Här lever vi nu i lindens månad, lipanj, och lindarna blommar i kapp med sig själva och överallt där vi går strömmar en nästan bedövande sötma ner över oss och sveper in oss i en tät doftväv. Särskilt magisk är doften under sena ljumma kvällar, när vi inte alls ser att det är under lindar vi går.
Det surrar av humlor och bin uppe i kronorna och livet skiftar fram och tillbaka mellan lövgrönt och blomgrönt.
På nordiska akvarellmuseet i Skärhamn pågår denna sommar en utställning med akvareller av Emil Nolde. Jag har – förstås – inte varit där men jag kan ändå visa er en bild därifrån (och kanske kommer jag dit):
Helles Meer (Segler und Dampfer)
Här är en utblick från museet från när jag var där i slutet av augusti förra året:
jo då, medges, detta är ännu en bild från tiden då min kamera hade den där blå blicken
Igår avslutade jag litteraturkursen ”Från Rökstenen till Strindberg” och för denna allra sista gång hade jag tryckt upp några avsnitt ur Ett drömspel, som jag fördelade bland studenterna. De fick tio minuter att läsa in sig och gå in i rollerna. En omöjlighet, javisst, men det omöjligas konst stod öppen också för oss. Så vi spelade. Ja, jag fick plötsligt en roll, eftersom det fattades en skådespelare för den. Jag var Officern i avsnittet som följer här:
[Nu bortlyftes väggen till gula huset. Man ser tre skolbänkar med gossar på; bland dem sitter Officern och ser orolig och bekymrad ut. Magistern med glasögon, krita och rotting, står framför dem.]
MAGISTERN: [till Officern] Nå, min gosse, kan du säga mig nu hur mycket är två gånger två?
OFFICERN: [blir sittande; letar med smärta i sitt minne utan att finna svaret].
MAGISTERN: Du skall stiga opp när du blir frågad.
OFFICERN: [plågad, reser sig] Två … gånger två … Låt mig se! … Det är två två!
MAGISTERN: Jaså du! Du har inte läst över din läxa!
OFFICERN: [skamsen] Jo det har jag, men … Jag vet hur det är, men jag kan inte säga’t …
MAGISTERN: Du ämnar svänga dig! Du vet det, men kan inte säga säga’t. Kanske jag ska hjälpa dig!
[Han luggar Officern.]
OFFICERN: Å, det är rysligt, det är rysligt!
MAGISTERN: Ja det är rysligt att en så stor gosse inte har ambition …
OFFICERN: [pinad] En stor gosse, ja, jag är ju stor, mycket större än de här; jag är fullvuxen, jag har slutat skolan … – [Liksom vaknande.] – jag är ju promoverad … Varför sitter jag då här? Är jag inte promoverad?
MAGISTERN: Jo visst, men du ska sitta och mogna, ser du. Du ska mogna … Är det inte rätt kanske?
OFFICERN: [tar sig för pannan] Jo, det är rätt, man skall mogna … Två gånger två … är två, och det skall jag bevisa med ett analogibevis, det högsta av alla bevis! Hör nu på! … Ett gånger ett är ett, alltså är två gånger två två! Ty det som gäller om det ena gäller om det andra!
MAGISTERN: Beviset är alldeles enligt logikens lagar, men svaret är orätt!
OFFICERN: Det som är efter logikens lagar kan icke vara orätt! Låtom oss pröva! Ett uti ett går en gång, alltså går två uti två två gånger!
MAGISTERN: Alldeles rätt enligt analogibeviset. Men hur mycket är då en gånger tre?
OFFICERN: Det är tre!
MAGISTERN: Följaktligen är två gånger tre också tre!
OFFICERN: [eftertänksamt] Nej, det kan inte vara rätt … det kan inte … eller också … [Sätter sig förtvivlad.] Nej, jag är inte mogen än!
MAGISTERN: Nej, du är inte mogen på långt när …
OFFICERN: Men hur länge skall jag sitta här, då?
MAGISTERN: Hur länge här? Tror du att tid och rum existerar? … Antag att tid existerar, då skall du kunna säga vad tid är! Vad är tid?
OFFICERN: Tid … [Tänker.] Jag kan inte säga’t men jag vet vad det är: Ergo kan jag veta hur mycket två gånger två är utan att jag kan säga det! Kan magistern säga vad tid är?
