Välkomna till ett nytt semantiskt talko – ni som har tid och lust! För någon vecka sedan kastade jag ut några förslag på ord vi skulle kunna ta i skärskådande den här gången. Aron valde då ut ordet ”essä” och eftersom ingen annan yttrade sig, så får Arons ord gälla.
Som en liten – och kanske helt onödig – starthjälp ställer jag lite frågor:
• Vad är en essä? Vad utmärker en essä?
• Hur kan man avgränsa essän från andra genrer?
• Finns det ämnen som är särskilt lämpade att behandla i essäform?
• Hur har essän utvecklat sig genom tiderna? Eller finns det kanske inga speciella utvecklingslinjer?
• Är essän en modern genre?
• Finns det några essäns mästare eller mästarinnor? En essäkanon?
På torsdag eller fredag beroende på hur deltagandet blir, tänker jag försöka sätt ihop ett slags sammanfattning av definitionerna/samtalet/diskussionen. Denna sammanfattning går det naturligtvis bra att förbättra eller ha invändningar emot.
Är det här i kommentarer man skriver sina funderingar kring orden?
Chadie: Ja, det är det. Förresten satte jag just in en länk till det allra första semantiska talkot vi hade – där kan du titta hur det såg ut då.
Jag kan inleda lite enigmatiskt: Essän utmärker sig genom att (i Montaignes anda) handla om vad som helst men också genom att inte behöva hålla sig till ämnet.
Jag har just skrivit en essä om seende (låter det pretentiöst eller vad?) och kommer att lyssna med intresse.
En utmärkt svensk essäist: Georg Klein.
I vinter ger jag ut en volym med vad jag kallar samtalsessäer. Föremålen för dessa essäer, som alltså också innehåller samtal är Anne-Marie Berglund, Gabriela Melinescu, Suzanne Brøgger, Pia Tafdrup, Nina Malinovski, Ida Jessen, Agneta Pleijel, Agneta Klingspor, Birgitta Boucht och Janne Teller.
Ur mitt förord plockar jag några rader som kanske kan vara en infallsvinkel på ordet essä:
”Lämnade i princip allt reportagearbete bakom mig. Det var en epok i mitt liv som skulle avslutas. Tjugofem år av litterära, politiska och kulturella reportage och intervjuer fick räcka. Jag blev alltmer av stugsittare och solitär. Hur fortsätta arbeta med intervjuer då? Bandspelaren hade jag givit bort och stenografi behärskade jag ej. Samtalsessän föddes i samma ögonblick jag formulerade tankar, funderingar och frågor skriftligt. Ingen hade invändningar mot formen. Den passade båda parter. Jag läste igenom hela författarskapen, ett och ett. Det kunde ta ett halvt år. Författarskapen är omfattande, flera av dem rymmer dessutom tegelstensromaner. Sedan formulerade jag frågorna och mina tankar kring böckerna. Sände iväg dem till författaren, och i väntan på svar började jag skriva på det som utgjorde själva den essäistiska stommen i mina texter. Jag menar här bokstavligt talat vad ordet essä betyder: jag försökte ringa in vad författarskapet innehöll, hur det såg ut, vad det sade mig. En essä kan aldrig vara mer eller mindre än ett försök. När svaren kom bearbetade jag dem – i de danska fallen fick jag också översätta dem – och vävde in dem i min essä. Essäsamtalet var fött. Inget märkligt i och för sig, men av läsarreaktionerna har jag förstått att formen var unik och att den gav ovanligt fördjupade inblickar i författarinnornas liv och verk. Det hade varit min avsikt. Man behöver i vår tid inte flänga jorden runt – fast de flesta tillbringar stora delar av sina liv så, i flygplatsernas avgångshallar, i väntsalar på stationer – för att skapa ett samtal, en dialog som handlar om litteratur. Metoderna har skiftat: vi har använt oss både av den vanliga postgången och av e-brev. Båda har passat ändamålet utmärkt. Liksom läsningen är en ensam syssla, ville jag att essäerna om den skulle vara det. Både i sin form, sitt utförande och till sitt resultat.”
