Meta – med särskild hälsning till Bengt

En kommentar från Bengt under klosterapotekstexten igår kastade mig plötsigt sju-åtta år tillbaka till tiden. Så här skrev han:

Bodil, jag är så glad att återigen få en glimt av vad du kallar din ”odrägliga” sida – en av dina bästa sidor.

Och i ett nu förflyttades jag tillbaka till tiden då pausträdet var nyfött eller i alla fall ungt. Ja, hela mitt hörn av bloggvärlden var ungt då, åtminstone såg det ut så för mig. Det var som att lära sig tala på nytt, allt var oprövat, så jag prövade hejdlöst och kanske även skamlöst och var säkert ibland just odräglig. Vem skulle jag idag få med mig på ett semantiskt talko? Och skulle jag alls våga mig på en sådan sak? Se här det något beskäftiga och ”lillgamla” anslaget till det första talkot! Men nog hade vi kul! En del av texterna som uppstod i det samlade kommentarfältet läses fortfarande ganska ofta, det kan jag se i min statistik. Oöverträffat i sitt slag är nog samtalet där vi försökte definiera vad en essä är.

Vi hade många andra samarbeten och gränsöverskridande textaktiviteter, som ibland tog mycket energi, så mycket att man någon gång kunde undra om man höll på att lämna ”det verkliga livet”. Men nu är den tiden sedan länge förbi. Kanske blev vi vuxna, men det där med att bli vuxen är ju en ambivalent sak och att lämna barndomen helt och hållet kan vara svårt. Vi som skrev tillsammans har skingrats, vårt Pangea har flutit isär (aj, här slirar jag visst in i sentimentalitet, men för mig är sentimentaliteten också en lekplats för fantasin). Några tog död på sina världar – klokt eller ej – andra har valt sina fasta fåror. Åter andra är kanske kvar ungefär där de var, men man kan inte vara tillsammans utan andra, man kan inte vara ensam kvar i gemenskapen.

PS Det här är ett slags litet torrt PS till min ”blogghistoriska” text Guldfisken under pausträdet, som kom till för ungefär fem år sedan i en ännu ”naiv tid”, då jag kunde känna ett slags sorg över den försvunna eller i alla fall uttunnade gemenskapen.

Eller men vad då? Come on let’s twist again!

6 tankar om “Meta – med särskild hälsning till Bengt

  1. Intressanta och roliga tillbakalänkar, Bodil! Jag tror man måste odla och upprätthålla sin naivitet, för att inte fastna i sina fasta fåror. Som Svenska Akademien sjunger. ”naivitet, min styrka och min svaghet”…
    För övrigt vill jag bara varna alla med knäproblem att försöka hänga med Chubby Checker!

  2. Ja, tänk Lennart, på den tiden kände vi inte varandra! Nu tycker jag ju på något sätt att jag ”alltid” har känt dig och känt till vad du skriver.

    Londi gillar förresten ”Let’s twist again”, men hon dansar på eget sätt.

  3. Tack för hälsningen. Trevligt med litet bloggnostalgi. Men nog hade vi roligt på den tiden. ”Bloggplock” var kul men alltför arbetskrävande i längden. Din ”talko” och litterära diskussioner var stimulerande och lärorika.

    Bloggandet har förändrats. Många menar ju att det håller på att dö ut. Kanske är det så. Det blir väl ofta monologer numera med mindre ”interaktivitet”. Jag saknar de gemensamma projekten. De förhålandevis få kvalitetsbloggar jag regelbundet läser finner jag fortfarande intressanta. Några har jag droppat, bara någon enstaka har tillkommit.

    Har svårt att få styr på mitt eget skrivande. Vill egentligen skriva mera ambitiöst men lusten räcker inte riktigt till och mina ”fackgebit” har jag i stort sett tröttnat på liksom, antagligen, mina läsare också.

    Men vi kör väl ett tag till. En eller annan odräglighet från din sida piggar alltid upp tillvaron.

  4. Hej Bengt,
    ja, ”Bloggplock” var det jag letade efter i minnet. Ja, det var himla roligt, men man storknade på kuppen. ”Lite” egotrippat kommer jag nu ihåg hur jag lät deltagarna ligga på varandra i en grop ”utklädda” till vildsvin. Jag vet inte vad det var för ett lärt samtal vi förde, men jag minns oss som vildsvin.

    Ja, det har förändrats, fast nu ser jag att samtidigt som jag smäktande jämrar mig här, så pågår det något sådant där upplivande gemensamt hos Gunnar. Där ser jag!

    Egentligen tänker jag fortsätta ”för alltid”. Jag tycker mycket om sällskap, men ensamheten kan också vara ett gott sällskap.

    Vad gäller ”fackgebit”, så har jag väl också tappat stinget lite, men i stället skriver jag om annat, om det jag ser och hör här. Och jag tycker om att ta bilder – och att visa dem.

    Jag har för mig att vi skulle göra något med Europas floder en gång i tiden, men det var nog Karin som var den drivande där. Vi får väl se, kanske ändrar sig allt på ett oväntat sätt.

    Hoppas maj är vacker i Wien.

  5. In Sievering grünt schon der Wein

    Dom lär nog ha blommat ut när jag kommer ner på söndag efter ett tvåveckors upphåll i ”The Capital of Scandinavia”…

Kommentera