Blogg

Så småningom kommer jag att lämna bokmässan bakom mig (dock inte de böcker jag fick med mig därifrån), men innan dess vill jag ta med er på ett besök i det lilla skånska bokförlaget perenns monter, en monter som delades med ett par andra förlag som Rámus, ellerströms och kalejdoskop – men det är perenn jag vill tala om nu. Det är ett enmansförlag som drivs av eldsjälen Per Nilson. Hans utgivning är i stort sett koncentrerad till centraleuropeisk litteratur med en judisk tråd i mitten. Per översätter själv från tyskan och tjeckiskan men då och då anlitar han också andra översättare. Här är en lista över hans lite äldre utgivning:

Liv med en stjärna: Jiří Weil

Gallerian: Karel Pecka

Hundens och kattens äventyr: Josef Čapek

Mendelssohn på taket: Jiří Weil

Drömmarnas kafé: Lenka Reinerová

Judiska anekdoter: Karel Poláček

Per Nilson i samtal med besökare:

Borcherttröjan:

Och här kan ni se de böcker han givit ut under de senaste två åren:

Längst till höger snarare anar än ser man De döende européerna av Karl-Markus Gauß. Den handlar om fem europeiska folkspillror. Jag har utifrån boken och lite eget vetande skrivit något om tre av dem här: Gottscheetyskarna i Slovenien , sefarderna i Sarajevo och arumänerna på Balkan.

Strax intill och mera synlig står Den lilla flickan i Vintervelodromen av Annette Muller. Jag klipper in början av en text jag skrivit om boken för Finsk Tidskrift:

1929 lämnar det unga judiska paret Muller Galizien i östra Polen besjälade av förhoppningen om ett bättre liv någon annanstans. De reser till Paris och slår sig ner vid Rue de l’Avenir (Framtidens gata), där de inom kort börjar driva en syateljé i lägenheten. Inom några år har de fyra barn, tre pojkar och en flicka. Föräldrarna arbetar hårt och ljudet från symaskinerna bildar en surrande ljudkuliss till den första barndomen för Annette och hennes bröder. Själva är de fulla av upptåg och ljudnivån i lägenheten får M.L., grannen under, att reagera med polisanmälan, men de låter sig inte plattas till:

Men M.L. var förbittrad. Han fick oss att hoppa högt genom att banka i taket. Min mor beslutade sig för att ta i med hårdhandskarna. I ett helt dygn markerade hon för grannen varje timslag genom att hämdlystet och hårt dunka sopkvasten i golvet. Två slag för klockan två, åtta slag för klockan åtta och så vidare, halvtimmarna markerades med ett något mildare dunkande. Efter detta slutade vår grinige granne att beklaga sig.

Bredvid Mullers bok står Utanför dörren – fjorton prosastycken och ett drama av Wolfgang Borchert. Jag väljer att sätta in länkar till två av de kortaste berättelserna här, en till Brödet och en till Köksklockan så som de såg ut medan jag höll på med översättningsarbetet.

Längst till vänster har vi den senast utgivna boken Hundätarna i Svinia av Karl-Markus Gauß i Per Nilsons översättning. I den här boken av Gauß går resan genom Slovakien och vi hamnar till sist i en av landets östligaste utkanter hos den mest föraktade zigenska minoriteten där – degesi, hundätarna. Som ”utomstående” tänker vi oss väl ofta zigenare som en enhetlig folkgrupp och vi vill gärna tro att en del av problemen löses genom att vi – simsalabim – använder ordet ”romer” i stället för ordet ”zigenare”. I Gauß’ bok får vi stifta bekantskap med de tre zigenska kasterna ”roma”, som står högst (”roma” betyder ”människa”), ”ciganik”, som befinner sig i mitten och kasten ”degesi”, som är underst och som betraktas som oren av de andra båda. Bokens senare del handlar om orten Svinia, vars ena utkant är befolkad av degesi som lever i obeskrivligt armod:

Någon gång för kanske femtio år sedan glömdes romabyn Svinia bort av världen. Var och en som hade kraft nog att bryta sig ur apatin som lade sig över bosättningen, hade försvunnit, människor med en speciell begåvning för hantverk eller musik, människor som någonstans hade släktingar som de kunde stanna till hos; de som blev kvar sjönk ner i ett slags sömn, och deras ort rutschade allt längre ur tiden som omgav den, ur tiden som tickade där ute i världen och därvid förändrade den.

