På nordiska akvarellmuseet i Skärhamn pågår denna sommar en utställning med akvareller av Emil Nolde. Jag har – förstås – inte varit där men jag kan ändå visa er en bild därifrån (och kanske kommer jag dit):
Helles Meer (Segler und Dampfer)
Här är en utblick från museet från när jag var där i slutet av augusti förra året:
jo då, medges, detta är ännu en bild från tiden då min kamera hade den där blå blicken
Ångaren tycks brinna, och då kan man få för sig att seglarna är den flyende besättningen.
Jag kommer att få nöjet att få recensera utställningen i SvD, men det dröjer lite, det blir någon gång i midsommar när jag ändå åker till Västra Götaland. Jag ser fram emot detta.
Emil Noldes akvareller av blommor tycker jag är helt fantastiska!
Ja, ångan är verkligen mycket kraftig, vem vet vad de eldar med – om det nu inte är själva båten som brinner, som du säger, Jens.
Anna,
det låter som attraktiv uppgift, fast säkert krävande. (…) Och Skärhamn i sig är ju en underbar plats.
Och på detta Skärhamns museum kan man tydligen få sig en guidad tur av herr Carl Otto Evers, en gång konstnärlig ledare för den experimentella Teater Fem i Göteborg, där undertecknad en gång innehade en obefintlig roll som Mig Själv.
”It all connects” (E M Forster)
Tillåter mig att erinra om diskussionen om ”Brinnande ångbåt” på denna eminenta blogg i början av 2010.
”Hos Nolde kan man lära känna all de fel en konstnär kan begå” …(som Asger Jorn så riktigt uttryckte det).
…och ja, det glömde jag att säga: Idag hade han ju blivit kallad en ”nazikramare”, but it´s allright for some…
Gunnar,
att inneha en obefintlig roll kan säkert vara nog så prövande.
Ja, Bengt, jag tänkte också för ett ögonblick på Marcus Larsons ”Brinnande ångbåt” som jag försökte visa upp här som annat en miniatyrbild, men Göteborgs konstmuseum svarade nej på frågan om jag fick visa upp den större versionen jag lånat till mig. Jag har den fortfarande i min dator.
Den som i god mening ligger nära Nolde är nog vår egen Carl Kylberg. Samma röda solnedgång, men mindre tomatsoppa och betydligt fastare strukturer.
Du minns nog originalet (i Göteborg) fastän reproduktionen, som alltid, är en blek kopia.
http://www.flickr.com/photos/renaud-camus/4935622815/
Jag tycker nog inte det är så särskilt likt, förutom att solnedgångar gärna är röda. Och det där ”vår egen” låter lite främmande för mig.
Båda var färgens och känslans romantiker. Tyvärr var det lite för mycket av blut und boden i Noldes fall. Vilket inte hindrar att han gjort fina bilder.
”vår egen” låter främmande, men Noldes nazi-anslutning kan man förbigå?
Solnedgångar? Dubbla med Monet, Turner, och de gamla holländarna. Inte mycket rött där.