Blogg

Djurvänner

Kanske minns ni älgfamiljen som jag tog några bilder av för ungefär en vecka sedan. Om inte kan ni titta tillbaka här. Under tiden som gått har Londi och jag blivit lite närmare bekanta med de här älgarna. När vi möts på stigen eller ser varandra i kärrkanten, brukar jag prata lite med dem – särskilt med kon – och jag ser hur de alla tre vrider huvudena åt mitt eller vårt håll. Jag kan också se hur öronen riktas mot röstljudet. Och jag vet nu att kalvarna har mycket smala och fina näsryggar. Jag tittar in i de tre gråa ansiktena och förundras. Tidigare har jag alltid varit lite rädd för sådana här ”älggrupper”, men den här kan jag inte känna någon rädsla för. Jag tror faktiskt att vi känner varandra. Och Londi verkar också tycka att det hela går bra.

Numera när jag skymtar dem, tittar jag alltid oroligt efter om det är någon av dem som fattas. Jaktskyltarna nere vid vägen bådar ju inte gott. Kanske kan någon tycka att jag är sentimental och att jag, ve och fasa, ”förmänskligar” djuren. Det hör ju till det mest förbjudna, ett förbud som jag träget – ja just träget – bryter emot. Jag känner en gnagande oro för hur det ska gå för mina älgvänner, men också en stor glädje över att få komma dem så här nära, över att få vara nästan-älg för en stund ibland.

p1060189

p1060193

p1060199

Jurij Andruchovytj: Enhörningen

Härom dagen skickade mig Lev Hrytsyuk en provöversättning av ännu en dikt av Jurij Andruchovytj: Enhörningen. Och nu har vi karvat, putsat och tänkt och skickat den fram och tillbaka något tiotal gånger eller mer mellan Lviv och Vänersborg. Så här ser den ut just i detta ögonblick:

.

Enhörningen

Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
 
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
 
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en-
 hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).



Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
 
Och nu är natten här, som en stor morian,
 
och enhörningen klagar bedrövad.




Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in

i gläntor och bland väldoftande buskar. Där

dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.

Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:

spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.

Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,

genomborrad av hornet.

…Min enda.

hieronymus_bosch_020

Och här kan ni se den hos Lev.

En fabel (från Irak)

Sedan några veckor arbetar jag som lärare i svenska som främmande språk vid sidan av sidan av sidan… Igår berättade en äldre herre från Irak den här lilla historien om räven, duvan och storken för oss andra:

Det var en gång en räv som en dag såg en duva komma flygande till sitt bo med mat till ungarna i näbben. Då skrek räven till duvan: ”Kasta ner en unge hit, annars klättrar jag upp i trädet och slukar både dig och alla dina ungar!” Duvan blev stel av skräck och tänkte i sin förtvivlan just kasta ner en av ungarna, då storken som satt i trädet bredvid sa: ”Du vet väl att rävar inte kan klättra.” Duvan lugnade sig och satt bara där på bokanten och fläktade lite med vingarna. Räven hörde också storkens ord och blev förstås förskräckligt arg för att han gått miste om bytet.

Nästa dag möttes räven och storken vid dammen och innan storken hann fly sin kos hade räven slagit käftarna om halsen på den. Storken som var mycket klok frågade räven: ”Vad heter du?” Räven svarade: ”Wawi” och när han öppnade munnen flög storken iväg.

Några dagar senare lyckades räven fånga storken igen. Ännu en gång ställde storken sin fråga. Men räven som också var listig svarade den här gången: ”Wiwi”.

Tysk vår i Sverige?

Är det möjligen så att Sverige eller den svenska allmänheten så smått börjar öppna sig för tysk kultur eller kultur från tyskspråkiga länder? Jag tycker mig se vissa tecken på detta. I min omgivning hör jag plötsligt röster som säger ”Vad synd att min tyska är så dålig!” eller ”Jag tror jag ska gå en kurs i tyska, det finns ju så mycket intressant att läsa på tyska.” eller ”Vi har varit i Berlin en vecka – det är verkligen en stad!” Och Caspar David Friedrich-utställningen i Stockholm (2 oktober till 10 januari) har redan fått stor uppmärksamhet i media.

caspar-david-friedrich_zwei-maenner-in-betrachtung-des-mondes
Zwei Männer in Betrachtung des Mondes

