Guldfisken under pausträdet

träd

För snart tre år sedan satte jag mig ner här i gräset under pausträdet med penna och skrivblock i händerna. Jag lät andra mer erfarna personer råda mig om hur saker och ting går till eller bör göras ”i bloggosfären”. Och jag följde ganska många av råden, åtminstone för en tid. Det var en märklig upplevelse att plösligt nå utanför det egna skrivbordet och utanför den egna invanda kretsen, kretsen av människor vilkas ansikten och kroppsrörelser jag kände och vilkas förflutna jag kände till, åtminstone delvis, människor som jag gjort saker tillsammans med och som jag hade en mängd olika band till. Men den där dagen i april när jag satte mig under pausträdet, satte jag mig också utanför den här lilla världen och hit har jag sedan återvänt för en stund då och då, ofta dagligen. Efter ett tag började jag bli närmare bekant med människor jag aldrig sett i verkligheten och undan för undan blev det fler. Några har jag sedan efter en tid också träffat i verkligheten och det har blivit som med ”de vanliga riktiga vänskaperna från förr”. Annat som hände var att jag involverades i samarbeten med människor som också satt under sina pausträd och skrev och tänkte och ibland hittade jag på egna små ”projekt” som jag med milt våld drog in andra i, som till exempel mina ”semantiska talkon”. Nu är det ganska länge sedan jag var med i något sådant – åtminstone om jag bortser från en viss kollektiv adventskalender – men det ska väl kunna bli nya tag, har jag tänkt mig. Snart är det dags för ett Oder-Neiße-projekt som kanske kan flöda ut i ett större flod- eller vattenprojekt. Fast sådant kan man aldrig veta i förväg. Det kan också stanna vid en blick ner från bron i Frankfurt.

Det speciella med det här mediet är att man då och då genom tillfälligheternas lyckliga spel kan slå an en sträng hos någon man inte ens vet att han eller hon finns och att detta ibland kan föra till något mer, ja, vissa gånger till mycket mer. Jag har fjärrträffat människor vid ruinen av Hagatorpet i skogen här bakom, via Angelo Branduardis sång om vattenloppan (La pulce d’acqua), genom älgristningarna vid Dalbergsån, över en dikt av Erich Fried, via några rader om Sartre och De Beauvoir, genom en text om sjön Stechlin. Och alla Zagajewskidikterna jag läst under trädet har till sist fört mig ända fram till diktaren själv. Och inte hade jag idag väntat på den stundande publiceringen av min Borchertöversättning om jag inte börjat med att för något år sedan provläsa ett par av novellerna här. Texterna om Else Lasker-Schüler och Klara Johanson fortsätter att skapa nya möten.

Under en ganska lång tid, kanske till någon gång i höstas, såg jag det här pausträdslivet som någonting som åtminstone på ett visst sätt låg utanför den vanliga tiden. Så här skulle det fortsätta, tänkte jag. Visst hände det att någon röst tystnade eller gav sig av från denna nåbarhetens sfär, men de flesta var kvar och nya dök upp. Och inte gick det att se att vi alla blev äldre från år till år, fast i det vanliga livet var det förstås så och gränserna var ju inte helt täta, så lite av tidens gång blåste också in under trädet. Jag läste många vackra texter – jag glömmer aldrig den om Agnesbründl, en gammal kultplats någonstans utanför Wien eller den om en resa längs Oder, där jag lustigt nog själv var med i verkligheten. Jag läste texter som lärde mig saker om att beskära olivträd eller glädjen med suddiga bilder eller om att flytta in i en liten lägenhet någonstans på den luxemburgska landsbygden, om komplicerade släktträd i Transsylvanien och mycket mera, alltsammans saker som fick min värld att bli vidare och genomluftad av nya tankar. Nog hade mitt livet varit bra mycket mindre ”krausigt” om det inte hade funnits sådana här snoddar genom etern. Och under texterna pratade vi med varandra och ibland blev de här samtalen något som sträckte sig långt långt bortom den ursprungliga texten. Jag skrev och skrev. Mycket var minnesanteckningar från läsningar eller citat ur böcker jag läst. Bloggen – jag hade egentligen tänkt undvika det här ordet, men det är visst inte så lätt – blev till ett slags läsdagbok, ett ställe där jag sedan kunde hitta saker jag läst eller sådant jag tänkt om det jag läst, ett slags litet bibliotek för mina tankar och för mina möten med texter.

