Vid det här laget är ni nog ganska bekanta med den lilla bokhandeln i Vrchlabí i alla fall från utsidan:
Vi går in där igen och tar med oss en ny bok ut, också den från det särpräglade lilla pragbaserade förlaget Vitalis:
Diktsamlingen ”Larenopfer” skrev Rilke när han var tjugo år strax innan han lämnade sin hemstad Prag för München. Bandet är tillägnat hemstaden och dikterna är ett slags poetisk vandring genom staden. I den romerska mytologin var ”lares” förresten ett slags skyddsgudar som var knutna till bestämda platser, så diktsamlingen är väl tänkt som ett offer till hemstadens skyddsandar i avskedets stund.
När jag läser dikterna har jag ganska svårt att känna igen den Rilke jag bäst känner till. Här finns inte de stora linjerna, de hisnande bråddjupen och den svindlande rörelsen, där allt sätts på spel och där läsaren gång på gång tappar andan, som i till exempel:
I dikterna i ”Larenopfer” råder stillhet och det som skildras är ofta litet eller på något vis anspråkslöst. Rösten här påminner mer om några av det tyskspråkiga 1800-talets diktare – från romantik till Biedermeier – än om Rilke själv. Jag läser dikten ”Auf der Kleinseite” (På Lillsidan):
Alte Häuser, steilgegiebelt,
hohe Türme voll Gebimmel, –
in die engen Höfe liebelt
nur ein winzig Stückchen Himmel.
Und auf jedem Treppenpflocke
müde lächelnd – Amoretten;
hoch am Dache um barocke
Vasen rieseln Rosenketten.
Spinnverwoben ist die Pforte
dort. Verstohlen liest die Sonne
die geheimnisvollen Worte
unter einer Steinmadonne.
Här talar en Rilke före den livsomstörtande jättevågens tid.