Det pågår nu hjälpprojekt där i Svinia, men ännu återstår nästan hela vägen till ett värdigt liv för dessa människor.

…

För den som vill titta närmare: perenns hemsida

Jag läser på en av insidesflikarna i den lilla volymen ieud utan utgång av Ioan Es. Pop att poeten ursprungligen kommer ifrån Maramureş, ett av de mest natursköna områdena i Rumänien och att också byn Ieud ligger där. Jag kan inte låta bli att leta efter bilder från Maramureş. Så här kan det se ut:

…

Men Pop är inte någon naturlyriker, hans dikter är ett slags förfärande gastkram som tar andan ur läsaren. Men innan vi läser något av honom här vill jag citera den korta författarpresentation som finns i slutet av boken:

Ioan Es. Pop (f. 1958) räknas som en av sin generations främsta rumänska poeter – kanske rentav den främste sedan 1989. Sedan debuten 1994 har han givit ut tio diktsamlingar och har belönats av såväl rumänska författarförbundet som Rumänska Akademin. Före den rumänska revolutionen var han lärare, samt under några månader byggnadsarbetare på Ceauşescus hus (”Folkets Hus”), en upplevelse han beskrivit i sin lyrik. Urvalsvolymen ieud utan utgång är hans första bok på svenska.

…

Jag har nu läst fram och tillbaka i ieud utan utgång flera gånger med stigande fasa, men ändå hela tiden fast. Ingen utgång för mig heller visst. Under läsningen fick jag ett mail från en rumänsk väninna, där hon säger så här om titeln:

Tänkte på en sak som det aldrig blev av att jag sa om titeln på diktsamlingen "Ieud utan utgång" – Ieudul fără ieşire. Det där ortnamnet ligger nära ett annat ord: iad, som betyder helvete. Iadul fără ieşire =Helvetet utan utgång. Sådana saker är ju i princip omöjliga att få med i en översättning…

Jag tänker läsa en ganska lång dikt nu, en dikt om livet och döden, om livets ändlighet och vår dödlighet, om vår inbäddning i släktleden. Ni ska se att ni inte heller kan värja er:

banketten

det har alltid varit så här hos oss:
tre sängar som alla varit tvungna att passera
den ene efter den andre. och i generationer har
alla följt denna regel och den har med tiden blivit till en lag
och på den är vårt hus grundat.

vi föddes sist. de nyfödda
har det förunnats att sitta i rummets ljusa hörn.
vi är för nya i denna värld för att inse
att det finns andra, fler människor i detta hus. vår värld
är bara sängen, upplyst av fönstret.

rätt många år går innan vi får veta att våra föräldrar
också bor här, men i en annan säng, längre bort
som ljuset knappt når fram till.
de gör mindre väsen av sig, de rör sig långsammare än vi.
men det tar rätt många år innan vi förstår det.

och en dag upptäcker vi att på deras andra sida, i
rummets mörkaste hörn, finns en tredje säng
och när vi kommer på det slutar vi skratta –
vi trodde hela världen slutade där, i skuggorna.

och nu får vi klart för oss att någon andas där och ingen tar notis om honom;
man säger bara till mig: det där är husets gamling, han är allas far;
således finns det en far, således existerar det där hörnet, säger jag för mig själv.
sedan vänjer vi oss och glömmer och bara om natten
hör vi honom i hörnet med sin irriterande andhämtning –
en djävul lade honom i samma rum som vi.

jag ligger ännu i sängen närmast fönstret, men jag skrattar inte längre
åt honom som andas häftigt i motsatta hörnet:
djupt inom mig tror jag att det är med avsikt vi inte får se honom.
och när han en dag bärs ut, bärs han från rummet
tillsammans med sin skugga och för oss förblir han ett stort mysterium.
jag får bara lov att vidrör kistans nya brädfodring.

