Härom kvällen åkte jag för första gången med uspinjača/bergbanan (jag vill kalla den för ”kugghjulsbana” men det är tydligen fel) här i staden. Jag for uppifrån Gornji grad ner till Donji grad. Nerfärden tog en knapp minut och det kändes varken kortare eller längre. Genom detta vann jag ett nytt vackert utsnitt av stadens panorama:
Som en del av ”Festival europske kratke priče” här i Zagreb besökte den italienske författaren Paolo Giordano igår kväll Talijanski Institut za Kulturu/Istituto Italiano di Cultura här i Zagreb.
Giordano var där för en intervju om sitt författarskap och om den senaste romanen Il corpo umano som precis på dagen kommit ut i kroatisk översättning (Ljudsko tijelo) och för att läsa ett avsnitt ur denna. Den italienska titelns dubbeltydighet går förlorad i den kroatiska titeln och den går sannolikt inte att bibehålla i någon svensk titel heller. ”Corpo” betyder både kropp och del av en armé. På svenska blir titeln kanske ”Den mänskliga kroppen”. Romanens handling utspelar sig bland italienska soldater i krigets Afganistan och det är dessa som är både kropp och kår.
Paolo Giordano är romanförfattare och därför var det väl med skohorn och viljestyrka som man pressat in honom i det här kortprosaprogrammet. Motiveringen var att särskilt hans första roman La solitudine dei numeri primi (Primtalens ensamhet) lätt kan delas upp i en rad fristående berättelser.
Jag har inte läst den senaste romanen, men däremot har jag både läst och skrivit om den första. Större delen av den texten är förtillfället ”på avvägar”, men här är två avsnitt, som jag har kvar:
Romanens handling kan beskrivas som en haltande kärlekshistoria mellan två udda vingklippta människor. De två första kapitlen – bokens allra bästa, tycker jag – återger en avgörande och katastrofal händelse i först Alices och sedan Mattias barndom. Alice och Mattia blir märkta av dessa båda händelser, märkta så till den grad att man skulle kunna säga att i dessa ställs riktningen in för resten av livet för dem båda. Alice blir anorektiker och läsaren förs på suggestivt sätt in i hennes sätt att se världen. På ett ställe i boken början stryker hon med handen över magen och känner att den är ”tom och ren som en kristallvas”. Mattia skär sig i handflatorna från barndomen och genom hela ungdomen och ännu längre. Det flytande blodet lugnar honom.
…
Här i föreställningen om Alice och Mattia som primtalstvillingar, som nära men aldrig tätt intill varandra, klappar romanens magra hudlösa hjärta, här finns något enastående. Men händelseförloppet, åtminstone så fort vi lämnar de båda huvudpersonernas gymnasieår, är trist och beklämmande. Och de flesta av bipersonerna är som halvfyllda påsar eller ungefärliga skisser. Kanske är det meningen. För boken handlar ju om kontaktlöshet och ensamhet, så varför skulle människorna omkring Mattia och Alice – sedda ur deras inåtkrökta perspektiv – fyllas med liv? Dessa är ju ”de andra” som aldrig kommer att förstå någon av de här två. Mellan Alice och Mattia löper en tråd som är ett slags de ensammas gemenskap. De är ”två som hade känt igen den egna ensamheten hos den andra”.
Igår kväll var jag på Café U Dvorištu och lyssnade på fyra walesiska berättare: Jon Gower, Deborah Kay Davies, Owen Martell och Rachel Trezise. Detta var en punkt på festivalen ”Europske kratke priče” (Europeisk kortprosa).
På slutet läste Jon Gower en av sina berättelser. Jag ska inte dra hela, för det kan jag inte, men jag vill berätta kärnan eller det som för mig blev kärnan:
En man från ett europeiskt land befann sig på besök hos ett nomadfolk i Sibirien. Han upptäckte att deras karta inte hade några fasta punkter. I stället fanns det tre ”eviga” rörliga: Platsen de lämnat, platsen de befann sig på och platsen de var på väg till. Dessa tre platser hette: ampit, duy och emriken.
Så minns jag namnen i alla fall, men kanske minns jag fel och jag skulle så gärna vilja veta om de verkligen hette så. Vad gör jag? Jag letar efter Jon Gowers e-mail, skriver och får ett automatsvar, som säger att han är bortrest till den första juni. (Och ”borta” det är ju här förstås.) Svaret är tvåspråkigt, walesiska och engelska. ”Best wishes” heter ”Cofion gorau” på walesiska. Det är nästan så att detta är svar nog på min fråga.
”Och vi såg dagarna stjälpas upp som sandkakor på rad framför oss.” Inatt drömde jag att jag var ett mycket litet barn och jag lekte i en sandlåda. Det var några andra barn där också, men jag såg inte vilka de var, fast de kändes välbekanta. Jag hade ansiktet mycket nära marken och jag undersökte noga sandens beskaffenhet och färger. Jag använde, på ett som jag tyckte skickligt sätt, en gul plastsil och jag hörde den silade sandens svaga rasslande mot sanden på marken under. På sandlådans kanter stod några hinkar, blåa och röda. De var fyllda med fuktig mörk sand. Jag släppte silen mitt i en silrörelse och grep efter den röda hinken. Jag plattade till sanden upptill och så vände jag, med en känsla av äventyr, snabbt på hinken och stjälpte upp innehållet på sandlådekanten. En speakerröst från ingenstans uttalade då dessa ord: ”Och vi såg dagarna stjälpas upp som sandkakor på rad framför oss.”
I Galerija Klovićevi dvori uppe i Gradec pågår sedan slutet av mars en Picassoutställning. Igår var jag där tillsammans med Daniela och vi fick en privat och mycket initierad guidning av en av hennes italienskstudenter. Målningarna, skulpturerna och fotografierna kommer från Picassomuseet i Paris som låter verken vandra runt i världen medan museet restaureras; ”sono furbi i francesi”. Vi fick oss den store konstnärens livshistoria serverad medan vi vandrade genom de olika epokerna i hans konst. Mellan målningarna glodde de två svarta ögonen på oss om och om igen från fotografier delvis tagna av ögonens bärare. Det var förbjudet att fotografera och hårt bevakat, så jag tog bara en bild, men den visar jag inte här.
Utställningens frontansikte är en målning som föreställer Dora Maar, fransk fotograf med delvis kroatiska rötter. ”Den enda av Picassos kvinnor som nådde upp till hans intellektuella nivå.” Jag visar er henne så här:
När jag kom hem och tog min runda med Londi gick jag förbi grinden till min Picassogrannes hus. Han vinkade inifrån trädgården och ropade ”bok” medan hans stora best till hund försökte överrösta honom. Han har just de där svarta Picassoögonen som stirrar hål i världen och egentligen har han Picassos kroppsbyggnad också. En dag ska jag fråga honom om han vet om det.