Erster deutsch-österreichischer Poetry Slam in Zagreb

I förrgår kväll var det ”erster deutsch-österreicher Poetry Slam in Zagreb”. Platsen för händelsen var en sal i Kino Europa, där så mycket händer.

Salen var mer än full, rätt många fick nöja sig med ståplats eller sittplats på golvet. Stämningen i publiken var dynamisk och beredd att ta emot. Många av åhörarna var tyskar eller österrikare, men en stor del var naturligtvis kroater, bland dem en del studenter från Filozofski fakultet. Hur levde då de fyra poeterna på scenen upp till detta? Väl, vill jag säga och organisatörerna också. Tempot var högt och intensiteten så kompakt att det kändes som om ordfloden var materia som vällde över oss i rytmiska stötar. ”Sprachakrobaten” är en beteckning som sitter mitt i prick, om man vill beskriva de framträdande med ett ord. Det ångade runt alltsammans eller runt de fyra: Mieze Medusa, Dalibor Marković, Philipp Khabo Köpsell och Markus Köhle. Och samarbetet med oss i publiken löpte som om vi alla hade tränat i timmar inför detta kraftprov.


Mieze Medusa på scenen

Vad handlade då texterna om? Jag börjar med att citera ur programmet (ifall den övre bilden skulle falla bort):

…so nennen sich jene, die in wenigen Minuten ganze Gesellschaftspanoramen entwerfen: von Luftschlössern der Liebe über Auswüchse des Konsums bis hin zu abgebrannten Ruinen des Sozialen, nicht zu schweigen von den Hinterräumen des alltäglichen Rassismus. In rhytmischen Sätzen nehmen sie den alltäglichen Wahnsinn unter die Lupe und auf die Schippe und werfen ihn dem Publikum mit Schwung und viel Humor vor.

Ja, kort sagt var det alltså teman som kärlek, konsumism, social nedrustning, rasism. Ställningstaganden som det inte går att invända emot (om man inte är galen) och som är riktiga. Just därför lämnade de ett lite blekare intryck hos mig än själva framförandet som ju var strålande. Jag försöker komma på vari i problemet ligger. Kanske detta att alla ”hade rätt”, både poeter och publik, inget tvingade in oss i ett dilemma eller fick oss att stirra in i våra egna brister och tillkortakommanden. Ingen öppnade med sina ord ett nytt oväntat fönster…

På hemvägen kände jag mig på ett plan upplivad men på ett annat plan låg en lite fadd känsla inkrupen. När jag kom hem satte jag mig att läsa det lilla diktbandet Nog nu med Wisława Szymborskas sista dikter. Bland annat läste jag dikten ”Någon som jag iakttar sedan en tid tillbaka”, som slutar med raderna jag citerade här under pausträdet igår. Den läsningen hjälpte mig att komma ifrån klyvningen och till ett djup, fast nu anar jag att nog begärde för mycket av de fantastiska språkakrobaterna. De svingade sig utan skyddsnät våghalsigt kors och tvärs under cirkuskupolen och fångade bollar och eldslågor i flykten i exakt rätt sekund. Jag kan väl inte begära att de samtidigt med detta skulle skriva som Szymborska?

Majdagar

I dessa luftiga majdagar kryssar jag i vissa stunder på ett ovanligt lätt sätt mellan tiderna i mitt liv. Livet är som ett stort genomskinligt klot av en okänd gas som bär mig kors och tvärs och jag är i en snabb eller ibland mindre snabb följd alla mina olika åldrar och gestalter.

Det här är varken till glädje eller till sorg, utan bortom sådant, vill jag påstå. Oftare än vanligt kan jag nu vakna till om natten och undra inte bara var jag är utan också när och vem. Det är inget sorgligt i detta utan det rör sig kanske helt enkelt om en ovanligt mild förberedelse för döden.

Maj är den vackraste men också den mest svårhållna månaden, maj är en underskön hal boll som glider ur händerna på mig. Jag försöker komma runt den genom att samtidigt kalla hit alla majmånader ur mitt liv för att bygga det år som helt och hållet är maj.

Eftermiddag i Adamovec

Helgen avslutades med en liten utflykt till byn Adamovec, som ligger så där två mil härifrån. Londi och jag följde med några vänner dit och vi hälsade på hunden Maks, som adopterades bort från ett hundhem i stan till en familj i den här byn någon gång i slutet av hösten som gick.

Vi gick en sväng i vingårdarna bakom huset och sedan satt vi på den höga balkongen och drack öl medan vi tittade ut över det solbelysta landskapet. En lat eftermiddag.

Lite bilder ska väl också till?

Om jag hade körkort och bil skulle jag kanske vilja bo så här, fast jag vet inte. Det är bra att ha staden på gångavstånd, så det är nog bäst som det är.

°°

PS Det finns en ny text i Salongen.

Meta – med särskild hälsning till Bengt

En kommentar från Bengt under klosterapotekstexten igår kastade mig plötsigt sju-åtta år tillbaka till tiden. Så här skrev han:

Bodil, jag är så glad att återigen få en glimt av vad du kallar din ”odrägliga” sida – en av dina bästa sidor.

Och i ett nu förflyttades jag tillbaka till tiden då pausträdet var nyfött eller i alla fall ungt. Ja, hela mitt hörn av bloggvärlden var ungt då, åtminstone såg det ut så för mig. Det var som att lära sig tala på nytt, allt var oprövat, så jag prövade hejdlöst och kanske även skamlöst och var säkert ibland just odräglig. Vem skulle jag idag få med mig på ett semantiskt talko? Och skulle jag alls våga mig på en sådan sak? Se här det något beskäftiga och ”lillgamla” anslaget till det första talkot! Men nog hade vi kul! En del av texterna som uppstod i det samlade kommentarfältet läses fortfarande ganska ofta, det kan jag se i min statistik. Oöverträffat i sitt slag är nog samtalet där vi försökte definiera vad en essä är.

Vi hade många andra samarbeten och gränsöverskridande textaktiviteter, som ibland tog mycket energi, så mycket att man någon gång kunde undra om man höll på att lämna ”det verkliga livet”. Men nu är den tiden sedan länge förbi. Kanske blev vi vuxna, men det där med att bli vuxen är ju en ambivalent sak och att lämna barndomen helt och hållet kan vara svårt. Vi som skrev tillsammans har skingrats, vårt Pangea har flutit isär (aj, här slirar jag visst in i sentimentalitet, men för mig är sentimentaliteten också en lekplats för fantasin). Några tog död på sina världar – klokt eller ej – andra har valt sina fasta fåror. Åter andra är kanske kvar ungefär där de var, men man kan inte vara tillsammans utan andra, man kan inte vara ensam kvar i gemenskapen.

PS Det här är ett slags litet torrt PS till min ”blogghistoriska” text Guldfisken under pausträdet, som kom till för ungefär fem år sedan i en ännu ”naiv tid”, då jag kunde känna ett slags sorg över den försvunna eller i alla fall uttunnade gemenskapen.

Eller men vad då? Come on let’s twist again!