i gengäld flyttar min far, tillsammans med sin skugga, vidare från
den andra sängen till den försvunnes säng,
jag flyttar över i hans säng, ungt kött bebor min förra säng,
men allt sker långsamt och man går från en säng
till en annan först efter lång väntan: övertagandet
av nästa säng kommer först efter en fruktansvärd strid,
en länge dold kamp.

de i den första sängen längtar redan till den andra, det
syns i deras ögon, själv känner jag mig,
om natten ansatt av en brinnande åtrå att ta över platsen
i den tredje sängen, innehavaren andas häftigt nu
allt mer obehagligt i sitt mörka hörn.

och en dag är den tredje sängen obebodd igen och
den som ligger i den bärs ut och skyfflas som sig bör till den fjärde sängen,
över vilken läggs ett lock som hindrar honom att på något sätt återkomma,
då ju hans säng har tagits och de andra redan har störtat ner i den andra sängen
och i den första sängen hörs nya gäster som ännu i hör
hur någon börjar andas häftigt där bak och det är jag själv

och i det ögonblicket tycks dagen bli mer intensiv.

…

Översättningen är gjord av Dan Shafran och det är Tranan som givit ut boken.

Under bokmässan såg jag en skymt av den unge italienske författaren Paolo Giordano. Så småningom fick jag veta att han kommit till Göteborg med anledning av den svenska översättningen av hans debutroman La solitudine dei numeri primi. Helena Monti heter översättaren och den svenska titeln är Primtalens ensamhet.

Förra året när romanen kom ut i original läste jag den och skrev sedan lite om den i Salongen.

Här är – för den som inte vill läsa hela – två utdrag ur min recension av boken:

Romanens handling kan beskrivas som en haltande kärlekshistoria mellan två udda vingklippta människor. De två första kapitlen – bokens allra bästa, tycker jag – återger en avgörande och katastrofal händelse i först Alices och sedan Mattias barndom. Alice och Mattia blir märkta av dessa båda händelser, märkta så till den grad att man skulle kunna säga att i dessa ställs riktningen in för resten av livet för dem båda. Alice blir anorektiker och läsaren förs på suggestivt sätt in i hennes sätt att se världen. På ett ställe i boken början stryker hon med handen över magen och känner att den är ”tom och ren som en kristallvas”. Mattia skär sig i handflatorna från barndomen och genom hela ungdomen och ännu längre. Det flytande blodet lugnar honom.

…

Här i föreställningen om Alice och Mattia som primtalstvillingar, som nära men aldrig tätt intill varandra, klappar romanens magra hudlösa hjärta, här finns något enastående. Men händelseförloppet, åtminstone så fort vi lämnar de båda huvudpersonernas gymnasieår, är trist och beklämmande. Och de flesta av bipersonerna är som halvfyllda påsar eller ungefärliga skisser. Kanske är det meningen. För boken handlar ju om kontaktlöshet och ensamhet, så varför skulle människorna omkring Mattia och Alice – sedda ur deras inåtkrökta perspektiv – fyllas med liv? Dessa är ju ”de andra” som aldrig kommer att förstå någon av de här två. Mellan Alice och Mattia löper en tråd som är ett slags de ensammas gemenskap. De är ”två som hade känt igen den egna ensamheten hos den andra”.

För första gången på bokmässan i Göteborg hade Tjeckiskt center en egen monter. Där fanns böcker både i tjeckiskt original och i svensk översättning och runt omkring cirkulerade författare och översättare – och vanliga besökare förstås.

Jag passade på att ställa några frågor till chefen Lucie Svobodova om centret och dess historia.

BZ: Kan du berätta lite om centrets historia?

LS: Under kommunisttiden fanns det tjeckiska kultur- och informationscentra i Östblockets länder precis som det fanns till exempel polska, bulgariska och ungerska centra av det här slaget i dåvarande Tjeckoslovakien. Dessa var ett slags skyltfönster och i det tjeckiska kunde man till exempel köpa glas och kristall. Och fortfarande är dessa tjeckiska centra av historiska skäl störst i Östeuropa.

Efter 1989 förvandlades de till ett slags kombinerade samlingspunkter för tjeckisk kultur, turism och handel. Vid mitten av 1990-talet kom sedan den kulturella aspekten att renodlas.

