Jag stannar inför den här meningen hos dig: ”Som psykoterapeutisk problematik formuleras den som oförmågan till närhet på grund av en alltför instabil eller bräcklig identitet.” Den förtydligar det här (väl allmänmänskliga) problemet ytterligare. En bräcklig identitet gör det här möjliga området för närhet till andra mycket smalt eller obefintligt.

    Nu kommer jag visst bort från Hölderlins texter – fast kanske ändå inte. Och det går ju att komma tillbaka. Jag läser dikten ”Hyperions Schicksalslied.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *