Härom dagen, när vi ännu levde i de härliga solskensdagarna, fick jag lära känna den lilla slovenska staden Kostanjevica na Krki, en av Sloveniens äldsta, en förförisk liten stad helt innesluten i en båge som floden Krka gör här, en båge som blir till en ring. Här och där korsar en träbro flodens vatten. Och alltsammans är omgivet av den ljuvligaste grönska.
Det mäktiga klostret visar jag en annan dag, annars drunknar vi i bilder.
Inatt vaknade jag ur en stark och brusande dröm. Jag försökte återkalla den för jag kände att jag varit med om något oerhört, men allt jag mindes var detta brus från en hög flykt och två ord ropade under den svindlande himlen: Fågel blå!
blåfågel lånad från Faenza
Nu på morgonen försökte jag på nytt att leta i minnet efter drömmen men jag fann ingenting. Då slog det mig att jag kunde se mig om lite i Atterboms sagospel Fågel Blå. Jag ”bläddrade” och fann allt möjligt spännande, alldeles för mycket egentligen, för mycket för att berätta om här och nu. Jag ska läsa lite för er ur ett stycke som bär överskriften ÖPPEN PLATS AF PARKEN, nedanför balconen och de upplysta slottsfönstren, inom hvilka festen ännu fortfar. Månklar midnatt.
DEOLÄTUS
ensam
Ännu alltjemnt musik derofvanfrån,
Och innanför de höga, smala fönstren
Gestalter, skymtande hvarann förbi
Med skuggors hastighet – ja väl ett skuggspel! –
Jag snart lystmäte fick. Hvad detta tummel,
Och spring, och fjäsk, af menniskor och toner,
I gällt upprepad kretsgång, tröttsamt är!
Ja: menskolifvets qval ståndaktigt nog
Fördrager jag; dock menskolifvets nöjen, –
De bringa allt mitt tålamod på skam.
Och har jag ej, du högtförnäma sällskap,
Mitt bästa gjort? Att i två hela timmar
Spelt roll af umgängsam, manerlig, hygglig,
Tillräckligt vara må för denna gång.
Hvad ville der jag? – Hade jag ett mål? –
Det här blev något helt annat än min dröm, det vet jag fast den är glömd, men nog var det värt att titta in i denna märkliga Fågel Blå-värld, även om vi här under midnattshimlen träffar en ganska grinig man.
Och förresten så vet jag något som Klara Johanson skrivit om Atterbom, som ytterligare kan locka mig tillbaka dit:
När du säger att Geijer var fullkomlig i en lägre klass än den där Tegnér var ofullkomlig så vill jag tillägga att Per Daniel Amadeus i min tanke var fullkomligheten i hälarna inom en högre klass än Tegnérs. Det är den svenska nationens förbrytelse att aldrig ha insett det, och den kommer aldrig att göra det. Aldrig har de bägge andra skalderna skrivit en magisk vers, en som i klang och innehåll omdelbart röjer sin härkomst ur för tanken och forskningen onåbar själsrymd. Sådana rader som Shakespeare, Keats och Shelley kunde producera. Synnerligen många av den sorten träffas inte hos någon diktare, kanske de flesta hos Goethe. Och tänk dig någon av våra poeter i stånd att ens drömma om ett idédrama så djupt och så strålande och klingande som Lycksalighetens ö! I fråga om Atterbom står jag helt och hållet på Vetterlunds sida, troligen ensam efter Erik Hedéns frånfälle. Men det är kanske den enda plats där vi kan skaka händer; Vetterlund anser t. ex. Fröding för en bondspelman…
(ur Brev, detta är riktat till Hedvig af Petersens)
Jag fortsätter att titta på katter. Jag avbildar dem och funderar över deras liv. Ni känner säkert (delvis?) igen den här gruppen som har en balkong med nät att lufta sig på. Jag vet inte om de någonsin kommer ut i det fria. Kanske, kanske inte.Liggande eller sittande så här på räcket ser de suveräna ut. Vad kan fattas dem. Någon av dem ser ut som en liten apa. Hur stor lägenhet har de där innanför? Smiter någon av dem ut ibland?
När jag tar sådana här kattbalkongbilder, tittar grannarna misstänksamt eller undrande på mig. Vad vill jag? Titta, tror jag, och möjligen någonting mer. Veta? Hålla kvar?
En annan av min bästa kattplatser är det lilla huset där den röda och den gråspräcklig-vita katten bor. De rör sig båda fritt både inne i huset, i sin lilla trädgård och på andra sidan gatan och säkert ännu längre bort. Den röda är lite svårpratad, den ligger mest och glöder och ser röd ut.
Men den spräckliga lyssnar när jag talar med den och ibland går den fram till Londi med utmanande uppsyn. Varken Londi eller jag vet riktigt hur vi ska förhålla oss. Den är mäktig också när den ligger som en stek så här på grillplattan.
I nattmörkret går jag längs parken Zrinjevac hemåt eller snarare mot spårvagnen som jag tänker ta vid Glavni kolodvor. Luften är ljum och full av dofter från parkens träd. Det går inte att veta vad jag tänker på. Minnen ilar förbi, nuet ligger där, kanske svävar någon vag plan genom huvudet.
Det finns ingen ensamhet. Jag är så nära marken. Och kanske är Zrinjevac en av dessa platser som utan att man förstår hur eller varför, ger en en känsla av förbindelse med jordens hjärta.
Tillsammans med några av mina utländska kolleger planerar jag en poesiläsning på Filozofski fakultet till nästa världsbokdag, som infaller den 23 april 2014. Jag tänker mig att det är en god idé att redan nu börja fundera över vad studenterna (och lärarna?) ska läsa vid evenemanget. Med tanke på att var och en ur publiken eller bland åhörarna förstår bara högst en handfull av språken som det kommer att läsas på, är det nog klokt att välja dikter som når fram genom rytm och ljudkonstellationer, även om betydelsen inte når alla. Därför vill jag nu be er, kära läsare, om hjälp och förslag. Just nu läser jag Carl Snoilskys böljande rytmiska rader:
Jag bringar druvor, jag bringar rosor,
jag skänker i av mitt unga vin.
På alla stigar, på alla kosor
jag slår den ljudande tamburin.
Ja, Inledningssång slutar ju inte där, men jag tycker bäst om just dessa första rader. Naturligtvis kunde man välja något mer heroiskt som Edith Södergrans Vierge moderne till exempel:
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet…
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor…
Eller någon ljudlek som Frödings Gråbergssång, Fröding har jag förresten läst alldeles för lite av, men det är en annan historia.
Nej, nu ska jag sluta räkna upp, det var er jag ville fråga. Vad säger ni, har ni tid och lust – eller är ni alltför upptagna med att ta emot den vackra månaden maj? – skicka mig några förslag?