Så småningom, kanske var det under förra året, har bilden eller fotografiet kommit att bli mer betydelsefull för mig här. Kameran har blivit ett allt viktigare verktyg. Kanske beror det på påverkan från dem i den här världen som jag läser eller tittar hos – kanske beror det åtminstone till en del på strömmen av vackra bilder från Bad Reichenhall. Eller har jag hittat ett sätt att förbinda text och bild närmare med varandra?

Under de första två åren – ungefär – hade mina tätaste bloggförbindelser med utlandssvenskar i till exempel Berlin, Wien, Luxemburg och Paris, men någon gång under senare hälften av förra året inträdde ett slag ommöblering, ja, inte så att de gamla förbindelserna bröts, mer än i något undantagsfall, men undan för undan började jag komma i kontakt med människor i andra länder som har något band till Sverige och som skriver på svenska fastän det inte är deras första språk eller som skriver på engelska men också förstår svenska eller som helt enkelt kommunicerar genom bilder. Jag är plötsligt närmare England, Rumänien, Bayern och – Berlin igen fast på ett nytt sätt. Och närmare Battipaglia i Syditalien av ännu märkligare skäl. Dessutom har jag hittat en ny väg till Polen.

Under den allra sista månaden har situationen på ett åtminstone skenbart dramatiskt sätt förändrats. Två av dem jag läst intensivast har lämnat det här flödet. Jag kan inte längre ”titta efter vad de tänker eller säger”. Det känns underligt och det är inte roligt, men det är ju precis som i livet och det var naturligtvis naivt av mig att tro att det skulle gå att skapa en evighet så här. I alla fall väver jag vidare på min skrivväv ”för att vi skriver eftersom ett enda liv inte är nog för oss”. Det är Cervantes som säger detta.

Det här skrivandet är också ett stöd för minnet – som ibland blir grumligt om det lämnas att leva sitt eget skumma famlande liv – och en korg för minnen, ett fostrande och tuktande av skrivandet och tanken. En frihet – ja faktiskt. Men också en fångenskap. Jag är en liten orange guldfisk av plast i den här världsrymden som väl kunde rymmas i ett glasklot av en fotbolls storlek, som man, om man vill, kan fylla med vatten, och i den simmar jag-fisken med en tunn nylontråd om magen, en tråd vars andra ände är fästad vid en luftfylld glasbubbla, som håller mig uppe så att jag inte blir liggande på botten.

fisk

17 tankar om “Guldfisken under pausträdet

  1. Jag ser nu att du skrivit något liknande, fast med en helt annan riktning, hos dig. Kanske kan man ändå uppfatta min avslutande guldfisksfundering som något uppgivet, men där bedrar nog i så fall skenet. Guldfisken bär Cecchis oändlighet – som finns i ett inlägg ett par steg härifrån – med sig in i allt det som eventuellt kan ses som en fångenskap eller bundenhet. Det här är – utan ny dräkt – början på fortsättningen.

  2. Gott nytt år och tack för all läsning jag har fått ta del av under året som gick!Det har varit lärorikt.

    Också jag har börjat med bilder på min blogg och det är nog du som har inspirerat mig. Jag tvingade någon med datakunskap att lära mig hur man skulle göra och plötsligt gick det! Det är något speciellt med bilder i bloggen. I år kanske jag tar med mig kameran mer än jag brukar.
    Min blogg har ju inte ett så specifikt tema som din och jag har inte inriktat mig på att bli så ofta läst. Just nu har jag många träffar men få kommentarer och det känns ju lite som att skicka ut meddelanden som aldrig får några svar. Men för mig som inte håller på med något aktivt författarskap så är bloggen det som håller skrivande i gång. Jag får vara nöjd med det.