Och nu har jag också hittat några sådana här tecken i bloggvärlden. Det här entusiastiska uttalandet hittade jag i Die Kaschemme härom dagen:

Förresten, jag har en känsla av att alla bloggande svenskar reser till Berlin för tillfället, kan det stämma? Jag tycker på allvar att detta är fantastiskt! Fram för mer turism, mer svenskar som lär sig tyska, fler svenskar som intresserar sig för (ursäkta om det låter svulstigt) ett gemensamt kulturarv som efter 1945 nästan helt begravdes, fram för mer intresse för ett land som tar kultur på allvar och dessutom kryllar av bildade människor (samband, någon?), heja, heja, heja. Kan det vara så att vinden håller på att vända? Alltså, jag vet inte, men för drygt ett decennium sedan var är du nazist eller? en ganska vanlig hånfull kommentar om man förde någonting tyskrelaterat på tal, det var mycket ”hö hö töntiga tyskar-stämning” om det mesta när det handlade om Tyskland. Det kändes så iallafall. Och om detta håller på att luckras upp nu så är det sannerligen på tiden. Mycket glädjande.

Och så här bland annat skriver Therese Bohman under rubriken ”Tysk höst”:

På tal om böcker av män utgivna på Atlantis förlag som inte blir nominerade till Augustpriset så började jag igår läsa Per Landins Dietrich Eckarts onda öga eftersom jag har tysk höst. ”[…] Ditmarschen, denna flik av Schleswig-Holstein som har fått sin prägel av den tyska Nordsjökustens växlingar mellan ebb och flod, ett kargt hedlandskap med egenartade utdikningar och bördiga åkrar inåt landet”, det tycker jag låter fint. Kargt hedlandskap! Egenartade utdikningar! Var Caspar David Fredrich där? Jag hoppas det. Han kom ju från grannlandskapet, eller vad det heter. Pommern. Jag lär mig saker om Tyskland!

Man kan alltså vilja ha en tysk höst utan att det skulle betyda något förfärligt och man kan vilja lära sig saker om Tyskland. Jag tror bestämt det är en ny låt i skällan här i landet i norr.

En dikt av Jurij Andruchovytj – ett tolkningsförsök

Då och då gör jag i samarbete med Lev Hrytsyuk små experimentella översättningar av nutida ukrainsk poesi. Nej, jag kan inte ukrainska. Det är Lev som bär det hela över språkgränsen innan spelet kan börja. Så här kan processen se ut: Lev skickar mig råöversättningen av en dikt – ja, ofta är det mer än en råöversättning – med markeringar för problematiska textbitar. Jag ställer sedan frågor kring för mig svårbegripliga ställen. Och sedan börjar ”omgrävandet” och vi skickar förslag efter förslag hit och dit mellan Lviv och Vänersborg. Vi ställer frågor till varandra, jämför lösningar och i lyckosamma fall kan något som närmar sig en översättning eller tolkning ta form.

Under några kvällar har vi nu brottats med Jurij Andruchovytjs Gripen. En hel del är vi överens om, men inte allt. Lev har publicerat en version hos sig och jag lägger nu försöksvis in ”min” version här, en version som ännu är ”rörlig” och som kanske inom någon dag kommer att se annorlunda ut på någon eller några punkter. Poesi kan man aldrig översätta slutgiltigt – om jag får predika lite – det finns hela tiden möjligheter till nya tolkningar, men så här ser Gripen ut just nu:

gryphon

Gripen

Min herre, vilken meningslös värld!..
Vilken sorg sjunker ner på ruinen!
Under himlen svart som grafit
förgås jag i sanden. Och gripen från vapenskölden är där.

Råkor skriker från slocknade träd.
Jag föll av hästen och torneringen har jag förlorat.
Genom mig växer nu kvistar
som i pansaret borrat trehundra hål.

Flyg du ifrån mig, banerens vidunder,
bevingade lejon! Spelet är slut.
Gullkragen blommar ur ögonhålan.
Jag hade inget svärd. Det var en lutas nacke.

Och skydda med vingen henne, som väntar,
som gång efter annan skriver mina namn
på en griffel. Och när hon tystnar
göm henne då i jorden från skymfer och svek.

Varför flyger du inte? På den fuktiga sanden
dansar du runt mina korslagda armar.
Och dricker ur mig den långa eviga floden,
du, som är lik en korp. Du nästan-korp.