BZ: Efter vilka idéer eller principer bygger ni upp era program?

LS: Vi försöker anknyta till sådant som händer i Sverige eller till sådant som i någon mån är bekant i Sverige eller internationellt. Förra året utgick vi till exempel ifrån händelserna i Tjeckoslovakien och Europa 1968. Det här året har vi i våra evenemang tagit avstamp i att det har gått tjugo år sedan sammetsrevolutionen.

BZ: Har ni några andra samarbetspartners än systerorganisationer i andra länder?

LS: Ja, vi samarbetar bland annat en hel del med slaviska institutionen vid Stockholms universitet. Våra evenemang under bokmässan här bygger till exempel på ett sådant samarbete.

BZ: Vad vet svenskar i allmänhet om Tjeckien?

LS: Alla känner till Prag, men ofta inte några andra städer i landet. Klassisk tjeckisk musik är till en del bekant: Smetana, Dvořák… Och litteraturintresserade – äldre – känner ofta till Kundera, Hrabal, Hašek och Čapek, men de är ibland lite osäkra på deras nationalitet: Är Kundera tjeck, undrar man till exempel.

Mats Larsson, Tora Hedin, Jaroslav Rudiš, Lova Meister och (delvis skymd) Jáchym Topol

Från en scen inte långt därifrån hörde jag översättaren Tora Hedin fråga Jaroslav Rudiš varför det finns så många tåg i hans romaner. Han log brett och svarade att järnvägen är något som håller samman Centraleuropa, tåglinjerna löper tätt och man har nästan likadana uniformer i de olika länderna. Och den senare delen av Centraleuropas historia är till stor del en tåghistoria: Nazitransporter, Röda Arméns frammarsch, fördrivningen av tyskarna…

(Om Rudiš’ roman Grandhotel skrev jag för något år sedan i Ny Tid. Här.)

Bland böckerna i montern hittade jag bland annat antologin I sammetens spår som förlaget Tranan nyligen givit ut. Den innehåller noveller av femton nutida tjeckiska författare – de flesta nya för mig. Det är bara Jáchym Topol, Jaroslav Rudiš och Petra Hůlová som jag stött på tidigare. Så småningom kommer jag förmodligen att tala om några av novellerna här.

I den tjeckiska montern hittade jag också ett litet prospekt om det nystartade förlaget Aspekt som ger ut samtida tjeckisk litteratur. Det är Tora Hedin, Mats Larsson och Lova Meister som står bakom förlaget. Jag läser lite ur prospektets text:

Den tjeckiska litteraturen är fylld av originella, viktiga, roliga och absurda böcker som nästan är helt okända för oss i Sverige. Några av dessa vill vi ge ut på vårt nystartade förlag. För vi tycker att bra böcker ska ruska om, vidga perspektiv, ge nya insikter. Och sådana böcker finns det gott om i den tjeckiska litteraturen i dag.

Vi planerar att ge ut en serie med samtida tjeckiska författare. De flesta av dem har debuterat efter sammetsrevolutionen 1989 – en del är redan väletablerade, andra har just äntrat den litterära scenen. Vi vill ge en bild av en litteratur i rörelse och sprida kännedom om spännande författarskap och intressanta böcker.

Det här ska bli spännande att följa.

…

En bild från en sommarkväll på en bakgata i České Budějovice kanske kan passa in här…

Under bokmässan lyssnade jag på den lettiska poeten Liana Langa och efteråt besökte jag Lettiskt litteraturcentrums monter och fann där antologin Lettland diktar – Ord och steg.

tyvärr har jag spillt kaffe på utsidan, men inuti är den som den var från början

.

Ur antologin har jag idag valt den här av Liana Langa:

Slätter är liggande berg
Berg är slätter som kommit på fötter

Vinterljus är dygnets ögonvitor

Mörker är nattrovfåglens uppspärrade pupiller

Jag andas in
Jag andas ut mig själv helt ut

Långsamt går jag in i bergets heta tarmar

Lägger mig

Pulserar

Och med blåa fingrar känner jag
Mina celler vidgas

…

Översättningen är gjord av Juris Kronbergs och förlaget är Tranan.