    Jag ser fram emot ett nytt läsår!
    Kristina

  3. Tack för en fin text. Ordet, en hornsimpa i akvariet, tystnar men gläder sig åt de kvarvarande guldfiskarna.

  4. Kristina,
    tack och god fortsättning på det nya året. Jag har sett att du börjat visa bilder hos dig också. Som du kanske anar hör jag till de där tysta besökarna hos dig.

    Bengt,
    hornsimpa? Kanske något att skriva om. Jag får väl inbjuda dig som gästskribent här då och då. Ja, det gör jag.

  5. Det känns så gott, Bodil, att du fortsätter med att skriva och visa bilder under pausträdet och jag önskar dig såväl en god fortsättning därmed, som en god fortsättning på det nya året. Dina texter och bilder hör till min vardags glädjeämnen.

  6. Tack, Agneta,
    du vet ju att du är en av mina absoluta favoritläsare och kanske känner du igen ett ställe i texten här ovanför som antyder hur du och jag träffades…

  7. Ja, ja… var och en av medlemmarna i Pausträdets fanklubb har nog sitt ställe där hon/han hittade hit en gång. Mitt har med vatten att göra. Och det var Bodil som inspirerade mig att börja blogga också. Så även jag fick uppleva detta med att slå an en sträng hos någon – man får plötsligt en reaktion, ofta helt oväntat. Det är den stora skillnaden om man jämför bloggvärlden med att skriva en vanlig dagbok. Dagboken svarar inte. Bloggläsaren svarar och ibland leder svaret till något helt annat… Det tycker jag är fantastiskt.

    Jag har inte så många dagliga ritualer. Att läsa hos dig, Bodil, är en av dem få. Vad skönt, att du och Pausträdet finns! :-)

  8. Keri – blubb – jag får inte glömma att jag är en guldfisk av plast; du vet vad vi har framför oss: Oder eller/och Neiße, eller hur? Och sedan finns det ju fler floder…

    Även om det finns en passage i ”Effi Briest” där någon säger att vatten skiljer människor åt (jag hittar inte stället nu), så tror jag nog att det snarare förbinder.

  9. Javisst, Bodil, det gör det! Men bara, om man bygger broar…

    Det fanns en gång en välkänd sång sjungen av en välkänd DDR-rockband: ”Über sieben Brücken mußt du gehen”. Men vad nästan ingen vet – [sångtexten](http://www.dw-world.de/dw/article/0,2144,2458603,00.html) hade ursprungligen en kärlekshistoria som bakgrund. En kärlekshistoria som förde över floden Oder….

  10. Så har jag då äntligen en lugn stund då jag kunde ta mig hit, och det värker i det amputerade benet! (Bloggen)
    Ja, Bodil, vi har haft otroligt mycket kul ihop – allihop.

    När jag läste din text här så ångrade jag bittert (håller på att skaffa mig en trettiotalsvokabulär, för skojs skull) att jag slutade skriva dessa brev, eller flaskposterna som Agnes talar om i sitt bokslut.
    Så dumt! tänker jag med, varför kan inte saker fortsätta i evigheter?

    Fast roligt att du kommer utåt bortåt med andra språk och andra länder! Det har jag alltid känt här hos dig, du har en annan läsekrets, vad heter killen jag gillar nu igen… Han som alltid skriver tre punkter istället för en, och som har helt andra men lika riktiga eller bra eller vad det nu är, svar på moralfrågor?

    Och så länge det känns så så tant mieux!

