Igår hittade jag ett intressant citat ur Julia Kristevas Des Chinoises i en av texterna till Yoko Tawadas poetikföreläsningar i Tübingen, en föreläsning som på svenska betitlas ”En fågels röst eller främlingskapets problem”. Här är Kristeva-citatet:
Intonation och tonvariationer är de första distinktioner i ljudflödet som barn förmår uppfatta och härma; de glöms snart bort i miljöer där språket inte opererar med toner, men memoreras mycket tidigt av dem som omges av tonspråk. Därmed introduceras de små kineserna i språkets sociala kommunikationskod tidigare än andra barn (vid 5 till 6 månaders ålder) eftersom de väldigt tidigt har lärt sig att urskilja tonerna, som är deras språks fundamentala kännetecken. Och eftersom beroendet av moderns kropp vid denna ålder är mycket starkt, är det moderns psykiska och fysiska karaktär som präglar barnets ljudanden och för dem vidare i oförvanskad form tills de blivit en underliggande men aktiv bas för kommunikation, när det lär sig det – här sekundära – grammatiska systemet, det som i sin tur har en starkare socialiseringsfunktion eftersom det, för en annan mottagare än modern, garanterar förmedlingen av en utsaga bestående av betydelser (och inte längre av tonala impulser).
Barn som växter upp i en kinesisktalande omgivning (eller annan tonspråksomgivning) lär sig alltså kommunicera på ett relativt differentierat sätt kanske ett år före barn som lever i andra språkliga miljöer. Innebär detta någonting för den fortsatta språkliga utvecklingen eller för den allmänna kommunikationsförmågan? Vad i så fall? Och om inte – varför inte?
…
PS Jag har alltså just fått den första boken av Yoko Tawada i svensk översättning i min hand (tidigare har jag läst henne på tyska och skrivit en del här om olika texter av henne). Talisman. Förvandlingar heter den och det är Linda Östergaard och Sofia Stenström som översatt. Förlaget är Ariel Skrifter. (Jag kommer att skriva mera om boken så småningom.)
