Radnička cesta – kontraster

Den här bilden tog jag i oktober förra året, kanske känner ni igen. Jag tror det var en lördag, för man arbetar nästan oavbrutet på det här bygget. På helger och i mörkret under sena kvällar ser man kranarna svänga hit och dit och man hör arbetets gnissel och dunkande.

Nu står flera av de stora huskropparna färdiga eller åtminstone nästan färdiga och en TV-skärm sprider underliga budskap om grönt guld rakt ur den ena väggen.

Men Radnička cesta har två sidor och på den ”andra” sidan lever fortfarande dinosaurierna – ni ser dem sträcka fram sina gröna halsar överst till höger.

Här är gatan fortfarande byväg och ett stenkast längre upp löper en lerig väg ut bland smutsiga, förfallna fabrikslokaler. Ibland, ganska ofta egentligen, ser man några små färgklickar i allt det gråbruna. Det är zigenarbarn som knatar fram med små bylten dinglande från axlar eller händer. De bor någonstans där inne i något obeskrivligt.

Klarbär

När vi inte går under lindar och catalpa går vi ofta under klarbärsträd. Vi går under gröna tak med punkter av solgenomlysta röda klot.

Klarbäret hör för mig ihop med min barndoms småländska somrar. Det fanns en buske invid den ena väggen på Greta Anderssons hus i den lilla byn Ingeryd, som ligger ungefär mitt emellan Gränna och Jönköping. Vi hyrde huset om somrarna och under några år var detta paradiset för mina syskon och mig, kanske också för våra föräldrar. Kanske allra mest för mig, sådant är svårt att veta. Ingeryd var sommaren. Och även om klarbären var sura, så var de de vackraste av alla bär och frukter.

Här tror jag att de kallas ”višnja”, fast kanske är det namnet för alla surkörsbär. Flickor kan heta Višnja här, fast det verkar inte vara något särskilt vanligt namn.

Londi ratar klarbären, hon äter bara söta körsbär och dem måste vi köpa. Men jag äter varje morgon av de nedersta grenarnas klara klara bär.

Ales Razanau: Solen har gått ned

När jag valde ut böckerna som jag skulle ta med mig hit försökte jag hitta ett tungt vägande skäl för varje bok som skulle med. Ales Razanaus Hannoversche Punktierungen fick följa med för att jag tänkte mig att hans vistelse i Hannover kunde ha något gemensamt med min i Zagreb.

Ales Razanau levde som Hannah Arendt-stipendiat i Hannover i två år (2000-2002). På bokmässan i Göteborg 2005 lyssnade jag till honom när han från ett litet podium läste ur sina dikter på vitryska. Efter läsningen frågade jag om det gick att köpa diktsamlingen, ja, det var Hannoversche Punktierungen, en bok som i dikter på mellan tre och sju rader skildrar ett år i Hannover från årstid till årstid. Nej, det blev inte tal om någon affär utan jag fick boken till skänks, fast på ett lite avigt sätt. Jag fick den för att jag nog verkligen måste ha den, även om han inte alls hade tänkt ge bort den. (När jag ett par veckor senare var på en föredragsresa i Hannover, kom den här lilla boken att vara min introduktion.)

På bokens vänstersidor finns dikterna på vitryska och på högersidorna på tyska i Oskar Ansulls tolkning.

Jag slår upp en dikt från sommaren på vitryska:

Och skriver av den på tyska:

Die Sonne ist untergegangen,
doch der Stein
atmet noch Wärme:
dankbares Gedächtnis.

Och försöker säga något liknande på svenska:

Solen har gått ner,
men stenen
andas ännu värme:
tacksamt minne.

°°
PS Nytt i Salongen.

De gåtfulla skidträden

Ända sedan hösten har jag undrat över de här höga träden med de långa fröskidorna hängande ner i flockar från grenarna. De hjärtformade löven är nu ljusgröna och unga och trädkronorna är inhöljda i ett ymnigt vitt blomsterskum och på marken ligger vita sommardrivor. Varje gång jag står under ett sådant träd med någon som kanske kunde veta, så glömmer jag att fråga. Och så går tiden.


Londi-bild utan det här trädet

Träden är förstås bara gåtfulla för den som inte vet detta kanske självklara…

Else Lasker-Schüler: Ich schlafe in der Nacht –

Om det är något som alltid susar i pausträdets lövverk så är det Else Lasker-Schülers dikter. Bakom ryggen på mig själv plockar jag fram dem och river upp mina översättningar om och om igen. Igår kväll var det den här jag läste och rev och skrev. Nej, den är inte färdig än…

Jag sover om natten –

Jag sover om natten vid främmande väggar
Och vaknar i gryning vid främmande mur.
Jag lade mitt öde i hårda händer
Och trär upp tårar, så mörka pärlor jag aldrig fann.

Jag visste en gång en blå stig
Men jag vet inte mer var inför världen jag var.
Och min längtan har inget slut!…

Genom himmelen är vi båda syskon
Och våra själar svävar över vårt Heliga Land
Med en stjärnedräkt glänsande kring våra länder.

Ich schlafe in der Nacht –

Ich schlafe in der Nacht an fremden Wänden
Und wache in der Frühe auf an fremder Wand.
Ich legte mein Geschick in harten Händen
Und reihe Tränen auf, so dunkle Perlen ich nie fand.

Ich habe einmal einen blauen Pfad gekannt
Doch weiß ich nicht mehr wo ich mir vor dieser Welt befand.
Und meine Sehnsucht will nicht enden!…

Von Himmel her sind beide wir verwandt
Und unsere Seelen schweben übers Heilige Land
In einem Sternenkleide leuchtend um die Lenden.