Bokmässan – en dikt av Liana Langa

Under bokmässan lyssnade jag på den lettiska poeten Liana Langa och efteråt besökte jag Lettiskt litteraturcentrums monter och fann där antologin Lettland diktar – Ord och steg.

p1060028
tyvärr har jag spillt kaffe på utsidan, men inuti är den som den var från början

.

Ur antologin har jag idag valt den här av Liana Langa:

Slätter är liggande berg
Berg är slätter som kommit på fötter

Vinterljus är dygnets ögonvitor

Mörker är nattrovfåglens uppspärrade pupiller

Jag andas in
Jag andas ut mig själv helt ut

Långsamt går jag in i bergets heta tarmar

Lägger mig

Pulserar

Och med blåa fingrar känner jag
Mina celler vidgas

Översättningen är gjord av Juris Kronbergs och förlaget är Tranan.

5 tankar om “Bokmässan – en dikt av Liana Langa

  1. Nej men Bodil Nu får du inte bli ledsen men det var väl inget vidare poem? OK – kanske andra uppfattar det så och då är det ju fint. Jag avundas dem. Men, jag menar det där med slätter och berg: ”Les fleuves sont des chemins qui marchent” – ett gammalt trick. Och är ”nattrovfågelns” (vad är det för en fågel? Ugglan?) pupiller verkligen ”uppspärrade”? Pupiller uppspärras som en reaktion på något plötsligt ljus eller så – hos en ”nattrovfågel” är det nog medfödda stora ögon. ”Bergets tarmar” – vad menas? Någon ledning av det tidigare får vi inte. Är det någon sorts tunnlar som hon går in i? Men gå in i tarmar? Det verkar ju konstigt. Och varför är fingrarna blåa? Och hur kan man med fingrar känna cellerna vidgas? Och varför skulle de vidgas i just den situationen? Vad innebär det överhuvudtaget att ens celler vidgas? Fryser man?

    Men. Det finns andliga och kanske poetiska rum till vilka jag inte har tillträde och kanske har denna dikt just sipprat ut ur en dörrspringa till dessa.

    Jag förlitar mig på att vår vänskap överlever även dessa rader från en enkel skomakare som vågat sig en bit ovanför lästen.

  2. Nej men Bengt O. Nu får du inte bli ledsen, men pupiller brukar faktiskt vidgas (bli ”uppspärrade”) i mörker (eller under påverkan av vissa narkotiska preparat) och dra ihop sig under inverkan av ljus. Pupillen är ögats ”bländare”, som på en kamera. Hos människan varierar pupillens diameter från 1.5 mm i starkt ljus till 8 mm i mörker. Anpassningen till ljusstyrkan sker omedvetet och kallas ”pupillär reflex”.

    Ur en naturvetenskaplig synvinkel kan jag därför inte se något fel på nattrovfågelns pupillstatus :-)

  3. Bengt,
    vi kan väl inte begära att vi ska vara eniga om allt. Det vore för övrigt ganska tråkigt. Vem kan säga något nytt? kan jag kanske säga till mitt ”försvar” eller så säger jag så här: Kanske var det just igenkännandet som gjorde att jag greps av det det där med bergen och slätterna.

    Lars,
    tack för utredningen om pupillen och dess reflexer. Roligt att se dig här igen förresten.

  4. @Lars. Jag är en råbarkad typ som sällan blir ledsen. Jag tar tillbaks min kritik då.Men bara av den raden. F.ö. borde det väl ha hetat ”Nattrovfågelns pupiller är uppspärrade i mörkret” ? 😉

    @Bodil. Det är väl bara fint att en dikt kan locka fram olika känslor och reaktioner även om en del av dem är negativa. Då var ju det hela inte meningslöst i alla fall. Och, som jag skrev i min kommentar, jag är glad att du -och andra- fick ut något av dikten. Själv misslyckades jag tyvärr -delvis på grund av bristande naturvetenskaplig bildning tydligen 😉

  5. Jag måste säga att jag tyckte det var ett riktigt fint poem.

Kommentera