Håkan: Kanske kan du säga något om vad du tycker gör din essä om seendet till just en essä…
För övrigt vill jag säga att en av orsakerna till att jag tycker det här begreppet är något att fundera närmare över är att jag så ofta hör tvärsäkra definitioner av detta som ibland ändå täcker helt olika sfärer. Alla vet så att säga vad en essä är, men det råder stor diskrepans mellan definitionerna. Lite parentetiskt kan jag dessutom tillägga att de större svenska dagstidningarnas kultursidor verkar ha extremt smala eller ska vi säga mediebundna definitioner av vad en essä är – ungefär i stil med ”en essä är en text som till sin utformning och sitt sätt att behandla ett ämne liknar de andra texter som förekommit på denna sida”.
Det här är inte en tvärsäker definition utan mest ett första försök att bena ut ett flytande begrepp.
Om genrer: En essä är ett mellanting mellan skön- och facklitteratur/journalistik, alltså en utredande och inte gestaltande text som ändå ska vara personlig. Den ska alltså ge uttryck för skribentens egna uppfattningar och ha en personlig stil. Det måste också finnas någon ambition i texten, det kan inte bara vara allmänt tyckande (annars skulle kanske också kvällstidningskrönikor passa in på det jag skrivit).
Om ämnen: jag håller med Malte, med tillägget att det hela bör knytas ihop på ett elegant sätt, men det är väl underförstått.
Om essäister: Jag gillar Octavio Paz, mest ”Den dubbla lågan. Om Erotik och kärlek”, som handlar om politik, historia och mänsklighet i allmänhet:
”Det kan förefalla märkligt att jag har använt den moderna politiska historien som utgångspunkt i en diskussion om kärleken. Men förvåningen upphör så snart man inser att kärlek och politik är de båda ytterligheterna av mänskligt umgänge. Den offentliga och den privata förbindelsen, torget och sängkammaren, gruppen och paret. Bågen mellan de två polerna heter personen.”
Aniara: Jag inser att det var fånigt av mig att kläcka ur mig det där om ”tvärsäker definition”. Det kan ju bara ha en avskräckande effekt – även om du tack och lov, inte lät dig avskräckas.
Jag har förstås funderat lite över essäbegreppet och här kommer nu ett första trevande försök: Etymologiskt har ordet med försök och försöka att göra, men ordet och begreppet har väl vandrat en del sedan dess, fast försökskomponenten finns där ännu.
En essä är något annat än en berättelse eller en novell. Vad kan man hitta för skiljelinjer? I en essä är jaget – även om det inte finns något uttalat jag – alltid identiskt med textförfattarens jag. I en novell eller berättelse är jaget – om det finns ett uttalat sådant – i större eller mindre grad frikopplat från författarjaget.
I en essä betraktar, beskriver eller undersöker man ett fenomen, en person, ett händelseförlopp eller något annat. En essä är besläktad med en studie, men det är kanske ändå skillnad mellan dessa två, eller det kan åtminstone vara det. En essä ligger närmare det skönlitterära än studien, tänker jag mig.
Måste en essä vara problematiserande? Jag tycker inte det – den kan mycket väl vara enbart beskrivande, ett allvarligt menat försök att beskriva någonting ingående och väl.
Finns det något att säga om själva den yttre formen? Fastän denna på ett sätt kan varieras nästan i det oändliga, så tänker jag mig att den i alla fall utmärker sig för att vara genomtänkt och välformulerad. En essä har på sitt sätt konstnärliga anspråk eller strävar i alla fall efter att närma sig en konstnärlig form. En essä är inte en samling anteckningar nedrafsade i hast på en kafferast.
Det bästa har redan sagts. Jag uppfattar essän bokstavligen som ett försök, men ett försök till vad? Ibland kanske till en vetenskaplig avhandling, ibland kanske till ett skönlitterärt verk. Det skall se ut som författarens första utkast eller ’mind-mapping’, för att använda en populär kliché, givetvis utan att det finns någon avsikt att följa upp det hela. En essä bör vara en samling av idéer – inte nödvändigtvis relevanta för ämnet -, lärda referenser till belägg och källor – inte nödvändigtvis granskade eller utvärderade – och överhuvudtaget ett slumpmässigt strövtåg med många utvidgningar genom ämnesområdet. ”Man behöver inte hålla sig till ämnet” som Malte skriver. Det är det som gör essän spänstig och spännande, ofta i motsats till en avhandling eller roman i dess vetenskapliga eller konstnärliga tvångströja.