    Jag kommer i alla fall tillbaka hit och jag räknar även med att vi ses på andra ställen!

    Karin, f d Royal H.

  11. Hej Karin,

    jag tror du menar Sejfo. Han har inte varit här på ett tag nu, men då och då hör jag av honom längs andra vägar. Nu minns jag hur ni två brukade veckla in er i långa dialoger som ofta ringlade sig en bra bit bortom den munsbit som först slängts ut.

    Titta gärna in här ibland, man vet ju aldrig vilka nya konstellationer som kan uppstå vid sådant tittande.

  12. Nu har jag genom omvägar fått reda på att någon saknat mig…förlåt mig mina damer…apropå punkter, det är väldigt olika..ibland är det fler än bara tre och ibland ersätter de något kommatecken här och där….jag har på något sätt inte insett att jag för länge sen utvecklat något slags eget dataspråk….men det käns roligt ändå….att kunna ha ett ställe där man bara kan skriva hur som helst utan att tänka på alla regler…jag har nog av dessa på min arbetsplats.

    Jag kan inte riktigt säga varför jag varit borta trots att jag saknat diskussionerna i Bodils blogg….se det som om killen haft annat att tänka på…eller så har han inte riktigt känt sig ”hemma” för att kunna hitta inspiration till olika saker i livet….som en gång Herr Polgar sa: Die Fremde ist nicht Heimat geworden, aber die Heimat Fremde….na ja, jag kanske då och då pendlar mellan dessa två världar utan att riktigt kunna hitta den ro jag letar efter.

    Hur som helst så har hela förra året varit fyllt av lycka och glädje i mitt liv….det är med säkerhet det bästa året för min del sedan jag lämnat mitt hemland ’92….kan inte minnas något negativt som hänt mig…helt otroligt men sant…..och ärlig och öppen som jag är så tror jag faktiskt att det beror på att jag blivit mer religiös och börjat alltid tacka Gud för allt i livet…na ja, hur som helst så är jag tacksam för ett sådant underbart år..och det tackar jag Gud förstås, hmm……

    Na ja, jag ville inte säga så mycket mer just nu förutom att jag hoppas kunna titta in då och då i framtiden……det är alltid skönt att veta att någon saknat en….hmm, skönt det där om moralfrågor..jag minns inte ett ord av det jag skrev……men sådan är jag nog..impulsiv och spontan…….har hittills skrivit otroligt mycket i livet, dikter och dylikt utan att själv ha något av det…men det räcker för mig att veta att någon annan har det och att någon annan haft någon nytta av det……na ja, auf wiedersehen, eller auf wiederhören..eller auf wiederschreiben…hur ni vill……

  13. Roligt att se dig igen, Sejfo! Och ännu roligare att höra att allt är väl och att du blivit religiös!
    Det är jag med. Ibland alldeles väldigt och ibland lite mindre, men på botten finns det där, något som sträcker sig bortom orden. Och oftast är det väl tacksamhet, det håller jag med om.

    Själv har jag slutat blogga men kanske ses vi här då och då – Hoppas jag! Auf widerseehn, au revoir a bientot! Rubbet i den vägen!

    Karin

  14. I korthet tror jag att ett problem med avsaknaden av kommentarer är att det som förbistrosande läsare ser inte alltid är helt intressant om man t.ex. inte känner bloggaren väl rent personligen eller det kan ibland vara svårt att ens ha några kommentarer, det kan vara för främmande eller helt enkelt inte mycket man kan tillägga. Som läsare (och kommentator) är det ju också viktigt att det finns möjlighet till en kommunikation, en inbjudan på någorlunda lika villkor. Det här är ju en relativt ny textform, vars format kanske inte alltid hittar rätt. Vi får se. Det finns ju även litteratur av den traditionella sorten som helt utesluter läsarens kreativa medverkan. Märk nu att jag talar helt generellt här, inte om Pausträdet!

Kommentera