Rilke: Larenopfer

Vid det här laget är ni nog ganska bekanta med den lilla bokhandeln i Vrchlabí i alla fall från utsidan:

p1050083

Vi går in där igen och tar med oss en ny bok ut, också den från det särpräglade lilla pragbaserade förlaget Vitalis:

p1050429

Diktsamlingen ”Larenopfer” skrev Rilke när han var tjugo år strax innan han lämnade sin hemstad Prag för München. Bandet är tillägnat hemstaden och dikterna är ett slags poetisk vandring genom staden. I den romerska mytologin var ”lares” förresten ett slags skyddsgudar som var knutna till bestämda platser, så diktsamlingen är väl tänkt som ett offer till hemstadens skyddsandar i avskedets stund.

När jag läser dikterna har jag ganska svårt att känna igen den Rilke jag bäst känner till. Här finns inte de stora linjerna, de hisnande bråddjupen och den svindlande rörelsen, där allt sätts på spel och där läsaren gång på gång tappar andan, som i till exempel:

Wunderliches Wort

Ich lebe mein Leben

Die Welt steht auf mit euch

Liebes-Lied

I dikterna i ”Larenopfer” råder stillhet och det som skildras är ofta litet eller på något vis anspråkslöst. Rösten här påminner mer om några av det tyskspråkiga 1800-talets diktare – från romantik till Biedermeier – än om Rilke själv. Jag läser dikten ”Auf der Kleinseite” (På Lillsidan):

Alte Häuser, steilgegiebelt,
hohe Türme voll Gebimmel, –
in die engen Höfe liebelt
nur ein winzig Stückchen Himmel.

Und auf jedem Treppenpflocke
müde lächelnd – Amoretten;
hoch am Dache um barocke
Vasen rieseln Rosenketten.

Spinnverwoben ist die Pforte
dort. Verstohlen liest die Sonne
die geheimnisvollen Worte
unter einer Steinmadonne.

Här talar en Rilke före den livsomstörtande jättevågens tid.

Františkovy Lázně – Franzensbad

Genom åren har jag vid olika tillfällen besökt de kända tjeckiska baden Karlovy Vary (Karlsbad), Mariánské Lázně (Marienbad) och nu Františkovy Lázně (Franzensbad) – igen. Dessutom spankulerade jag för ett par år sedan utmed floden Brembo på en besläktad plats, nämligen San Pellegrino och det är säkert inte hela min ”badhistoria”.

Vad är det som lockar med sådana här platser? Den märkliga stillheten, den skenbart obehindrade blicken bakåt åtminstone ett eller ett par århundraden, de vackra byggnaderna, de milda färgerna, parklandskapet – och det där konstiga vattnet som smakar så illa och som man, om man vill, kan tro på kraften hos.

Den hälsobringande kraften hos källorna i Františkovy Lázně har enligt vad jag läst varit kända ända sedan 1300-talet. Själva kurorten grundades 1793 och fick sitt namn efter den tysk-romerske kejsaren Franz II (fram till 1807 hette orten Kaiser Franzensdorf). Som de andra berömda böhmiska baden besöktes också Franzensbad av stora män och kvinnor. Att till exempel Goethe och Beethoven varit där hittade jag synliga bevis på.

p1050275
blick uppåt staden från Franzensquelle

p1050268
Vart ska vi? Till Saltkällan? Till Kejsarbadet?

p1050290
Franzensquelle

p1050291

p1050272

p1050284
Beethoven var här i augusti 1812

p1050287
Goethe har fått ge namn åt denna byggnad

p1050314
Josef II – Vem var han och var han enarmad eller är det bara statyn som är det?

p1050297
namnlös källa

Kurortstexter under pausträdet:

San Pellegrino Terme

Storkow och Bad Sarow

Daniel Hjort (och jag) – Vid källorna

Nattduksbord

Nattduksbord – smaka på det ordet och tänk er att ni just börjat lära er svenska. ”Natt” och ”duk” och ”bord” är redan införlivade i ert ordförråd och då är det väl bara att… nej, det är det inte. Vad är en nattduk? Och varför behöver man ett bord till något som inte finns?

Jag minns det här underliga ordet från barndomen – jag var ju redan tidigt ”förhäxad” av ord. Varje gång jag hörde det försökte jag gripa det i flykten, men det gled alltid undan och fråga ville jag inte, för jag visste ju vad ett nattduksbord var, så vad ville jag egentligen veta? Jag hörde ”nattyggsbord” eller ”nattycksbord” eller ”nattdycksbord” (kunde det vara ett r som fallit bort?) eller ”nattussbord” eller ”nattyxbord” (rätt otäckt) eller ”natthussbord” eller ”natthusbord” eller ”nattyssbord” (lite sjömansaktigt väl) eller…

p1050427
Här finns knappast någon plats för en riktig broderad nattduk och absolut inte för en nattyxa värd namnet.

PS Något om sänglampor…

PPS Plats för länkar till annat som eventuellt skrivs om (sovrums)möbler – eller vad man har på dem:

The Secret Life of Erwin Klipspringer

Sommarens gloriet

Jag har sedan en tid en särskild dragning till ordet och företeelsen ”gloriet”. I Františkovy Lázně (Franzensbad på tyska) fann jag den här sommarens gloriet. Se här:

p1050306

p1050304

En ”gloriet” är – har vi här kommit fram till vid ett tidigare tillfälle – en paviljong eller ett lusthus gärna beläget på en upphöjd plats, men alls inte alltid. Ordet är av romanskt förmodligen spanskt ursprung och det verkar ha en särskild spridning i Centraleuropa: Österrike, Tjeckien, Kroatien…

Här finns en tidigare gloriettext med ett samtal kring ordet:

Gloriet – en gåta

Till och från Luční Bouda

Nästan alla vandrare i de här trakterna gör någon gång ett stopp i eller vid Luční Bouda (Wiesenbaude på tyska). Det är den mest kända av alla ”Bauden” i hela Riesengebirge. Så här står det bland annat i den tyskspråkiga texten på husets hemsida:

Die Wiesenbaude ist nicht nur die grösste und älteste Bergbaude des Riesengebirges, sie ist auch das höchstgelegene Restaurant, mit der Höhe von 1410m ü.d.M.

Och här är hela texen och detta är den engelskspråkiga versionen. Tjeckiska och polska versioner kan den intresserade lätt leta sig fram till.

Den här sommaren besökte vi Luční Bouda två gånger. För den andra vandringen valde vi vägen längs Kozí hřbety (Ziegenrücken/Getryggen). Jag har lagt ut sträckan från Svatý Petr till Luční Bouda med lila stjärnor på kartan här:

p1050424_2
klicka för förstoring

Under hela uppvägen hade vi vänligt halvsoligt väder och allt var lätt och behagligt:

p1050106 p1050119 p1050124

blick längs Getryggen

Uppe på krönet mörknade himlen, men den höll tätt tills vi hann fram:

p1050128 p1050140

Sněžka/Schneekoppe i fonden

p1050141

Så snart vi fått tak över huvudet började regnet vräka ner och det fortsatte timme efter timme och vi åt och drack – öl, soppa, bröd, blåbärsknödel… Till sist bestämde vi oss för att ta oss ner trots regnet:

p1050154

blick bakåt mot Luční Bouda

p1050157

På mängder av ställen bildades det nya bäckar rakt i det gröna:

p1050153 p1050158

Men när vi började gå ner längs Getryggen igen släppte regnet sitt grepp – nästan:

p1050165