Ett kriterium vill jag ställa upp: en essä måste vara lång. En tidningsartikel kan knappast vara en essä. DN publicerar en samling ”essäer”. Men man märker hur formatet tvingat författaren till komprimeringar och halsbrytande hopp i framställningen. En del författare (t.ex. Torbjörn Elensky) har gjort det skickligt vilket säkerligen gynnat läsbarheten. Men det är alldeles för kort, enligt min uppfattning, för att vara en essä. Någon lärd ’random walk’ finns det inte plats för. (Andra artiklar i samma serie skiljer sig knappast från vanliga debattartiklar eller recensioner.)
Någon modern genre är väl essän knappast och inte lär den ha framtiden för sig i snuttifieringens och kretiniseringens (sic!) tidevarv.
Mästare och mästarinnor finns dock många: som litet äldre exempel på fina essäsamlingar (utan att för den skull gå tillbaks till Frans G. Bengtsson) vill jag nämna samlingen ”Löjliga familjerna” av Staffan Björk från 1964 (håller än, borde få en uppföljare) och, kanske något oväntat, V.S. Naipaul: ”The return of Eva Peron” från början av 1970-talet.
Jag ser att en del av mina värda medkommentatorer dragit uppmärksamhet till sina egna verk. Utan varje jämförelse i övrigt vill jag göra detsamma: bl.a. artikeln ”Döden i Coyoacán” publicerad på Ordet 14/3 2004 hoppas jag är en essä. I vart fall är den lång.
Jag förbehåller mig rätten att radikalt ändra uppfattning när jag läst flera inlägg.
Vilka bra formuleringar! Vet inte om jag tycker att en essä måste vara vare sig lång eller hantera en problemställning. Läste just en definition av Carsten Jansen (dansk journalist och författare) att en essä behandlar ett ämne (person, företeelse, idé, etc.) ur en personlig synvinkel och precis som Bodil skriver, är berättarjaget och författaren alltid identiska och essän ställer inga anspråk på att vara vetenskapligt korrekt. Det enda tillägg Jensen har, utöver de goda formunleringar som redan framlagts är att en essä, till skillnad från en artikel eller novell inte måste leda fram till någon slutsats eller ens behandla ämnet uttömmande från olika perspektiv.
Ett försök att genom ett personligt perspektiv framföra något värdefullt om ett ämne, kanske, utan att detta behöver leda till en slutsats. Dagstidningarnas definition av essä, gissar jag med viss erfarenhet, är nog ganska liktydig med definitionen av artikel. Men, tydligen är vi inte så mycket för intellektuell debatt och öppna frågor i vårt land. (Jo, jag vet att jag tar i.)
Bodil: Kanske kan du säga något om vad du tycker gör din essä om seendet till just en essä…
… fast kanske har jag bara skrivit en artikel.
Av en essä kräver man ju något mer än av en artikel, något som är svårt att definiera, men som inte är särskilt svårt att uppfatta om man läser ett par tre bra essäer. Jag tror att det är svårt att ge en slutgiltig definition på vad en essä är just för att essäns styrka ligger i att den erbjuder plats åt det där svårdefinierbara, som sällan uppstår i en akademisk uppsats eller i en tidningsartikel. Och Bengt O. har nog rätt i att detta kräver en viss längd.
Vad som gör Georg Kleins essäer bra är att han ofta lyckas hitta en person – ofta någon han själv träffat och som han beskriver mycket levande – som gestaltar det han skriver om, hos honom stannar det inte vid abstrakta resonemang om principer. Att han för ner sina resonemang på det individuella/personliga planet gör dem inte mindre kompexa, snarare tvärtom.
Jag börjar med ett citat från DN den 10 okt: ”Efter att institutionsstyrelsen begärt in expertyttranden fick Engdahl veta att avhandlingen inte var vetenskap, utan bara subjektiv essäistik.” Läs hela artikeln på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=472060
Sedan kan man ju påpeka att essäer inte finns med i den svenska biblioteksklassificieringen.
Det får räcka för tillfället, men jag återkommer imorgon.
Aron: Nu har jag läst DN-artikeln och ryckt till lite vid uttrycket ”innovativ tomgång”. Annars är den intressant, fast jag( ja, jag har själv skrivit en avhandling i gjutform eller hur det nu var) funderar på om inte gjutformen är en etyd, en förövning eller en sidövning till annat man gör efteråt eller samtidigt, dvs skriver essäer, håller föreläsningar…
Angående etymologin så betyder ”essai” inte bara ”försök” utan även ”prövning”, vilket vad jag förstår är ursprungsbetydelsen (av senlat. ”exagium”, vägning, vikt). Så Montaignes titelval ska kanske inte bara förstås som syftande på författarens försöksvisa skrivande, utan också på den prövning han utsätter sina ämnen för. Och någonstans mellan dessa två definitioner hör kanske alla essäer hemma?