MAGISTERN: Visst kan jag det!
ALLA GOSSARNE: Säg det då!
MAGISTERN: Tid? … Ge mig si! [Blir stående orörlig med fingret på näsan.] Medan vi tala flyr tiden. Alltså är tiden något som flyr medan jag talar!
EN GOSSE: [reser sig] Nu talar magistern och medan magistern talar, så flyr jag; alltså är jag tiden! [Flyr.]
MAGISTERN: Det är alldeles rätt enligt logikens lagar!
OFFICERN: Men då är logikens lagar galna, för Nils som flydde kan icke vara tiden.
MAGISTERN: Det är också alldeles rätt enligt logikens lagar, fastän det är galet.
OFFICERN: Då är logiken galen!
MAGISTERN: Det ser verkligen så ut! Men är logiken galen, då är hela världen galen … och då skall själva fan sitta här och lära er galenskaper! … Är det någon som bjuder på en sup, så ska vi gå och bada!
OFFICERN: Detta är en posterus prius eller bakvända världen, ty man brukar bada först och ta badsupen sedan! Gamla stofil!
MAGISTERN: Doktorn ska inte vara högmodig!
OFFICERN: Officern om jag får be! Jag är officer, och jag begriper inte varför jag sitter här och tar ovett bland skolpojkar …
MAGISTERN: [lyfter fingret] Vi skulle mogna!
°°°°°°°°°°°°°°°°°°
Efter lektionen hände något intressant och överraskande. Tre studenter stod kvar i dörren och tittade förväntansfullt åt mitt håll och så sa de med ivriga röster, lite i mun på varann: ”Kan vi inte starta en teatergrupp?” ”Till hösten”, fortsatte den ena. Jag tänkte efter en sekund och så sa jag ja. Vi kan spela Strindberg i höst och nästa vår och längre fram. Det får bli Zagrebs Intima Teater.
Det är en vanlig försommarmorgon. Det är måndag i den sista undervisningsveckan; sedan kommer tentamensperioden på ett par veckor. Lite hektiskt är det, men det märks inte så här på morgonpromenaden. Londi går och nosar och jag strosar eller släntrar fram.
Så möter vi Val eller snarare är det väl så att Londi möter Val. Det är hans familj som har fläktaffären i bottenvåningen på huset där vi bor.
Mötet blir kort.
På vägen in igen försöker jag att ta en bild av svalboet, som sitter på lampan i entrén, med svalor i, men det lyckas förstås inte. De flyger förbi strax ovanför mitt huvud.
Jag tar en närbild på själva boet i alla fall och funderar lite över mötet mellan materialen:
Under den gångna våren strejkade de inhemska lektorerna (alltså inte professorer, docenter och utländska lektorer) vid den filosofiska fakulteten här vid Zagrebs universitet. De strejkade för att utbildningsdepartementet hade brutit sitt löfte om en löneförhöjning (de flesta av dem jobbar extra eftersom den nuvarande lönen är mycket låg). Löftesbrottet var flagrant, pappren var underskrivna, men ändå lät man ifrån det hållet meddela att det inte var läge för en löneförhöjning, att man skrivit under struntade man helt fräckt och översittaraktigt i.
Strejken pågick i fem veckor och gång på gång hette det från departementshåll att ”om ni går tillbaka till arbetet, ska vi ordna saken”, men visa av skadan trodde lektorerna (och knappast någon annan heller) på detta. I slutet av den femte veckan bestämde man sig för att utvidga strejken, även andra lärarkategorier skulle gå med. Då fick departementet plötsligt kalla fötter och meddelade att lektorerna skulle få sina krav tillgodosedda. Strejken avblåstes och nu hoppas att man att en högre lön (det är inte fråga om någon hög lön) ska komma i juni månads lönekuvert. En del är misstänksamma och säger: ”Jag tror det inte förrän jag ser det med egna ögon.”
En för mig obegriplig sidoeffekt av strejken har nu visat sig och jag börjar undra om jag egentligen vet vad en strejk är för något. I alla fall är det så här: De lärare som strejkade under våren anmodas nu att arbeta en vecka extra ”för studenternas skull” och alla undervisande lärare måste erbjuda ett tredje tentamenstillfälle (normalt är det två per kurs) för alla sina studentgrupper. ”För studenternas skull.”
°°
PS Ny text i Salongen.