Om en strejk

Under den gångna våren strejkade de inhemska lektorerna (alltså inte professorer, docenter och utländska lektorer) vid den filosofiska fakulteten här vid Zagrebs universitet. De strejkade för att utbildningsdepartementet hade brutit sitt löfte om en löneförhöjning (de flesta av dem jobbar extra eftersom den nuvarande lönen är mycket låg). Löftesbrottet var flagrant, pappren var underskrivna, men ändå lät man ifrån det hållet meddela att det inte var läge för en löneförhöjning, att man skrivit under struntade man helt fräckt och översittaraktigt i.

Strejken pågick i fem veckor och gång på gång hette det från departementshåll att ”om ni går tillbaka till arbetet, ska vi ordna saken”, men visa av skadan trodde lektorerna (och knappast någon annan heller) på detta. I slutet av den femte veckan bestämde man sig för att utvidga strejken, även andra lärarkategorier skulle gå med. Då fick departementet plötsligt kalla fötter och meddelade att lektorerna skulle få sina krav tillgodosedda. Strejken avblåstes och nu hoppas att man att en högre lön (det är inte fråga om någon hög lön) ska komma i juni månads lönekuvert. En del är misstänksamma och säger: ”Jag tror det inte förrän jag ser det med egna ögon.”

En för mig obegriplig sidoeffekt av strejken har nu visat sig och jag börjar undra om jag egentligen vet vad en strejk är för något. I alla fall är det så här: De lärare som strejkade under våren anmodas nu att arbeta en vecka extra ”för studenternas skull” och alla undervisande lärare måste erbjuda ett tredje tentamenstillfälle (normalt är det två per kurs) för alla sina studentgrupper. ”För studenternas skull.”

°°

PS Ny text i Salongen.

4 tankar om “Om en strejk

  1. Strejk är något som definieras väldigt olika i olika länder, har jag märkt. I Frankrike är ju att strejka en mänsklig rättighet, det vill säga vem som helst kan strejka när som helst. Behövs inget godkännande fack som centralt styr det hela.
    Vidare strejkar endast de grupper där konsekvenserna går ut över tredje man, alltså kollektivtrafik och lärare i första hand. Något som ju i Sverige är så gott som otänkbart, också.

    Länge fick även de strejkande lön i alla fall (och där bara baxnar man ju som svensk), eftersom strejkkassor inte förekommer och eftersom att strejka är en mänsklig rättighet. Men det har visst den senaste högerregeringen slutat med.

    Min gissning är att om man kollar på strejkregler i t ex Grekland nu så blir man, som svensk, väl så förvånad…

    Strejkandet uppfattar jag som något förlegat egentligen i Europa idag, åtminstone i tillverkningsindustrin, som det ju oftast var frågan om då strejken var ett effektivt vapen.
    Nu är ju det närmast en kontraproduktiv åtgärd i just den sektorn. Kvar blir strejkande mot staten. Jag tror inte att det funkar något vidare heller.

  2. Problemet här är att kroaterna själva i någon mån blir ”förvånade”, ja, kanske inte förvånade på det där svenska sättet, men man vet att man inte kan förutse följderna av sådant här, man vet alltså att man kommer att bli ”förvånad” (dvs lurad) på ett eller annat sätt.

    Jag vet inte hur vanligt det är med strejker här, men jag har en känsla av att medlet inte överutnyttjas och i det här fallet så var väl strejken en sista utväg ur en situation där arbetstagarna rätt och slätt hade blivit lurade, dragna vid näsan.

    Man kan naturligtvis säga att den här strejken var onödig, men bara om man bortser ifrån att utbildningsdepartementet inte anser sig behöva respektera ens den egna underskriften eller sin egna offentliggjorda beslut.

  3. Jag är – inte oväntat – helt på de strejkandes sida, i det här fallet.

    Med strejkrätten är det som med andra rättigheter för de arbetstagande, den är en yttersta instans vid tillfällen när de arbetande är på väg att överutnyttjas av arbetsgivaren. Den behövs, om inte annat som en fågelskrämma behövs.

    Nu har vi ju sedan länge i Sverige ett enormt lönekalas inom många branscher, men just lärarkåren och sjukvårdskåren (inte läkarna) plus en del andra som jag inte är insatt i, är eftersatta.
    I USA, i Wisconsin, var det på tal att stryka strejkrätten och kollektivavtalen. De offentliganställda demonstrerade(!) och sedan vet jag inte hur det gick.
    (Länk till svenska vårdförbundet: https://www.vardforbundet.se/Agenda/Ordforandens-agenda/Anna-Karin-har-ordet/Varna-de-fackliga-rattigheterna/)

    Men det är intressant det här fenomenet att försöka lösa stora ekonomiska problem, genom att dra ner på de arbetande folkets resurser. Jag tycker hela USA borde ha generalstrejkat – åtminstone mentalt – när de fick betala miljardskulderna för bankernas skumma affärer.

    Det är friskt vågat att de gör som de gör, Bodil! Intressant att ta del av. Om de sen får extrajobba eller ej, det är en detalj som jag inte har någon åsikt om. Just nu.

  4. I det här fallet har strejken möjligen fått till följd att de som brutit sitt löfte får krypa till korset. Fast ännu vet man inte om det är en fint…

Kommentera