Nu finns här redan en hel del intressant och upplysande skrivet under inlägget. Någon skulle kanske tycka att allt nog är sagt, men det tror jag ändå inte.
Jag skulle vilja pröva gränserna för begreppet lite mer. När jag läser kommentarerna här ovanför, får jag ett intryck av att det ligger något av bibetydelsen ”av god kvalitet” i ordet essä. Kan essäer inte vara dåliga eller – sagt på ett annat sätt – är de inga essäer då?
En annan fråga: Hur avgränsar man essän från kåseriet? Består skillnaden dem emellan främst i att essän är allvarligare i sitt syfte, mera djuplodande och längre?
Jag har just pratat med en väninna, Lisbeth, som gav mig den här norska definitionen:
En essä skiljer sig från en vetenskaplig uppsats genom att det är en öppnare text. Tankeprocessen står i centrum och det står skribenten fritt att kasta ut tankar och diskutera dem utan att komma till en slutsats. En essä saknar konklusion, skribentens hypoteser behöver inte redovisas, bekräftas eller motbevisas.
Jag skickar länken till den här diskussionen till henne, så får hon protestera om jag citerat felaktigt. Lisbeth påpekade i förbifarten att engelskans ”essay” är en synonym till ”(vetenskaplig) uppsats”, men att man i Norge och Sverige knyter an till den franska traditionen.
Bodil, världen är full av dåliga romaner, uppsatser och förmodligen även essäer. Tänker man sig essän som en humanistisk uppsatsform bör den i alla fall vara genomarbetad och korrekt när det gäller citat och källhänvisningar. För mig känns kåseriet som en väldigt avlägsen släkting till essän, främst av de skäl du nämner. Likheten är väl främst att språket och stilistiken har en mycket mer framträdande roll än i mer formellt upplagda texter.
Tror jag.
Jorun: Nu är jag störande dum på teknikens område – jag kommer inte åt texten du räcker mig (och andra).
Klicka på ”Life de Luxe » Bloggarkiv » Om bananflugor” så hamnar du rätt.
Aron: Tack.
Jorun: jag vill nog i alla fall bita mig fast vid det där om essäns ”inneboende höga kvalitet”. ”En dålig roman” låter mycket naturligare (för mig) än ” en dålig essä”. En roman kan vara bra eller dålig, men en essä är en essä och är den dålig så är den nog ingen essä. Tja…
Jag undrar om vi nu kommit till en punkt i kommentarstråden då man kan få vara litet extra fånig utan att direkt sabotera det hela? Jag är nämligen angelägen att få citera vår säkerligen störste nationalskald som inte hade några högre tankar om essäskrivandet eller överhuvudtaget om det som inte var lyrik även om han, från sin upphöjda ståndpunkt, manade till en viss tolerans:
Döm ej så hårt
prosans skribent såsom trång!
Livet är kort,
konsten att dikta är lång.
Något är dikt
ock i en formlös *roman*
Är det vår plikt
tillstå en viss liksom plan.
—
Mästra går an,
yrka: Lyrik, s’il vous plaît!
– Se om du kan!
Tror jag, det blir en *essay*.
Peter Englund delar upp texterna på sin hemsida i essäer (längre texter) och krönikor (kortare texter). Så nog ligger det något i detta med längden på texten.
T. W. Adorno in Der Essay als Form:
”der Gedanke schreitet nicht einsinnig fort, sondern die Momente verflechten sich teppichhaft. Von der Dichte dieser Verflechtung hängt die Fruchtbarkeit von Gedanken ab. Eigentlich denkt der Denkende gar nicht, sondern macht sich zum Schauplatz geistiger Erfahrungen”
Förbindelse även till romantikens idé om fragmentet som innefattar helheten.
en essä är nog ofta ett sätt att piska sina tankar och funderingar om ett visst ämne, tills de förvandlas till något man själv inte vet vad det är…det är ett sätt att filosofera om något som man oftast skulle kunna skriva på en enda sida…osv…..har tyvärr inte tid att fortsätta…….hälsningar